Fotoramar är ett utmärkt sätt att visa dina foton och minnen. Men att hitta rätt ram kan vara en utmaning. Framia är här för att hjälpa dig!

Framia är den ledande online återförsäljaren av anpassade fotoramar. Med över 1000 olika stilar och storlekar av ramar att välja mellan har de den perfekta ramen för varje foto och varje budget.

Och eftersom dem erbjuder det de gör så du kan vara säker på att dina foton kommer att se bra ut i vilken ram du än väljer. Framia har ett stort utbud av olika storlekar och färger och modeller, allt ifrån 15×20 ramar till ram 60 x 80 

Så oavsett om du letar efter en enkel svart ram för att visa ditt favoritfoto eller en mer genomarbetad ram för att visa upp din familjs historia, har Framia den perfekta ramen för dig. Besök deras webbplats idag och börja shoppa efter din perfekta ram!

Lita på framia

Framia, ett företag som med framåtskridande fart tar sig högre upp i sin branch, ramar. tavelramar och fotoramar är våra viktigaste produktkategorier.
Med över 10 år i branschen vet de hur man tillför en vacker ram som håller med omtanke till att det är den spektakulära, stilrena ramen du söker.

De specialiserar sig på och kan skapa alla typer av ramar du behöver för dina konstverk eller fotografier. Framia erbjuder också ett brett utbud av färdiga ramar i standardstorlekar, så att du kan hitta den perfekta ramen för ditt hem eller kontor.

Tack gode Gud att naturen och årstidsväxlingarna inte hukar sig och barrikaderar sig inför coronapandemin!

Utanför fönstret skiner solen på sitt alltid sorglösa vis och sprider sin värme (Länk till Strandhsk låt på temat). Man riktigt känner hur kroppen startar upp D-vitaminproduktionen, det pirrar i huden på ett lustfyllt vid och livet spritter i kropp och lem. Äntligen är den välsignade sommaren här och jag vet att jag, och många med mig,  nu tänker gå ut och fånga dess generösa väsen. I varje andetag, i varje synintryck, varje fågelsång och litet knyst. Där tänker jag vara och likt ett enda stort membran suga upp ALLT som hör sommaren till. För där kommer en höst när jag vet att jag kommer famla efter tröst. Då är det nu jag sår det som i och med mörkrets ankomst ska skördas.
Ut och njut!

// Peder Strandh

Som Uppsalabo ser jag mig (oftast) som lyckligt lottad som har Sveriges huvudstad utanför farstukvisten i söder.

Stockholm är en otroligt vacker stad – rik på mångfald och vår gemensamma historia. Framförallt är den byggd i ett gränsland där inlandets sjöar möter havsvikarna och utgör dessutom en smältdegel där landsbygd tillåts gnugga axlar med den lilla storstadens olika karaktärer.

Jag har målat, och kommer att fortsätta att göra så, mängder med motiv hämtade från nollåttaland. Nicodemus Tessins (den yngre) kungliga slott i kvarteret Europa är ett av de motiv jag gärna återkommer till. Med sina raka och rena linjer lekar det med solens skiftande sken, med molnens skuggor och fungerar nästan som ett bollplank med den omgivande strömmen. För den som alltmer närmar sig slottet träder Tessins känsla för det estetiskt finstämda fram för vart taget steg.
Nog måste man väl ändå säga att Nicodemus Tessin (d.y) lyckades med att ta med sig ett stycke elegans à la den europeiska kontinenten när han lät uppföra vårt kungliga slott i dess barockstil. Och glad är jag för det 🙂

// Peder Strandh

Det är enkelt att köpa nästan vad som helst idag, tack vare näthandeln men det är inte alltid lika lätt att hitta det man söker. För att göra det lite enklare för dig: På Danguitar.se finns allt du behöver och önskar inom instrument, ljud och ljus. Trots namnet erbjuder DanGuitar mycket mer än endast gitarrer. 

DanGuitar grundades år 2002 och har således 20 års erfarenhet av näthandel och försäljning av musikinstrument, produkter för scen som lampor och olika maskiner och av ljudsystem. Personalen på DanGuitar är alla själva musiker. Det de inte kan, kan nog ingen. DanGuitar började med att sälja endast gitarrer och tillbehör till gitarrer men genom åren har utbudet vuxit och nu har de ett mycket omfattande sortiment av det mesta inom instrument och uppträdande. 

