En barndomsvän drabbades för några år sedan av en cancersjukdom som åt upp, mer och mer, av hans möjligheter till överlevnad. Jag minns att vi talades vid om allt möjligt mellan himmel och jord, även om den förbannade cancern.

När den ena efter den andra möjligheten till behandling stängdes förblev Johan positiv till sin läggning. Tyvärr vann den så avskydde tjuven C och stal min väns liv, åt helvete för tidigt! Efter sig lämnade Johan sin kära hustru, barn och hundar. Och så alla oss vänner. Mitt liv tömdes med ens på en humanismens förebild och jag saknar honom var dag.

Det som ändå ekar kvar efter alla hans kamp är den kämpaglöd han alltid visade prov på. Den optimism och ork att engagera sig i allt annat livet rymmer (än den egna jämmerdalen). Att ”måla Johan” gick för mig bara att göra på ett sätt; en växt som med livets kärlek till sig självt alltid söker sig mot ljuset, ser framtiden an … Ser möjligheter.
Jag lär mig alltjämt av dig, käre vän.

Johan, tids nog ses vi. Då ska vi dansa bland moln och rabarber och glädjas, fria från den oro livet per definition är förknippat med. Tids nog …

// PederStrandh

PS. Johan var liksom jag en pianist. Därför var det en självklarhet att även skriva en sorts hyllning till en stupad broder. Om du vill lyssna till den finner du den på min Youtube-kanal via den här länken.

Under några års tid rung 2010 arbetade jag (bl.a.) tillsammans med ett galleri i Norrtälje. Galleri Dianahusets ägare, Fredrik Larsson, hann sälja ett antal Strandhska alster, målade på papper med fin gräng (storlekarna låg som regel någonstans mellan A4 och A3), runt om i Sverige. Det var en intensiv tid men också väldigt rolig. Jag vill minnas att någon målning gick till Polisen i Stockholm och andra till bl.a. Svenska Spel i Visby och Cederroths i Upplands Väsby.

Detta inlägg läses med fördel ackompanjerat av Staffan Hellstrands otroligt suveräna låt “Fanfar” (bilden »)

Fredrik fattade tidigt särskilt tycke för två av mina (många) serier, de s.k. BandMembers- och Sol & Bad-serierna. Bilden här intill föreställer en man som trumpetar ut en fanfar. Därav det fyndiga namnet “Fanfaren”. Okej, jag medger att namnet kanske kunde ha varit något med lite mer twist och höftrörelse … Men Fanfar fick duga. Det är intressant, och emellanåt nästan lite sorgligt, att som konstnär tvingas skiljas från sitt verk. Ta fanfarkillen exempelvis. Jag har inte den blekaste susning om var han befinner sig idag, eller om han ens finns kvar. Kanske brann han inne när en hyresrätt brann ned i Finnspång eller luckrades upp i en källare efter att vattnet steg över sina breddar i Lagan. Kort sagt, precis vad som helst kan ha hänt min lille trumpetare sedan han lämnade min ateljé på Skolgatan 7 i Uppsala.

Kanske är det här dags för en liten efterlysning. Har du sett denne (förmodade) yngling? Han sågs senast 2012 med en trumpet i högsta hugg och bar mörka kläder. Har du uppgifter som kan hjälpa oss att komma närmare sanningen om var han håller hus idag? Tveka inte att höra av dig till pappa konstnären som är utom sig av oro … Nja, nu tar jag allt i.
(…) till konstnären som är en nyfiken rackare, torde stämma bättre.

Slutligen; where ever you are, my little trumpet player. Be safe and play on!

//Peder Strandh

En musiktext som står sig fint på egen hand (utan den musik den kom till för att ledsaga). Den komponerades i augusti 2017 och skrevs ursprungligen med syftet att ha uruppförande på ett ställe som kallas Lugnet i Norduppland.

Där på Lugnet hålls det, eller gjorde så åtminstone på den tiden, en informell musiksammankomst till vilken jag var inbjuden. Av en anledning jag nu har glömt bort så blev det ingenting av detta mitt nesök och framträdande i det gamla missionshuset kallat Lugnet. Men kvar finns alltid melodin och dess text, som ett minne och hyllning till något jag aldrig fick uppleva. Så besynnerliga vägar tar våra liv att det som först kan komma att ses som ett misslyckande, efter att lite tid har fått förflyta, kan komma att te sig som något väldigt fint och lyckat. Så känner jag det åtminstone när jag läser och lyssnar till “I Lugnets Ro” här eller på min Youtube-kanal.

I Lugnets Ro
Text och musik: Peder pP Strandh aka PuddyProject ©2017

En fredagskväll – förunderligt säll möts vi mitt i lugnet
Vi delar med varandra stundens honung slungas ut

En samvaro i Lugnets ro
Vi delar med varandra
Och låter skålen vandra runt till alla och envar

Vi inkluderar vitt och brett
Det som gick fel och som blev rätt
Och välkomnar med tolerans
Allt mellan matt och glans

En fredagskväll i Lugnets ro
Vi firar att tillsammans
Blir allting ljust och tillåts
gro I alla och envar – I alla våra dar’

En fredagskväll där tillit bo
Där dagen tillåts vila
Gror framtidstro med tillförsikt
I alla och envar – I alla våra dar’

// Peder Strandh
_______________________

Jag har alltid sagt att det är viktigt att försöka se på saker från så många håll och sidor som rimligen är möjligt. Sagt att det alltid går att finna ett unikt styrkeövertag i de flesta tillkortakommanden. Det är egentligen bara den egna fantasins brist, i armkrok med självcensur, som kan sätta ett definitivt stopp för din fortsatta berättelse.

