En mysig stad med mycket att göra

Det finns många städer i Sverige som man kan besöka och som man kan få både upplevelser och minnen ifrån.Uppsala är en sådan stad där det finns en hel del att göra. Staden har inte alltid hetat Uppsala utan för Östra Aros ända fram till 1200-talet. Så nu är Uppsala en av dom fyra storstäderna i Sverige. Dessutom är staden känd för sina universitet, domkyrkan och fornlämningar. Det finns en hel del att göra i Uppsala så man ska ta sin tid och inte stressa och tro att man hinner med allt.

Att göra i Uppsala

Om man vill utforska och se saker i Uppsala så är det inte bara universiteten, domkyrkan och fornlämningarna man ska och kan se. Utan det finns också många andra saker

• botaniska trädgården
• gamla uppsala
• Biotopia
• Fyrishov Äventyrsbad
• Gustavianum
• Bror Hjorths Hus

Domkyrkan som finns i Uppsala är något alldeles speciellt. Även om man inte brukar gå i kyrkan normalt sätt förutom när någon döper ett barn eller någon gifter sig är det väldigt speciellt att gå in i denna kyrka. Det är värt ett besök när man är där. Kyrkan är störst i norden då den är 118,7 meter lång och är dessutom lika hög i båda västtornen. Med få undantag är kyrkan öppen varje dag året runt mellan klockan åtta på morgonen till klockan sex på kvällen.

Inne i kyrkan kan man se skrinet med Erik den heliges reliker, ett altarskåp och en predikstol som kommer från 1700-talet. Det finns också en hel del konstverk på väggarna.

Det finns en del att välja emellan

Hur väljer man vilken sorts färg man ska börja med om man vill börja måla? Det finns en del att välja emellan och vissa är svåra och andra lite lättare att börja med. Så här kommer en guide i färger så att du lättare kan välja. Och innan du bestämt dig vad du ska göra och börja med så kan du köpa lite billigare penslar så att du lättare kan öva.  Olika färger, olika hårdhet och olika bredder på penslarna. Du behöver inte heller köpa något speciellt papper i början innan du vet vilken färg du kommer att måla med. För när du valt färg så kan du också köpa papper som passar färgen.

En guide i färger

Det finns tre sorters färger som man använder mest när man målar sina tavlor. Det är oljefärger, akvarell och akryl. Vi börjar med oljefärgerna då dom nog är den populäraste bland många konstnärer. En oljefärg är egentligen pigment som är blandat med till exempel vallmoolja eller rå linolja. Det som är positivt med att måla med oljefärger är att man kan skapa olika dimensioner och bilden får ett djup eftersom man kan måla flera lager och låta vissa ställen stå ut från andra. Det som kanske är negativt är att det tar lite längre tid för färgen att torka, men det kan också vara positivt då man kan måla flera gånger. Eller så ser man nästa gång man tittar på tavlan att man vill måla till något mer.

Akvarell färger är bra för tavlor utan mindre detaljer

När det gäller akvarellfärg så är det liknande en vattenfärg med mycket finare pigment i sig. När vi är mindre och går i skola och på dagis har vi säkert använt vattenfärger att måla med. Och tittar man på en målning med vattenfärg och en med akvarellfärg så ser man skillnaden på grund av just pigmenten. En akvarellfärg torkar snart och lätt att blanda om man vill blanda ihop två eller fler färger för att få en egen nyans. Det som kanske är svårt med akvarellfärger är om man ska måla något med mycket detaljer. Här kan du ha svårt med att jobba med flera lager som du kan med oljefärg. Färgerna kan också förändras lite sen när tavlan torkat. Detta är kanske den första färgen som man börjar med för att leka fram en tavla. Eller om man ska måla lite mer större saker utan detaljer.

Akrylfärg är bra för nybörjare

Sen har vi den sista färgen som är akrylfärg. Den påminner lite om oljefärg med den fördelen att den torkar snabbare än oljefärg. Akryl är också bra för nybörjare och också lätt att jobba med. Gör man fel av något slag så kan man måla över med en annan färg. I färgen kan du också blanda in andra material om du verkligen vill göra din tavla speciell. Glas eller sand gör din tavla personlig och får en annan struktur. Och är färgen för tjock blandar du ut den men nån droppe vatten.

Att måla är avkopplande

Har du provat att måla? Att måla eller ha en hobby där du bara sitter för dig själv och bara är du. Det är något som många borde göra i dessa tider. Det är många som stressar och behöver avkoppling även om man inte erkänner det. Men det gäller bara att testa med en ny hobby så lovar jag dig att du kommer att bli fast.

Många säger att dom inte kan måla. Men allt man målar behöver inte visa exakt vad det är utan det gäller först och främst att du börjar tycka om det, testa olika penslar och färger. Sen kanske du helt plötsligt kommer på att du istället vill använda blyerts istället för penslar, eller så börjar du måla med olika sorters penslar. Det finns olika hårdheten när det gäller penslar beroende på vad du vill måla.