DanGuitar har någonting för alla, oberoende av smak eller storlek på plånboken. De erbjuder till och med instrument utformade till barn. Ingen ska behöva gå tomhänt från ett besök i deras webbshop. 

Sortiment 

När vi talar sortiment, DanGuitars är stort. De har ett stort utbud av gitarrer, allt från akustiska till gitarrer för vänsterhänta samt gitarrer från världens alla hörn. De erbjuder basar, andra stränginstrument som banjo och ukulele, tangentinstrument som piano och keyboard, både elektroniska och akustiska tangentinstrument. I DanGuitars utbud finns även stråkinstrument som cello och violin samt trummor och percussion för att inte glömma blåsinstrumenten. Produkterna finns i många olika märken och prisklasser. 

Utbudet består även av ljudutrustning med undergrupper som till exempel mikrofoner, högtalare och förstärkare samt av ljus och effekter och tillbehör. Eller vad sägs om en snömaskin, discolampor eller laser som en del av din scenshow?  

Om du är musiker, ingen skillnad om du är yrkes- eller hobbyverksam. Allt du kan tänkas behöva för att kunna göra det du älskar finns hos DanGuitar. Behöver du hjälp? Tveka inte att ta kontakt med den mycket hjälpsamma och kunniga personalen. De finns till för att göra din upplevelse unik. 

Webbshop

Med sitt heltäckande utbud, snabba leveranser, konkurrenskraftiga priser och kunniga personal finns det inget som DanGuitars webbshop saknar. Frakten är förmånlig och produkterna har bra garanti och 30-dagars returrätt. 

Genom att prenumerera på deras nyhetsbrev missar du aldrig mer ett bra erbjudande eller spännande nyheter. 

DanGuitar erbjuder produkter från ungefär 200 olika märken, där ingår allt från klassiska tillverkare som har tiotals år av erfarenhet samt ny innovativa märken som har det allra nyaste inom instrument. 

Tveka inte, bekanta dig med det stora urvalet redan idag.

På sociala medier är inte sällan tonläget högt.

Och det kan jag naturligtvis förstå, att saker som engagerar mig och andra lätt kan få oss att agera/skriva i affekt. Men när jag på till exempel Twitter ser hur somliga, och de är rätt talrika, skribenter uttrycker sig blir jag mörkrädd. Ordet nedlåtande blir ofta en underdrift i sammanhanget.

Här händer det att människor använder svordomar och könsord, till höger och vänster, i ett skriftligt forum som egentligen torde vara utmärkt att utbyta erfarenheter och kunskaper på. Jag besväras av det faktum att den mellanmänskliga respekten och omtanken så ofta kan lysa med sin frånvaro! Det är ibland som att allt är underordnat att “trumfa den andre”, och detta till vilket pris som helst. Priset blir inte sällan att diskussioner som skulle kunna bära värdefull och näringsrik frukt istället ruttnar bort för att sluta i osämja.

Nu känner jag mig nästan som den überpräktiga och lätt kvävande tanten i Midsomer Murders (Morden i Midsomer). Men nog bör vi ge akt på hur vi tilltalar varandra!? Att gå runt och lalla som en gangsterrappare kanske ökar din status i den snäva sfären. Men i det riktiga samhället (irl) är det ingen som ens tar dig på allvar om du inte kan kommunicera med en vettig respekt för din motpart. Så är det och kommer att förbli så länge vi inte kommer att leva i en auktoritär diktatur där “ledaren” är allt annat än förnuftig.

I ett demokratiskt samhälle är samhällsklimatet och därmed -debatten respektfull. Detta är något USA:s expresident Donald Trump, liksom Rysslands nuvarande diktator Vladimir Putin, aldrig har insett. Som tur är för Amerikas förenta stater har den parlamentariska demokratin medfört att herr Trump numera “bara” får sysselsätta sig med att skövla extremt värdefulla skotska sanddynor till förmån för ännu en mini-Mar-a-Lago golfklubb. De stackars ryssarna sitter dock fast med en paranoid despot vid spakarna.

