Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Vem är du och vem är jag?

Vem är du och vem är jag?

Vem är jag? En högst retorisk fråga, kan tyckas. Men när jag numera ställer den till mig själv framträder svaret allt tydligare: Jag är naturligtvis en dekokt av genetiskt arvsanlag. Men framförallt är jag ett hopkok av allt som sedan dag ett i mitt livs levande absorberats av det som omger mig.

Det är uppenbarligen kemikalier i vår omgivning, föda, strålning från såväl radon i väggar som mark o.s.v. som spelar roll. Men än viktigare, för att kunna presentera svaret på frågan “vem är jag”, är alla de människor som har kommit i kontakt med mig och mitt liv. Alltifrån min mor och far, eventuella syskon, mor- och farföräldrar liksom motsvarigheten på fädernet, vänner och lärare och … Men också mer flyktiga bekantskaper som grannar, tanten med sin bok på parkbänken, gubben som matade änder vid ån liksom kassörskan i närbutiken. För nog är vi blott kontentan av alla dessa upplevelser, alla dessa möten!?

Så om (t.ex.) du som läser detta och jag har mötts en gång så är jag en del av dig och du en del av mig – vare sig vi vill det eller inte. Just i ditt fall, med tanke på att du läser detta (så bra, tycker jag som part i målet), ser jag blott angenäma effekter av att du skulle kunna vara en del av det jag upplever som Peder Strandh. Frågan och det DU måste brottas med är kanske snarare: Hur fördelaktigt är det att vara en del av det (den) som är Peder Strandh?

Tja, ingen är fullkomlig. Tro mig, jag är långt i från att vara det. Men jag tillhör den kategori av människor som drömmer om att bli så rekorderligt sann och äkta som bara tänkas går. Så, förhoppningsvis ska du (förutsatt att vi har setts och utbytt känslor och tankar med varandra) kunna säga att “jag är en del av det som är Peder Strandh … Och vise versa: Jag är stolt över att få vara en som såg, bekräftade och uppmuntrade dig till självförverkligande, om det kunde vara så.

Blott en reflektion från Strandh en lördagsafton likt denna.

BILDEN: Undertecknad på Banvallsgatan 11D tillsammans med min salig mormor Stina (bakom mig), kusin Åsa (alltjämt i livet i Nederländerna) samt min morfars mor Linnéa Pettersson utanför hennes bostad i Hidingsta i mitt älskade Närke 1974.

Gott så.
/Peder Strandh

Serverat på Nobelfesten

En tidningsutgivares bekännelse …

En tidningsutgivares bekännelse …

Som en (av två) utgivare av det lilla, men mycket uppskattade, magasinet UMLN har jag minst sagt kämpat i en ekonomiskt mycket tärande uppförsbacke, motvind eller kalla det vad du vill. Det har kort sagt varit en ständig kamp för att få ekonomin att gå ihop. Och sanningen att säga har inkomsterna alltid släpat långt efter utgifterna då framförallt tryckerikostnaderna ständigt tycks skena. Och inte underlättades det av att pandemin slog till 2019/2020 – tvärtom faktiskt!

Jag tillhör den tämligen lilla skara människor som alltjämt tror på att förvalta det som är av godo och skapat av våra föregångare. Så även det lilla lokalmagasinet Luthagsnytt som startades i Uppsalastadsdelen Luthagen/Stabby av (den f.d.) idrottsklubben Tiunda IF 2005. Två år senare, 2007, blev jag intervjuad i tidningen med anledning av mitt konstnärskap i kvarteret Fjärdingen (ligger på gränsen till Luthagen). Det var då som ägarna fick kännedom om att jag var utbildad journalist varpå de erbjöd mig att börja skriva för magasinet. Sedan dess har jag skrivit för Luthagsnytt. Sommaren 2014 blev jag och min käresta Maria Klefbeck kontaktade av ägarna som berättade att de tänkte sälja tidningen och undrade om vi ville ta över vid rodret. Jag var definitivt mer tveksam än Maria, men till årsskiftet tog vi över som ägare av den periodiska tidskriften. Spännande, roligt och förfärligt läskigt tyckte jag då. Sedan dess har allt tickat på och vi har gjort vårt yttersta och gett vårt allt för att utveckla tidningen.

