Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Kapitalets kontroll idag – En Marx och Lenins våta dröm

Kapitalets kontroll idag – En Marx och Lenins våta dröm

Jag medger det utan omsvep, så här direkt i början av denna text: Att jag förmodligen är lika skyldig som någon annan till hur sättet att sprida reklam har utvecklats. Men med detta skrivet vill jag sätta fokus på något jag uppriktigt avskyr, något som får mig att vilja kräkas och dra fram det tyngsta artilleri av såväl verbala som fysiska vapen jag har att tillgå. För hur kan det ha gått så långt att Du och jag alltmer har förminskats till potentiella, monetära inkomstbrickor i reklamkapitalets äckliga spel?

Vart har respekten för, och synen på, människans individuella rättigheter tagit vägen när kapitalet – med hjälp av bl.a. algoritmer – lyckas nästla sig in i våra liv och indirekt (på kort sikt) och direkt (på längre sikt) gör oss till en grå hanter- och manövreringsbar massa av konsumenter? Och detta på ett sätt som skulle få vilken gammal kommunist som helst att dregla av avund.
Ta till exempel nu på förmiddagen när jag på Youtube var tvungen att trycka på paus/stopp efter att ha lyssnat på ett (av mig valt) finstämt musikstycke. Och detta måste ske inom tre KORTA j#vla sekunder!, för att undslippa att prackas på en tevekanals reklam för sin senaste mångmiljonsatsning som handlar om en genetisk härdsmälta till människa i Eskilstunatrakten som (bl.a.) lät få sin far dräpt och därtill försökte göra detsamma med sin mor.

Alltså, vad in i det allra glödhetaste vad jag blir förbannad på detta oskick att i tid och otid hålla på att slänga reklam på mig (och dig) från alla håll och kanter. Jag finner inte ord som är starka nog för att beskriva det förakt jag känner inför den människosyn kapitalet och reklambranschen numera tycks applicera på oss människor – individer. Visst, jag säger JA till reklam där den används ansvars- och respektfullt mot människor. Men att den kilar in foten i vår mentala dörrspringa med en hybris-drabbad predikants intensitet är rakt igenom förkastligt och avskyvärt. Jag uppriktigt hatar det! Här tycker jag att media och reklambranschen gemensamt behöver ta sig en rejäl funderare på vad som är rimligt och kan tänkas gälla. Nu har det definitivt passerat min gräns för vad som är acceptabelt. Säg emot mig vem som helst och jag kapar dig verbalt jämt med anklarna, alternativt ignorerar dig helt då du är fullständigt av banan. Endera: Detta går bara INTE att försvara!

En heligt förbannad Peder Strandh

 

 

 

En tidningsutgivares bekännelse …

En tidningsutgivares bekännelse …

Som en (av två) utgivare av det lilla, men mycket uppskattade, magasinet UMLN har jag minst sagt kämpat i en ekonomiskt mycket tärande uppförsbacke, motvind eller kalla det vad du vill. Det har kort sagt varit en ständig kamp för att få ekonomin att gå ihop. Och sanningen att säga har inkomsterna alltid släpat långt efter utgifterna då framförallt tryckerikostnaderna ständigt tycks skena. Och inte underlättades det av att pandemin slog till 2019/2020 – tvärtom faktiskt!

Jag tillhör den tämligen lilla skara människor som alltjämt tror på att förvalta det som är av godo och skapat av våra föregångare. Så även det lilla lokalmagasinet Luthagsnytt som startades i Uppsalastadsdelen Luthagen/Stabby av (den f.d.) idrottsklubben Tiunda IF 2005. Två år senare, 2007, blev jag intervjuad i tidningen med anledning av mitt konstnärskap i kvarteret Fjärdingen (ligger på gränsen till Luthagen). Det var då som ägarna fick kännedom om att jag var utbildad journalist varpå de erbjöd mig att börja skriva för magasinet. Sedan dess har jag skrivit för Luthagsnytt. Sommaren 2014 blev jag och min käresta Maria Klefbeck kontaktade av ägarna som berättade att de tänkte sälja tidningen och undrade om vi ville ta över vid rodret. Jag var definitivt mer tveksam än Maria, men till årsskiftet tog vi över som ägare av den periodiska tidskriften. Spännande, roligt och förfärligt läskigt tyckte jag då. Sedan dess har allt tickat på och vi har gjort vårt yttersta och gett vårt allt för att utveckla tidningen.

För ett några år sedan blev Luthagen-annonsörerna mer svårflörtade varför vi valde att kontakta näringsidkare utanför vårt ursprungliga område. Svaret blev ofta att “vi vill inte ‘bara’ nå läsarna i Luthagen och magasinets namn antyder att det bara riktar sig till dessa”. Sagt och gjort, förvalta med uppdatera till ett Luthagsnytt 2.0. Lösningen blev akronymen UMLN (Uppsalamagasinet Luthagsnytt) där vi var vår historia trogen samtidigt som vi markerade att vi minsann är ett magasin som är läsvärt för alla som bor och/eller verkar i Uppsala. Effekten av ändringen kom omedelbart från vår läsekrets, och det handlade innan vi hade lyckats förklara anledningen, nästan uteslutande om negativa kommentarer.