Åter till sociala medier och då inte minst Twitter, som till sist valde att helt blockera USA:s expresident. I dessa forum tjänar vi alla på att samtals- och tilltalstonen är saklig och respektfull. Detta är min fasta övertygelse, och med detta skrivet ämnar jag byta min dataskärms kalla ljus mot den stundande vårens solljus utanför fönstret.

//Peder Strandh

Regel 1: Gräv där du står

Det var säkert trettio år sedan jag första gången fick höra att Kungsholmen i Stockholm var “världens ensammaste ö” sett till antal självhushåll per capita. Redan då tyckte jag att det var en fasansfull första plats att inneha. Säkert hade min negativa reaktion på detta att göra med att  jag själv kommer från en rotlös uppväxt, en barndom som tyvärr bevisade att tillhörighet inte var avsett för mig. Det är min största sorg från uppväxten; att aldrig vara trygg i vetskapen om att jag hör till och därmed är önskad. En fruktansvärt destruktiv kraft fyllde i stället ut tillhörighetens plats, djupt i mitt inre. Denna kraft lockar mig ständigt att söka tillflykten i snabba “belöningar”. Kickar som t.ex. att komponera och måla när jag absolut borde göra något annat, alkoholberusning, att handla prylar och äta på restauranger när ekonomin egentligen inte tillåter det o.s.v.
Jag ser mönstret så tydligt men först efter att det har hänt. Varningssignalerna uteblir jämt. Därför har jag, hög på en omotiverad inre optimism, gång på annan kastat mig handlöst ut för att fylla mitt inre hålrum.

Mannen

Kungsholmen; världens ensammaste ö. Så fruktansvärt sorgligt! I början på 1970-talet togs en plan fram på hur Sverige skulle se ut i framtiden. Avsikten var säkert behjärtansvärd med kvinnlig frigörelse, äldres rätt att inte ligga sina yngre till last o.s.v. Men de negativa konsekvenserna var det nog få som kunde föreställa sig då.
Idag finns det människor som arbetar heltid med att spåra anhöriga till ensamma avlidna. I dokumentären The Swedish theory of love berättas det om bl.a. om detta. Dessutom berör filmen ensamhet sedd ur ett annat perspektiv: Ensamma svenskor åker till Danmark för att insemineras, alt. skickar efter sperman via post och inseminerar för egen hand hemmavid. Det blir särskilt slående när manlige som äger spermadonator-företaget intervjuas och själv reflekterar över “vad ska mannen fylla för funktion i framtiden?”. Mannen ja: Jag själv tillsammans med hälften av världens befolkning. Ett “släkte” jag ofta tvingas skämmas för … Men likväl mitt “släkte” och alla barns pappor – mannen.

Ensam tillsammans
Priset vi betalar för denna “själv är bäste dräng”-mentalitet innebär att vi måste svälja konsekvenserna med hull och hår. Vi har skapat ett samhälle där den som är stark absolut kan reda sig själv (ett tag). Men den dagen en lycklig tillvaro krackelerar, kanske i form av plötslig sjukdom, börskrasch, otrohet eller dylikt … Då kan det visa sig att uppslutningen från omgivningen är betydligt skralare än man hade förväntat sig. Plötsligt finns inte familjen där, ingen släkt, gårdsfolk, grannar eller bybor som saknar en. Få, om ens någon, kommer till undsättning.
Det är klart att du kanske har råd att köpa dig omtanke och sällskap. Men har det köpta samma värde som det genuina, där man söks upp för den egna personens värde? Mitt hjärta säger mig att köpt “vänskap” är en ekonomisk transaktion lika genuin som köpt sex, och inte jämställd en äkta mellanmänsklig relationen.

Vi är människosläktet
Vi kan, och behöver, så mycket mer än att bara vara en ö. Vi måste vara denna ö bland massor av andra öar – i en gemenskapens arkipelag. Det är så vi är skapta att existera, som medmänniskor, där definitionen man och kvinna alltid kommer att finnas kvar men bli alltmer underordnad detta faktum: Vi är i första hand ett och samma människosläkte som är satt att se om varandra och vårda den värld vi alla borde få ha lyckan att leva i. Hur svårt kan det vara?