Låt mig ta ett typexempel: När man som pressfotograf anländer till en allsvensk fotbollsmatch (t.ex. AIK-MFF på Friends Arena) med en kamera modell mindre och enklare. Då kan man slå sig i backen på att man alltid hamnar bredvid minst en av de stora drakarnas fotografer vars kameraobjektiv är stora som skåpbilar Där och då finns det alltid minst två alternativ att välja mellan:

1. Antingen väljer jag att inta offerrollens retirerande hållning och hukar mig på grund av någon kontraproduktiv, självpåtagen skamkänsla för att “jag har en liten enkel kamera”.
2. Eller så väljer jag det rätta alternativet och ger mig den på att min kameras litenhet minsann kommer att skänka mig en mängd fördelar;
Jag är tack vare min kameras litenhet definitivt snabbare på att panorera sökaren över planen, en aning snabbare på att zooma in och ut och jag har högst sannolikt en bättre sikt åt alla håll. Det sistnämnda möjliggör att jag kan upptäcka sådant som sker utmed sidlinjen, uppe på läktarna runt om o.s.v. betydligt lättare.
Att jag dessutom slipper att dra på mig onödiga ryggskott och förslitningsskador i armar och axlar till följd av att jag har en lättare kamera – det får definitivt läggas på pluskontot.

En liten kamera upplevs definitivt mindre hotfull än en stor när du närmar dig foto-ovana människor. Och det du inte kan åstadkomma på grund av bristande prestanda kan med lätthet kompenseras av påhittighet; krypandes, hoppandes, klättrandes, ringa på dörren hos boende med utsikt mot det du söker ett nytt perspektiv på och be om att få ta sig en titt o.s.v. Allt blir så mycket lättare med en liten kamera. Och bäst av allt, den kommer att visa dig på sådant du aldrig själv hade anat fanns där. Idel vinster således!

Så, att förmå sig att se på allt ifrån olika perspektiv gör oss inte bara klokare och kunnigare utan också mer vidsynta. Nu får detta antas vara en av världshistoriens sämsta introduktioner någonsin till en melodi.
Tro det eller ej, men det är just vad liknelsen om den lilla otillräckliga kameran föddes ur: Hur ska jag annars, på ett aktuellt och relevant sätt, få en person under fyrtio bast att frivilligt lyssna till Edvard Perssons (egentligen komponerad av Lasse Dahlqvist) underbara sång om hur Skåne ser ut när man väljer att se det ovanifrån. Den smäktande stycket “Lite grann från ovan” är hämtat från filmen om Kalle på spången (premiär 1939).

Gott så,
// Peder Strandh

Hej,
Jag heter Peder Strandh. Jag är femtio år och bosatt i Uppsala sedan 2002 tillsammans med kvinnorna i mitt liv; sambon och dotter samt katt och fiskar.
Jag kommer ursprungligen från Örebro och har, så länge jag kan minnas, alltid varit intresserad av konst, musik och den samtid jag (vi) lever i.

År 1984 skrev jag min första sång “Emotions” vilken sedan dess har åtföljts av fler än 1 000 musikstycken, och så länge jag lever lär de tillkomma fler. I samma veva (1985) bildade jag mitt första band Wishful Thinking tillsammans med mina kamrater Joacim Henriksson och Daniel Lidén. Vårt främsta intresse på den tiden var att djupdyka i all den nya elektroniska musikutrustning som kom ut (synthesizers, trummaskiner, sequencers, vocoders o.s.v).  I början av 1990-talet började jag att sälja mina första egenhändigt målade alster på diverse mindre etablerade gallerier i och runt om barndomsstaden.
•

•
•
Efter avklarade journaliststudier i Stockholm flyttade jag 2003 till Uppsala. Här bor och verkar jag sedan den dagen. 2005 flyttade jag min mentala ateljé och musikstudio “Filurarverkstan” till det lilla pepparkaksbruna gårdshuset på Skolgatan 7 i kv. Fjärdingen (granne med Katedralskolan och angränsande till Luthagen). Sedan den dagen har jag, tillsammans med främst min sambo Maria, arrangerat åtskilliga kulturella event på adressen: Konstutställningar, konserter, gästspel av buktalande Linnéa Ollaiver, dansshower med delar av Swingkattens dansare, trädgårdskonserter (de återkommande Soirée de Jardin (SdJ), inspirations- och jam-träffar m.m.

Som du ser, mycket kulturellt har hänt – och gör så ännu.

År 2007 började jag att skriva mina KröniKåserier i stadsdelsmagasinet Luthagsnytt. 2015 tog jag och min familj över magasinet fullt ut och i dessa dagar arbetar vi på att etablera “akronymen” UMLN, för UppsalaMagasinet LuthagsNytt. Och se där, här är jag idag – med fler bollar att hålla i luften än det finns luft. Klart värt att tillägga är att det är förbaskat roligt också 😉

För Dig som väljer att titta in på, eller ännu hellre följa, min blogg väntar reflektioner på det mesta av vad ett liv som är färgat/nedsvärtat av vår samtid, kultur, skojigheter och knepigheter – och nu ett coronavirus kan – kan resultera i.
Jag är inte känd för att skräda orden och vid särskilda tillfällen kan jag få självaste kapten Hadock (ur Tintin) att känna komplex vad rikedomar på svordomar anbelangar. Som tur är sker dessa utbrott bara när jag tycker att något är extremt uppåt-väggarna dumt och fel.

Jag är ytterst mänsklig och medveten därom. Därför är jag också väl medveten om att det sällan finns en sanning … Utom möjligen en – och den ska var och en finna för sig själv. Jag har sedan länge funnit min sanning. Har du?

Väl mött!

Signerat Peder Strandh

Miljövänlig städhjälp https://www.stadsallskapet.se/

Köpa kläder online

Digitalhälsan

konstnär

Babykläder och barnkläder