För ett några år sedan blev Luthagen-annonsörerna mer svårflörtade varför vi valde att kontakta näringsidkare utanför vårt ursprungliga område. Svaret blev ofta att “vi vill inte ‘bara’ nå läsarna i Luthagen och magasinets namn antyder att det bara riktar sig till dessa”. Sagt och gjort, förvalta med uppdatera till ett Luthagsnytt 2.0. Lösningen blev akronymen UMLN (Uppsalamagasinet Luthagsnytt) där vi var vår historia trogen samtidigt som vi markerade att vi minsann är ett magasin som är läsvärt för alla som bor och/eller verkar i Uppsala. Effekten av ändringen kom omedelbart från vår läsekrets, och det handlade innan vi hade lyckats förklara anledningen, nästan uteslutande om negativa kommentarer.

Nu går vi in i 2022 och personligen känner jag en klar ovisshet över hur jag vill – och ORKAR – göra framgent. Sedan början av december (2021), när det senaste numret kom ut, har jag gått och grubblat över magasinets framtid. Det står och faller med min ork, det känner jag tydligt. Samtidigt måste jag också överleva. Och ändå älskar jag denna lilla blaska så förbaskat mycket. Den har gett mig så oerhört mycket (förutom ekonomisk) som jag aldrig hade velat vara förutan.
Nåja, jag skrev uppriktigt och ärligt om detta under rubriken UMLN vs Mammon i nummer 4, 2021. Nu hämtar jag andan, begrundar mitt (magasinets) ekonomiska läge och avvaktar vad framtiden presenterar för mig.

Det om detta … Åtminstone för stunden.

// Peder Strandh

_______

Om du vill vara med och stödja UMLN, sätt gärna in en slant på:
Plusgito: 409696-2
Swish: 123-5680160
.

 

 

MUSIK | Hyllning till Gud blev även en flört med Taizé

MUSIK | Hyllning till Gud blev även en flört med Taizé

I sommar blir det tjugoett år sedan jag för första gången besökte den kristna gemenskapen (kommuniteten) i Taizé i franska Bourgogne. Ett år senare skulle jag återkomma ännu en gång för en veckas vistelse med gemenskap, gamla och nya möten och förstås böner och massor av sång och musicerande.
.

Jag minns att jag omgående fastnade för den så generösa och välkomnande atmosfär som är Taizés kanske mest kännetecknande attribut. Och musiken som nästan uteslutande är komponerad av Jacques Berthier, med lika vackra som enkla melodier som upprepas och mässas. Jag var fast och hade hittat ett andligt vattenhål till i världen.

Den 28 december skrev jag – i ett infall – stycket som jag kom att kalla för Dominus Vincit (fritt Google-översatt till latin; Herren Segrar). Detta stycke inspirerades säkerligen undermedvetet av, och påminner mig nu mycket, om monsieur Berthiers Taizé-kompositioner.

Jag är dessvärre inte tillräckligt tekniskt lagd för att kunna producera (spela in, mixa o.s.v.) min musik. Därför blir det som regel en enkel lösning som stavas mobilkamera upp och inställd på recording video och så lirar och ylar (vänliga alt. tondöva själar brukar kalla det för att sjunga – tack för det!) jag efter bästa förmåga.

 

Via den här länken kan du lyssna till Dominus Vincit på min Youtube-kanal.
.

 

// Peder Strandh

 

 

 

Bra eller mindre bra innovationer …

Bra eller mindre bra innovationer …

Jag har alltid varit hypokondriskt lagd. Upp till fyllda trettio hade jag sökt  läkarhjälp för snart när varje tänkbar åkomma som finns under Guds himmel – och alltid visade det att det inte var något fel på mig. Bortsett från hypokondrin, då.