//Peder Strandh

När jag var tonåring, under det tidiga 1980-talet, “brottades” jag med bilden av killar som jag kunde relatera med; i min egen ålder och något äldre.

Den förmedlades via kompisarnas magasin (som Okej) ur vilka de ofta hade klippt ur planscher och satt upp på väggarna ovanför sängar och skrivbord. Det var leende unga George Michael (Wham), Simon Le Bon (sångare i gruppen Duran Duran) och så vidare. Min vän “Frasse” var liksom jag inrotad synthare och hade således planscher visande Vince Clark, Depeche Mode och en fylligt vacker Alison Moyet (Yazoo-sångerskan).

Själv hade jag inga planscher då familjens ekonomi helt enkelt inte tillät att jag prenumererade på Okej. Detta faktum är emellertid underordnat den röda tråd jag valt att sikta in mig på i detta inlägg. Det som faktiskt behöver angripas här är våra ideal.

Jag fick förvisso “slåss” med de retuscherade Okej-bilderna av välklädda och insmorda popstjärnor, och lite senare kom den brittiska televisionens MTV . Det var stundtals jobbigt men fullt uthärdligt.
När jag däremot ser min trettonåriga dotter 2022 och hennes jämnåriga blir jag direkt skräckslagen! Nu snackar vi hundratals betalkanaler på teven, att jämföra med de två SVT-kanaler jag växte upp med. Och vi snackar sociala medier likt Snapchat, TikTok, Youtube, Instagram o.s.v. där våra barn och unga vuxnas självbild ska speglas.

Allvarligt talat; sannolikheten för att detta är ett jätteproblem måste rimligtvis vara dominerande. Neuropsykolog Åke pålshammar, en god vän till mig, upplyste mig om att hjärnan mognar bakifrån och framåt. Den sista mognadsfasen är inte fullbordad förrän någonstans mellan 25- och 30-årsåldern. Det allvarligaste i detta är att i frontalloben (lobus frontalis) är den sista att mogna färdigt. I den delen (bakom pannan) sitter mer eller mindre våra samtliga exekutiva (beslutande) förmågor: Det är alltså här vi väger för- och nackdelar och bestämmer oss för vad vi vill göra.

När min trettonåriga dotter (eller din dotter/son) alltjämt håller på att få sin mellersta del av hjärnan att mogna färdigt, alltså när dammluckorna i våra barns frontallob är helt vidöppna och garden helt sänkt … Då bombarderas de av allsköns skräp från kommersiella storföretag som antingen kommunicerar via direktreklam eller försåtligt dolt via någon “influenser”, en film eller liknande. Det här är anser jag är oerhört oroväckande. Okej, jag vet att så här har alla generationer av föräldrar förfasats. Men i mitt fall känner jag att jag har vetenskapen på min sida och det är tveklöst ett tungt vägande argument!

Våra barn behöver, liksom vi och våra förfäder, få vara just barn – så länge det alls är möjligt! Åt helvete med de läppförstoringar som får deras förebilder att se ut likt ankor som kippar efter andan. Åt helvete med lyxvillor med pooler och privata yachter, mingel med andra av blingbling nedtyngda pseudokändisar! Jag önskar att våra barn fick växa upp med en sanningsägande spegel, eller måttstock, som ger dem den erforderliga återkoppling de behöver för att känna att de duger UTMÄRKT som de är! Våra olika egenskaper är vår styrka som individer i samhället. Att försöka likrikta dessa individualiteter är direkt destruktivt för ett samhälle där vi alla ska komplettera varandra för att maximera vår styrka och förmåga till anständigt liv och i förlängningen överlevnad.

Vår säregenskap måste upphöjas för att komplettera den rådande samhällsnormen. Allt annat är evolutionshämmande och framstegsfientligt! Var och en, så länge den agerar inom lagens riktmärken, måste få förädlas efter sin egna måttstock. Var och en måste få blomma ut till den ingenjör, konstnär, författare, läkare eller forskare som den är satt att bli. Vi kan inte göra yrkeslivets “paddock” mindre och mindre … För då knäcker vi – garanterat – individens känsla av existensberättigande, lust till självförädling och samhället förlorar en värdefull medborgare. För att inte tala om det största problemet: Ett ofantligt lidande som denna behandling ger den enskilde!

