Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

LIVSSTIL | Vilken måttstock utgår du och jag ifrån?

När jag var tonåring, under det tidiga 1980-talet, “brottades” jag med bilden av killar som jag kunde relatera med; i min egen ålder och något äldre.

Den förmedlades via kompisarnas magasin (som Okej) ur vilka de ofta hade klippt ur planscher och satt upp på väggarna ovanför sängar och skrivbord. Det var leende unga George Michael (Wham), Simon Le Bon (sångare i gruppen Duran Duran) och så vidare. Min vän “Frasse” var liksom jag inrotad synthare och hade således planscher visande Vince Clark, Depeche Mode och en fylligt vacker Alison Moyet (Yazoo-sångerskan).

 

Själv hade jag inga planscher då familjens ekonomi helt enkelt inte tillät att jag prenumererade på Okej. Detta faktum är emellertid underordnat den röda tråd jag valt att sikta in mig på i detta inlägg. Det som faktiskt behöver angripas här är våra ideal.

Jag fick förvisso “slåss” med de retuscherade Okej-bilderna av välklädda och insmorda popstjärnor, och lite senare kom den brittiska televisionens MTV . Det var stundtals jobbigt men fullt uthärdligt.
När jag däremot ser min trettonåriga dotter 2022 och hennes jämnåriga blir jag direkt skräckslagen! Nu snackar vi hundratals betalkanaler på teven, att jämföra med de två SVT-kanaler jag växte upp med. Och vi snackar sociala medier likt Snapchat, TikTok, Youtube, Instagram o.s.v. där våra barn och unga vuxnas självbild ska speglas.

Allvarligt talat; sannolikheten för att detta är ett jätteproblem måste rimligtvis vara dominerande. Neuropsykolog Åke pålshammar, en god vän till mig, upplyste mig om att hjärnan mognar bakifrån och framåt. Den sista mognadsfasen är inte fullbordad förrän någonstans mellan 25- och 30-årsåldern. Det allvarligaste i detta är att i frontalloben (lobus frontalis) är den sista att mogna färdigt. I den delen (bakom pannan) sitter mer eller mindre våra samtliga exekutiva (beslutande) förmågor: Det är alltså här vi väger för- och nackdelar och bestämmer oss för vad vi vill göra.

När min trettonåriga dotter (eller din dotter/son) alltjämt håller på att få sin mellersta del av hjärnan att mogna färdigt, alltså när dammluckorna i våra barns frontallob är helt vidöppna och garden helt sänkt … Då bombarderas de av allsköns skräp från kommersiella storföretag som antingen kommunicerar via direktreklam eller försåtligt dolt via någon “influenser”, en film eller liknande. Det här är anser jag är oerhört oroväckande. Okej, jag vet att så här har alla generationer av föräldrar förfasats. Men i mitt fall känner jag att jag har vetenskapen på min sida och det är tveklöst ett tungt vägande argument!

Våra barn behöver, liksom vi och våra förfäder, få vara just barn – så länge det alls är möjligt! Åt helvete med de läppförstoringar som får deras förebilder att se ut likt ankor som kippar efter andan. Åt helvete med lyxvillor med pooler och privata yachter, mingel med andra av blingbling nedtyngda pseudokändisar! Jag önskar att våra barn fick växa upp med en sanningsägande spegel, eller måttstock, som ger dem den erforderliga återkoppling de behöver för att känna att de duger UTMÄRKT som de är! Våra olika egenskaper är vår styrka som individer i samhället. Att försöka likrikta dessa individualiteter är direkt destruktivt för ett samhälle där vi alla ska komplettera varandra för att maximera vår styrka och förmåga till anständigt liv och i förlängningen överlevnad.

Vår säregenskap måste upphöjas för att komplettera den rådande samhällsnormen. Allt annat är evolutionshämmande och framstegsfientligt! Var och en, så länge den agerar inom lagens riktmärken, måste få förädlas efter sin egna måttstock. Var och en måste få blomma ut till den ingenjör, konstnär, författare, läkare eller forskare som den är satt att bli. Vi kan inte göra yrkeslivets “paddock” mindre och mindre … För då knäcker vi – garanterat – individens känsla av existensberättigande, lust till självförädling och samhället förlorar en värdefull medborgare. För att inte tala om det största problemet: Ett ofantligt lidande som denna behandling ger den enskilde!

Så, vilken måttstock applicerar DU på dig själv och de dina? Är den rimlig och tillåtande eller (som så ofta) hämmande och direkt själsligt dödande?

Jag ställer frågan och var och en får rannsaka sig själv.

Allt gott!