Just det där med 30-årsåldern minns jag tydligt. Det var då en vän (som är läkare) berättade att det generellt sett inte kan sägas vara motiverat, eller gagna, vare sig mig som privatperson eller samhället i stort att hålla på att söka efter avvikelser i kroppen om det inte finns en skälig anledning.
När jag nu tittar igenom inboxen på mailen dimper det ner reklam för smarta klockor som mäter allt ifrån puls och hjärtslag till kroppstemperatur. Mobiler som kan avgöra hur många kalorier man har bränt under en dags alla rörelser. Nog kan det vara bra men jag blir betänksam apropå det min vän läkaren sade för tjugo år sedan. Kan det vara så att man blir alltför fixerad vid jaget och därmed, lite grann, glömmer bort sin omgivning och därmed sin plats i den?
Nog måste där finnas en viss risk för detta, tänker jag. Hade jag idag varit lika hypokondrisk som jag var fram till 2000-talet skulle jag sannolikt ha begravt mig fullständigt i alla dessa “ha hundra procent koll-attiraljer” och mer eller mindre helt glömt bort att göra det jag är satt till världen att göra; leva.

Men visst är det även bra med utvecklingen. Nu finns det till exempel termometrar som på två sekunder –  UTAN BERÖRING – kan presentera din kroppstemperatur för dig i mobilen. Och det måste sägas vara fantastiskt! Det inser om inte annat alla vi som minns de kalla små kvicksilver-fyllda glastermometrar som skulle köras in där solen aldrig skiner för att få pejl på hur hög temperatur man hade. Som sagt, 
vissa saker är bra mycket bättre idag än de har varit.

Har du tankar, idéer eller synpunkter på mina texter? Dela dem gärna med mig i kommentarsfältet här intill!

// Peder Strandh

 

 

Äntligen ett nytt år!

Äntligen ett nytt år!

 

Äntligen ett nytt år! Tjugohundratjugotvå, smaka på ordet … Nog ligger det rätt skönt i munnen trots allt!? Det gångna året bjöd på en hel del tråkigheter, inte minst pandemin som presenterade hela två nya (identifierade) varianter av covid-19-viruset.

Lägg till detta en tuffare säsongsinfluensa liksom vinterkräksjuka som nästan helt lyste med sin frånvaro under 2020. Och som grädde på moset gick den fina giganten till medmänniska, Nelson Mandelas högra hand och tillika ärkebiskop emeritus i Sydafrika, Desmond Tutu ur tiden den 26 december. Ja, det är knappast konstigt att man kan välkomna ett 2022 med extra innerlighet efter ett år som 2021.

Dessutom har jag alltid uppskattat den här tiden på året, när vi når årets övre backkrön och åter kan blicka ut framåt – över ett nytt år med nya möjligheter. Vetskapen om att att ljuset (sedan den 21 december) har börjat återvända till våra nordliga nejder känns också härlig i kropp och knopp. Väntar runt hörnet en bit fram gör sportlov,  påsk- och sommarlov, soligt värmande dagar och ljusa aftnar med koltrastens skönsång. Så nog är det härligheter som väntar oss längre fram i almanackan. Ha nu en riktigt god fortsättning på det nya året och på snart återhörande!

Peder Strandh

___________


God Jul – på riktigt!

God Jul – på riktigt!

Julen närmar sig med stormsteg! Utanför fönstren gnistrar snön vit, önskelistor byts och i konferensrummen gnuggar styrelsemedlemmar händerna över alla de inkomster som landar, och har landat, på deras konton (i Schweiz och Panama) efter att Black Friday, jul- och mellandagsrea-hetsen har lagt sig.

 

 

Det är med andra ord ungefär som det har varit sedan det sena 1940-talet. Allt annat än frid och fröjd – och med extra allt därtill.

Går det då att köpa sig lycklig? Svaret vet vi alla och ändå springer vi runt likt skållade höns i vår jakt på den ultimata chimären. Bing Crosby må sjunga aldrig så lidelsefullt om en vit jul och Janssons frestelsen fresta som aldrig förr. Till syvende och sist är det i mötet med vår nästa som den riktiga julstämningen kan uppstå.