Så, vilken måttstock applicerar DU på dig själv och de dina? Är den rimlig och tillåtande eller (som så ofta) hämmande och direkt själsligt dödande?

Jag ställer frågan och var och en får rannsaka sig själv.

Allt gott!

//Peder Strandh

Millenieskiftet var bara några månader bort i backspegeln när jag fick höra talas om en journalistutbildning som lät helt rätt i mina öron.

Mina krav var att den skulle vara professionell men alltjämt mjuk samt skapa möjligheter till nyfunnen, fin kamratskap. Efter samtal med Svenska Journalistförbundet och andra genomförda “kontroller” framstod mitt val av Kaggeholms folkhögskola det enda rätta.

Jag var kristen och oerhört nyfiken och intresserad av allt som världen och livet bjöd. Att min flickvän bodde i Uppsala gjorde valet av Kaggeholm än rimligare. Sagt och gjort så sände jag in en ansökan, kallades till intervju och blev småningom en av några lyckliga, utvalda elever att från och med höstterminen 2001 få studera på folkhögskolans mediaprogram med inriktning mot skrivande journalistik. Vi skulle komma att läsa tätt sammanflätade med de andra mediainriktningarna (radio och teve).
Långt ifrån alla mina studiekamrater var troende, och det var förövrigt inget krav för att söka sig till dess utbildningar. Det faktum att så pass många var icketroende berikade utbildningen kolossalt mycket, tror jag. Det fanns visserligen en byggnad, Kapellet, tillägnad gudstjänster och lovsång, men även andra evenemang som tarvade större utrymme, intill skolbyggnaden ute på Helgö (Ekerö kommun). Utöver den var där ingenting, annat än den varma mellanmänskliga stämningen, som skvallrade om att det skulle vara en skola driven av en kristen rörelse (Pingst).

Jag bodde tillsammans med min kattfröken, Mao, på internat och delade kök, toaletter och dusch med andra (manliga) elever från skolans olika program. Tidigt kom jag att lära känna den alltid lika muntre Lars “Lasse” Folkesson från skånska Vejbystrand. Det senaste jag hörde om denne min favoritskåning var att han kom att arbeta vid Norrländska Socialdemokraten i Luleå. Han liksom jag studerade med inriktning mot skrivande medier och hade inte sällan härliga frukostar med bl.a. – enligt honom – det obligatoriska Zoegas kaffe. En annan skön kamrat och nära granne i korridoren var radioeleven Pär Lernström. Herre jisses så vi gladdes åt varandras sällskap, skrattade och hade oss i den korridoren, Lasse, Pär och jag. En annan mycket fin kamrat kom korridorgrannen Ahmed att bli. Han studerade vid skolans allmänna linje för att kunna tillskansa sig gymnasiekompetensen. Jag hoppas innerligt att han lyckades! Jag har, två somrar i rad, försökt att söka upp honom på plats i hans hemkommun Hemse på Gotland (utan framgång, dessvärre).

En kär vän kom även Johannes Nordemar att bli. Utseendemässigt var vi sannolikt varandras raka motsatser. Han hade fint skurna anletsdrag, var välbyggd och hade ett tjockt halvlångt hår. Detta medan jag … Tja, tänk motsatsen.
Men “Jojje” skulle snart komma att bli den jag kände mig allra närmast under hela utbildningstiden. Han är en av de absolut finaste människor mitt liv någonsin har introducerat för mig. En mer genuin och varm person är svårt att finna. Vad än Jojje gör idag så vet jag att han gör det bäst av alla! Och bara så att alla vet: INGEN kan slå honom i den ädla konsten att fickparkera. Det gav han prov på när vi en gång gjorde sällskap till Fryshuset. Jag tror ta mig tusan att han fick in sin lilla japanska bil i det ännu mindre(!) parkeringsutrymmet med ett par enkla rattryckningar på två sekunder. R-E-S-P-E-C-T!