//Peder Strandh

 

 

 

 

 

Bra eller mindre bra innovationer …

Bra eller mindre bra innovationer …

Jag har alltid varit hypokondriskt lagd. Upp till fyllda trettio hade jag sökt  läkarhjälp för snart när varje tänkbar åkomma som finns under Guds himmel – och alltid visade det att det inte var något fel på mig. Bortsett från hypokondrin, då.

Just det där med 30-årsåldern minns jag tydligt. Det var då en vän (som är läkare) berättade att det generellt sett inte kan sägas vara motiverat, eller gagna, vare sig mig som privatperson eller samhället i stort att hålla på att söka efter avvikelser i kroppen om det inte finns en skälig anledning.
När jag nu tittar igenom inboxen på mailen dimper det ner reklam för smarta klockor som mäter allt ifrån puls och hjärtslag till kroppstemperatur. Mobiler som kan avgöra hur många kalorier man har bränt under en dags alla rörelser. Nog kan det vara bra men jag blir betänksam apropå det min vän läkaren sade för tjugo år sedan. Kan det vara så att man blir alltför fixerad vid jaget och därmed, lite grann, glömmer bort sin omgivning och därmed sin plats i den?
Nog måste där finnas en viss risk för detta, tänker jag. Hade jag idag varit lika hypokondrisk som jag var fram till 2000-talet skulle jag sannolikt ha begravt mig fullständigt i alla dessa “ha hundra procent koll-attiraljer” och mer eller mindre helt glömt bort att göra det jag är satt till världen att göra; leva.

Men visst är det även bra med utvecklingen. Nu finns det till exempel termometrar som på två sekunder –  UTAN BERÖRING – kan presentera din kroppstemperatur för dig i mobilen. Och det måste sägas vara fantastiskt! Det inser om inte annat alla vi som minns de kalla små kvicksilver-fyllda glastermometrar som skulle köras in där solen aldrig skiner för att få pejl på hur hög temperatur man hade. Som sagt, 
vissa saker är bra mycket bättre idag än de har varit.

Har du tankar, idéer eller synpunkter på mina texter? Dela dem gärna med mig i kommentarsfältet här intill!

// Peder Strandh

 

 

Med Guds hjälp och en diskborste …

Med Guds hjälp och en diskborste …

Nog är det så att när livet krisar och vilsenheten närapå dränker ens jag, då är det viktigt att höja näsan över ytan på den egna känslovärldens yta och insupa den riktiga världen där ute! Sedan mitt liv började knaka i fogarna har jag, för att överleva, varit tvungen till ett antal saker: Det första jag gör är att vända mig till min (och din) Skapare! Därefter är det som hjälper mig enormt, och som jag lärde mig av en bekant som är psykolog, beteendeaktivering! Alltså att ta i tu med något som jag vet, innan och utan, hur det ska göras. I mitt fall handlar det om att tömma och fylla diskmaskinen, att torka av bänkytor och att “bara” ticka på.

Plötsligt insåg jag hur jag har försakat mina vänner. När det blåser snålt börjar man att ifrågasätta sitt sätt att leva livet. Mängder av vänner har kommit (och gått) men i sittande stund inser jag så negligerande jag har varit. Jag har bara tagit för givet, vilat i familjebyggets trygga famn och gått på halvfart (om ens det). Jag inser nu att det är dags att skänkla på den gamla hingsten under mig och göra framsteg och börja drömma personligt igen. Att ingå i en kärnfamilj är inte detsamma som att utplåna sitt eget väsen, något jag har lärt mig i skrivande stund. Gud vet att jag är den med mest “skuld” till att jag har försakat vänskapen, att jag unnat mig att rädas livet som sådant. Att allt som har den minsta förstavelse till riskmoment har kommit på skam eller helt exkluderats från mitt liv. Ett abrupt uppvaknande, efter år av knorrande, får mig att se på tillvaron i idel nytt skimmer. Inte för att jag ville det, utan för att omständigheterna tvingar mig därtill.

Jag försöker att vara tacksam för det Gud ger mig, även om jag oftast inte begriper någonting av det: Jag vill tro att all tandagnisslan, alla mardrömmar, alla morgnar när jag vaknat kallsvettig med gråten i halsen och alla dagar jag dövat mig med kemikalier eller alkohol för att ta mig igenom (eller som det egentligen blir: förbi utan att lära) känner jag att jag bör acceptera och vara tacksam för. Jag har ingen som helst sado masochistisk ådra men tror bergfast på att jag måste ta emot den lärdom som nu – smärtsamt – faller över mig.

Jag höjer näsan över min förtvivlade sörja, tar sikte på ljuset och arbetar mig sakta framåt. För framtiden är min – och DIN!

/Peder Strandh

Till startsidan