Usch så deprimerande skrivet, kanske du tycker. Mm antagligen, svarar jag. Men jag är vis av erfarenhet, rent av lite cynisk, efter att ha sett så många besvikna vuxna som gått på illusionen om en alltigenom lycklig jultillvaro bara för att kommersen drömmer därom. Kommersen som har fullt upp med att kränga glänsande bilder på annonspelare, i tidningar och magasin liksom bjällerklang i radiojinglar.
Nej, ta det lugnt och landa i stunden, min gode broder och syster! Låt (möjligen) hetsen hetsa andra – men inte DIG! Nu är livets julklapp till oss, och den innehåller alla tänkbara möjligheter, drömmar och framförallt det vi har i stunden.

Så, med dessa krassa men hjärtligt menade ord önskar jag dig en synnerligen god jul i gemenskapens tecken!

/Peder Strandh

Ny melodi med nya insikter: Crying Rivers

Ny melodi med nya insikter: Crying Rivers

Någon lär ha sagt att “när det blåser storm bygger vissa vindskydd och andra väderkvarnar”. Jag vet inte vilken kategori jag tillhör. Men jag vill tro att min, minst sagt röriga uppväxt, har lärt mig att ta tillvara på den storm som obönhörligt alltid kommer.

Denna visa skrev jag som ett led att hantera min sorg över en förlorad vardag och livskamrat. Den heter “Crying Rivers” med ursprungstituleringen “Breaking and Awakening”. Det är en fin melodi som jag, kanske enfaldig, hoppas ska kunna nå ut till andra och därtill trösta o.s.v. Vi må lida — Men tiden fortsätter oavbrutet att rinna i våra livs timglas. Så, det är lika bra att kavla upp ärmarna och fortsätta i vår strävan efter att leva. Låt oss gå tillsammans, bror och syster!

/Peder Strandh

Med Guds hjälp och en diskborste …

Med Guds hjälp och en diskborste …

Nog är det så att när livet krisar och vilsenheten närapå dränker ens jag, då är det viktigt att höja näsan över ytan på den egna känslovärldens yta och insupa den riktiga världen där ute! Sedan mitt liv började knaka i fogarna har jag, för att överleva, varit tvungen till ett antal saker: Det första jag gör är att vända mig till min (och din) Skapare! Därefter är det som hjälper mig enormt, och som jag lärde mig av en bekant som är psykolog, beteendeaktivering! Alltså att ta i tu med något som jag vet, innan och utan, hur det ska göras. I mitt fall handlar det om att tömma och fylla diskmaskinen, att torka av bänkytor och att “bara” ticka på.

Plötsligt insåg jag hur jag har försakat mina vänner. När det blåser snålt börjar man att ifrågasätta sitt sätt att leva livet. Mängder av vänner har kommit (och gått) men i sittande stund inser jag så negligerande jag har varit. Jag har bara tagit för givet, vilat i familjebyggets trygga famn och gått på halvfart (om ens det). Jag inser nu att det är dags att skänkla på den gamla hingsten under mig och göra framsteg och börja drömma personligt igen. Att ingå i en kärnfamilj är inte detsamma som att utplåna sitt eget väsen, något jag har lärt mig i skrivande stund. Gud vet att jag är den med mest “skuld” till att jag har försakat vänskapen, att jag unnat mig att rädas livet som sådant. Att allt som har den minsta förstavelse till riskmoment har kommit på skam eller helt exkluderats från mitt liv. Ett abrupt uppvaknande, efter år av knorrande, får mig att se på tillvaron i idel nytt skimmer. Inte för att jag ville det, utan för att omständigheterna tvingar mig därtill.

Jag försöker att vara tacksam för det Gud ger mig, även om jag oftast inte begriper någonting av det: Jag vill tro att all tandagnisslan, alla mardrömmar, alla morgnar när jag vaknat kallsvettig med gråten i halsen och alla dagar jag dövat mig med kemikalier eller alkohol för att ta mig igenom (eller som det egentligen blir: förbi utan att lära) känner jag att jag bör acceptera och vara tacksam för. Jag har ingen som helst sado masochistisk ådra men tror bergfast på att jag måste ta emot den lärdom som nu – smärtsamt – faller över mig.

Jag höjer näsan över min förtvivlade sörja, tar sikte på ljuset och arbetar mig sakta framåt. För framtiden är min – och DIN!