Nu går vi in i 2022 och personligen känner jag en klar ovisshet över hur jag vill – och ORKAR – göra framgent. Sedan början av december (2021), när det senaste numret kom ut, har jag gått och grubblat över magasinets framtid. Det står och faller med min ork, det känner jag tydligt. Samtidigt måste jag också överleva. Och ändå älskar jag denna lilla blaska så förbaskat mycket. Den har gett mig så oerhört mycket (förutom ekonomisk) som jag aldrig hade velat vara förutan.
Nåja, jag skrev uppriktigt och ärligt om detta under rubriken UMLN vs Mammon i nummer 4, 2021. Nu hämtar jag andan, begrundar mitt (magasinets) ekonomiska läge och avvaktar vad framtiden presenterar för mig.

Det om detta … Åtminstone för stunden.

// Peder Strandh

_______

Om du vill vara med och stödja UMLN, sätt gärna in en slant på:
Plusgito: 409696-2
Swish: 123-5680160
.

 

 

God Jul – på riktigt!

God Jul – på riktigt!

Julen närmar sig med stormsteg! Utanför fönstren gnistrar snön vit, önskelistor byts och i konferensrummen gnuggar styrelsemedlemmar händerna över alla de inkomster som landar, och har landat, på deras konton (i Schweiz och Panama) efter att Black Friday, jul- och mellandagsrea-hetsen har lagt sig.

 

 

Det är med andra ord ungefär som det har varit sedan det sena 1940-talet. Allt annat än frid och fröjd – och med extra allt därtill.

Går det då att köpa sig lycklig? Svaret vet vi alla och ändå springer vi runt likt skållade höns i vår jakt på den ultimata chimären. Bing Crosby må sjunga aldrig så lidelsefullt om en vit jul och Janssons frestelsen fresta som aldrig förr. Till syvende och sist är det i mötet med vår nästa som den riktiga julstämningen kan uppstå.

Usch så deprimerande skrivet, kanske du tycker. Mm antagligen, svarar jag. Men jag är vis av erfarenhet, rent av lite cynisk, efter att ha sett så många besvikna vuxna som gått på illusionen om en alltigenom lycklig jultillvaro bara för att kommersen drömmer därom. Kommersen som har fullt upp med att kränga glänsande bilder på annonspelare, i tidningar och magasin liksom bjällerklang i radiojinglar.
Nej, ta det lugnt och landa i stunden, min gode broder och syster! Låt (möjligen) hetsen hetsa andra – men inte DIG! Nu är livets julklapp till oss, och den innehåller alla tänkbara möjligheter, drömmar och framförallt det vi har i stunden.

Så, med dessa krassa men hjärtligt menade ord önskar jag dig en synnerligen god jul i gemenskapens tecken!

/Peder Strandh

Vems liv vill jag leva?

Vems liv vill jag leva?

Vi är alla — mer eller mindre — slavar i vår jakt på det ouppnåeliga. Detta är naturligtvis kärnan i allt vad reklambranschen innebär; att vi ska känna oss otillräckliga tills vi har investerat våra slantar i just den där produkten som marknadsavdelningarna har bestämt sig för.

Förloppet är emellertid än mer utstuderat och långdraget: För knappast ska vi ha hunnit hem, med vår senaste (ex.) mobiltelefonen innan en ny version kommer att flaggas på trendiga Internetforum. Avsändare är naturligtvis samma marknadsavdelningar som tidigare nämnts. Och innan vi ens har hunnit sätta oss in i vår nya (den redan näst senaste-) modells alla finesser och funktioner glider kvasikändisar som inte ens kan använda en diskborste på rätt sätt runt och flaxar ivrigt med en senare modell än den du just införskaffat.

Här står vi nu inför ett enkelt val. Antingen retar vi oss på denna oförklarliga “orättvisa” eller så väljer vi aktivt att se på det vi har och konstatera att; jag kan nöja mig här. Visst, det senaste alternativet är ett skrämmande scenario för alla reklammakare. Om många av oss väljer det senare förhållningssättet kommer det snart ge vid hand att man kommer att kunna se följande: Oroliga nyllen som vilset irrar omkring istället för att, som tidigare, mest har kunnat skådas på populära lunchrestauranger och trendiga nattklubbar vid Stureplan. Är det bara jag som tycker att en sådan inre bild kittlar förnöjsamt i maggropen?

Vem sjutton ska diktera för mig och dig när vi ska vara nöjda, när vi ska önska något nytt och vad vi ska gilla? För mig är svaret enkelt. INGEN! Var och en av oss har vår fulla rätt att vara tillfreds med precis det vi till mans så önskar — UTAN att någon vattenkammad, nolltaxerande viktigpetter ska ha ett enda ord med i den leken. Och till syvende och sist så är det du och jag som bestämmer vad som är relevant i våra liv.
Så, nog om detta. Nu ska jag gå ut och sända röksignaler till mina saliga mor och far i sin bekymmerslösa himmel.
Gott så!

Signerat P. Strandh 

Till startsidan