Alla vi som bodde på Kaggeholms folkhögskolas internat på Ekerö lärde känna varandra en smula bättre än de som varje eftermiddag tog bussen eller bilen till sina boenden annorstädes. I min kurs fanns så många fina människor, som till exempel Nils “Nisse” Olausson och Lisa Rydberg, för att “bara” nämna ett par till. Under utbildningen skulle alla vi som läste media testa på varandras inriktningar. Jag kommer nog aldrig att glömma när jag skulle sända radio med en av radioeleverna. Jag har aldrig varit så nära att skratta ihjäl mig som när jag och Carina Berg skulle sända närradio (vill minnas att kanalen/programmet kallades Viking, men är osäker). Hon var en mästare i särklass när det kom till rapp verbal humor. Ärligt talat; sedan barnsben har jag aldrig varit så i närheten av att kissa på mig av skratt som vid det tillfället. En helt underbart begåvad och talangfull tjej – inte minst för den som gillar att skratta.

Eva-Lotta var en annan Kaggekamrat som jag kom att tycka mycket om. Hon kom från Norberg, var tryggt förankrad i sin gudstro och tillsammans arbetade vi emellanåt extra med att servera uppe på Kaggeholms slott. Hon var en synnerligen behaglig samtalspartner vars tankar och åsikter jag tyckte om att lyssna till.
Nämnas bör också radioeleven Pelle Zettersten som bland annat hade arbetat som elefantskötare vid Kolmårdens zoo. Jag menar, hur stora är oddsen att du ska stöta på en f.d. elefantskötare i din vardag? Att han dessutom var en oerhört sympatisk och kunnig skolkamrat gjorde knappast saken sämre. Pelle är sedan länge anställd vid Sveriges Radios vetenskapsredaktion och gör ypperliga insatser där.

Och så till de som skulle ledsaga oss genom studieåren på “Kagge” (Kageholms folkhögskola), lärarna. Även här har jag idel varma ord att sprida runt mig. För att bara nämna några som var med när det begav sig; Ulrika Ramstrand vars noggranna och omtänksamma handledning var ovärderlig för mig, Thomas Hård af Segerstad, “barnens favorit” Rolf Knutsson på TV-utbildningen samt Nils-Eije Stävare, för att nämna några.

Själva utbildningen då?

Då det Svenska Journalistförbundet hade gått i god för utbildningen 2000 sökte jag mig dit, hade lyckan att få komma in och lära känna alla dessa härliga människor. Utbildningen uppmuntrade oss elever från ruta ett att tänka kritiskt och vara nyanserat korrekta i vårt arbete. Jag upplevde att det i princip alltid fanns någon, elev såväl som lärare, till hands att samtala och dividera spörsmål med. Lärarna gjorde aldrig avkall på ambitionen att få ett så nyansrikt språk som möjligt, det är något jag är tacksam för idag! inte minst då jag upplever att den språkliga rikedomen emellanåt förflackas i media numera. Vi fick lära oss att förnya men också förvalta det svenska språkets skönhet och rikedom.

Vad kan man tänkas minnas av Strandh från Kagge 2001-2003?

Den frågan kan jag naturligtvis bara spekulera i. Jag bodde som sagt med min katt Mao i korridoren ovanpå teveutbildningen. Inte sällan hade jag något uruppförande av nya musikstycken i Kapellet och möjligen kan någon som var där minnas dessa. Annars flöt jag nog rätt mycket “under radarn” för de flesta. Jag var redan då något äldre än genomsnittet på utbildningen, hade kärleken som alltid lockade i Uppsala o.s.v.
Men alla som läser detta får gärna minnas att jag alltid kommer att betrakta Kagge som ett fjärde (efter mitt eget, min ateljé, kyrkan) hem här på jorden. Tack alla ni som gjorde min tid där så oförglömlig!

//Peder Strandh på minnenas allé

I söndags gick jag ut med min goda vän Donna. Hon är en schäfertik på närmare åtta år. Hon är varm och kelig, omtänksam och trofast och vansinnigt rolig att hänga med. Väl ute i skogen släppte jag henne lös och kastade pinnar (till henne) i tjugo minuter innan det hände: Vad som såg ut som gräsmatta visade sig vara en isbana med gräs under varför olyckan snabbt var framme. Ett steg bakåt blev till en smärre saltomortar i ljusets hastighet … Och vips låg jag på marken!