/Peder Strandh

En uppdatering sedan senast …

En uppdatering sedan senast …

Så har vi det där med att vara människa. Att känna sig tillräcklig och kompetent så som man är. Det är inte helt lätt! Ta mig som exempel: Jag vet att jag är älskar min dotter och att spendera min medvetna tid i mitt skapande universum. Att jag sedan råkar existera i ett annat sorts universum är ett icke helt ovidkommande faktum.

Räkningar ska betalas, tider ska passas, möten ska avhandlas så att båda (eller alla) parter är tillfreds när vi går därifrån. Man ska fortsätta att vara hungrig på framgång och viril som en hingst som “bara struttat runt som en unghingst” i padocken med sitt mamma stoet och … Kort sagt; det är ta mig tusan en omöjlighet att förmå allt detta!

Jag har landat i att försöka vara nöjd med det jag har. Jag har min Gudsrelation klar för mig, jag vet att till fullo  uppskatta allt det vackra som livet har försett mig med. Helt plötsligt känner jag mig RIK, om än en smula vilsen. Nu handlar det om att ta ut en ny färdriktning, söka nya utmaningar, intervjua nya spännande medmänniskor (Tomas Di Leva, t.ex.) och söka Skaparen i skapelsen. Det sistnämnda har jag full förståelse för. Jag är själv en skeptiker av Guds nåde. Men, har man hittat något som håller vad det lovar så har man.

Magdalena Andersson (S) har tagit över taktpinnen efter Stefan Löven, Miljöpartiet har gjort en sorti som de kanske redan ångrar och gängkriminaliteten frodas i våra utanförskapsområden … Allt är som det brukar, med andra ord. Men en sak är emellertid helt ny: Dagen är min – och DIN! Lår oss fånga den, freja den till det finaste vi kan föreställa oss och sikta framåt … Mot framtiden och li

För min del handlar det om att överleva allena. Att låta min konst, musik och mitt resonemang klinga ut pch förhoppningsvis bidra till min överlevnad – inte minst ekonomiskt. För så är det att vara en människa anno 2021; Mammon sätter spelreglerna vare sig vi gillar det eller inte.

/Peder Strandh

 

PS: En vän sade till mig: “Peder, du är en indigo-människa”. Om det syftar till att jag är en person som lägger största vikt vid mellanmänsklig kärlek och omtanke till min omgivning … Då har hon helt rätt!

Bra personal

Sponsrat inlägg i samarbete med Finnveden Executive 

Det är viktigt för ett företag att ha bra personal.

För att ett företag ska gå bra är det viktigt med bra och motiverad personal. Trivs din personal på jobbet så gör de oftast ett bra jobb. Det finns många bra sätt att få din personal att jobba bättre.

Utbildning är viktigt för att få din personal att utvecklas och vara nöjda. Alla branscher är olika och har olika typer av fortbildningar man kan gå. Satsa på att ge personalen fortbildning och bra utbildning i det ni jobbar med, det kommer att göra att de lyckas bättre med sina uppgifter.

Bra ledning och en bra chef. Att hitta bra chefer och mellanchefer kan vara svårt, speciellt om man inte riktigt vet vad det är man ska titta efter hos en person. Som tur är kan man ta hjälp av rekryteringsföretag som har bra koll på att rekrytera nyckelpersoner till just ditt företag.

Hur mycket personal ska man ha? det beror på hur stort ditt företag är och givetvis hur mycket pengar du drar in. Man ska tjäna pengar på sina anställda, men de ska också ha en bra anställning. Båda delarna är lika viktigt. En anställd måste först och främst dra in sin egen lön i pengar, därefter tjäna pengar åt sin arbetsgivare. Går det bra för din personal, så ge dem lite extra bonus. Det kommer du tjäna på i längden!

Konferenser och att göra roliga saker tillsammans är också viktigt. Du bygger då ett bra team med dina anställda. Det finns många företag som jobbar med teambuilding, det är för att man har insett att detta är viktigt för sammanhållningen i gruppen. Det gör att de jobbar bättre tillsammans och det ger dig mer tid att ägna dig åt ditt jobb.

Till startsidan