Det första jag hann tänka var “hann jag skydda huvudet”? Svaret var gudskelov ja. Höften, armbågen och i synnerhet den högra handleden gjorde desto mer ont. Den pulserande och sprängande smärtan påminde mig lite om en cykelolycka för fem år sedan där ett båtben drog på sig en spricka. Sagt och gjort, jag tände en pinne (cigarett) som tröst, övertalade Donna om att det var slutkastat med pinnar varpå vi sakta banade väg hemåt.

Väl hemma hjälpte en påse med iskuber till att minska svullnad och smärta. Ett par glas vin senare var man något sånär på banan igen. Ärligt talat gjorde det inte så ont så länge jag inte rörde på handens och fingrarnas leder. Måndag kom, och med den en bokad tavelhängning på Akademiska sjukhuset. Där fick jag höra att “du som högerhänt pianist och konstnär bara måste kolla upp det där! Jag känner en som känner en som struntade i att kolla och nu är enarmad” (tyyyp). Sagt och gjort, jag for till närakuten på Samariterhemmet i Uppsala bara för att få veta att du kommer inte att få hjälp de närmaste fem timmarna. För att göra en lite längre historia kort: Jag for hem för att återkomma i morse (läs tisdag 8/2 på morgonen).

Så kom då tisdagsmorgonen. Solen stod lågt över Uppsalas östra stadsdelar när hypokondrikern Strandh så lagom småmuntert tågade in på närakuten ännu en gång. Klockan var 08:20 när en sjuksköterska hälsade mig välkommen med orden “har du haft någon feber eller hosta?”. Efter nekande svar fick jag veta att jag var välkommen till ortopedakuten … Om två och en halv timme!

V—ä—n—t—a—n …

Klockan elva PRICK steg en neurotisk Strandh in i ortoped-akutens väntrum för att där tvingas trängas med halta och lytta, en jäkla massa kryckor som stod som spön i backen, ben uppslängda på stolar och en radio med halvtaskig mottagning som brusade ut P4 Upplands sändningar.

V—ä—n—t—a—n …

En snabbcheck och röntgen senare stode det klart att inga ben var brutna eller spruckna. Blott en värre stukning av handleden. Puh, så skönt även om det är svullet och ömmande! Då kan jag fortsätta med mitt komponerande, målande och skrivande MED höger hand ännu ett tag. Dessutom ska jag, efter ett par veckors konvalescens, kasta pinnar med Donna och alla de andra hundkompisar jag har igen. Jag är ändå lyckligt lottad!!!!

// Peder Strandh

När jag växte upp var det som för (är jag övertygad om) många andra pojkar: Jag fick lära mig att vara tuff, hård, aldrig beklaga mig och framförallt att inte gråta. Mina föräldrar var skilda sedan jag var tre år så jag “bollades emellan dem”, även om jag framförallt bodde med min far. Min mamma var tuff men bejakade alltid de mjuka känslorna. Och min far …

Min pappa var en bra karl; en kärleksfull far, reko, rak och/men hård. När jag som liten knodd slog mig, blev rädd eller väcktes av öroninflammationens pulserande smärta och feber mitt i natten fick jag alltid veta att det bara var att “bita i”. “Var inte som en jävla kärring!” kunde det på ren och föga PK-svenska låta.

Och på det sättet har jag av naturliga skäl fortsatt att känna i mitt vuxna liv. Jag har fullföljt denna lögn, om att känslor av uppgivenhet och hopplöshet inte hör hemma i en manlig upplevelse, till punkt och pricka. Och SOM jag har lurat mig själv! Jag förstår min far som uppfostrades av en man (min farfar) född strax efter det förra sekelskiftet (1908). Men som en vuxen man har jag insett att gråten är alltför viktig att avvara. Att den rensar systemet, att den får oss att hitta rätt i oss själva och ger oss möjligheten att ta ut en korrekt färdriktning. Jag har förstått att gråten är ett tecken på styrka, ett uttryck för att man har kontakt med – och därmed behärskar – sina känslor. Ändå sitter det så sabla långt in att släppa fram tårarna. För mig är det alltjämt bland det mest privata jag kan dela med mig av. Samtidigt är livet fyllt med alltför många sorger och förluster för att tårar inte skulle ha sin givna plats i de dagliga känslouttrycken. Så min uppmuntran och uppmaning idag till Dig, inte minst om du är en man, är: GRÅT!

//Peder Strandh