Ska du måla en liten yta använder du en smalare pensel som är fem till sex centimeter bred. Eller till och med ännu mindre som två till tre centimeter om du inte ska måla små detaljer. Använd olika bredd på penslarna och olika hårdheter så du lär känna dom olika penslarna.

Sång och text

Sockerbagaren är en sång som många kan utantill – både barn och vuxna. 1895 publicerades den och är gjord av Alice Tegnér. Sången handlar om en sockerbagare och det säger man ju inte idag utan konditor. Sången sjunger man oftast till lucia och i alla luciatåg både i skolor, förskolor men också i större sammanhang.

Tekniken är på många sätt en välsignelse för mänskligheten och den planet vi bor på. Men säg det som inte har en baksida. I teknikens fall ser vi bland annat användningen av fossila bränslen för att driva tekniska vidunder som fabriker, bilar, flyg och så vidare – Dessa måste räknas till teknikens nackdelar. För egen del blir jag jämt och ständigt påmind om min icketekniska personlighet.

Jag är till min läggning disträ och “lätt” oorganiserad; tillgångar i mitt skapande (konst, musik och texter) men klara nackdelar när jag ska orientera mig på till exempel webben. Jämt och ständigt vill diverse webbtjänster att jag ska komma ihåg mitt lösenord samtidigt som jag uppmuntras att INTE spara det på en papperslapp eller online. Den så kallade nyckelknippan hjälper mig emellanåt men rätt vad det är så är den inte uppdaterad och så stängs jag ute från något konto jag äger. Alltså, den enorma frustration jag då upplever är svår att förklara. Låt oss konstatera att jag får ett kraftigt förhöjt blodtryck och ser för mig inre hur jag dräper en och annan webbguru.

Jag saknar mycket som jag tycker var bättre förr. Exempelvis att man kunde prata med och få hjälp av en riktig människa på det lokala post- och bankkontoret. Minnen som nu skimrar ikapp med enhörningar vid regnbågens slut. Saknaden efter en tågresa som på 1970-talet faktiskt var prisvärd så till vida att, i princip, alla hade råd att ta sig från en plats till en annan inom landet. Dessutom vill jag minnas att tågen på den tiden gick som de skulle … Lite skillnad jämfört med idag, inte sant.
Och när man ville hälsa på en kamrat knallade man helt sonika över och knackade på dörren. Var vederbörande hemma hördes ett “kom in!”, dörren var naturligtvis (nästan alltid) olåst då ingen som inte var välkommen skulle få för sig att bara gå in. I dagens samhälle har vi i vår iver att modernisera byggt bort den så viktiga mellanmänskliga närheten. Inte undra på att folk mår dåligt när de motarbetas av samhället och den teknik som skulle vara till vår hjälp … Och när man i panik söker hjälp online knappt kan hitta en enda levande själ att kommunicera med. Man är hänvisad till “Siris” och hennes AI-släktingar och … Nej, somligt var bättre förr.

//Peder Strandh 

Som en (av två) utgivare av det lilla, men mycket uppskattade, magasinet UMLN har jag minst sagt kämpat i en ekonomiskt mycket tärande uppförsbacke, motvind eller kalla det vad du vill. Det har kort sagt varit en ständig kamp för att få ekonomin att gå ihop. Och sanningen att säga har inkomsterna alltid släpat långt efter utgifterna då framförallt tryckerikostnaderna ständigt tycks skena. Och inte underlättades det av att pandemin slog till 2019/2020 – tvärtom faktiskt!

Jag tillhör den tämligen lilla skara människor som alltjämt tror på att förvalta det som är av godo och skapat av våra föregångare. Så även det lilla lokalmagasinet Luthagsnytt som startades i Uppsalastadsdelen Luthagen/Stabby av (den f.d.) idrottsklubben Tiunda IF 2005. Två år senare, 2007, blev jag intervjuad i tidningen med anledning av mitt konstnärskap i kvarteret Fjärdingen (ligger på gränsen till Luthagen). Det var då som ägarna fick kännedom om att jag var utbildad journalist varpå de erbjöd mig att börja skriva för magasinet. Sedan dess har jag skrivit för Luthagsnytt. Sommaren 2014 blev jag och min käresta Maria Klefbeck kontaktade av ägarna som berättade att de tänkte sälja tidningen och undrade om vi ville ta över vid rodret. Jag var definitivt mer tveksam än Maria, men till årsskiftet tog vi över som ägare av den periodiska tidskriften. Spännande, roligt och förfärligt läskigt tyckte jag då. Sedan dess har allt tickat på och vi har gjort vårt yttersta och gett vårt allt för att utveckla tidningen.

För ett några år sedan blev Luthagen-annonsörerna mer svårflörtade varför vi valde att kontakta näringsidkare utanför vårt ursprungliga område. Svaret blev ofta att “vi vill inte ‘bara’ nå läsarna i Luthagen och magasinets namn antyder att det bara riktar sig till dessa”. Sagt och gjort, förvalta med uppdatera till ett Luthagsnytt 2.0. Lösningen blev akronymen UMLN (Uppsalamagasinet Luthagsnytt) där vi var vår historia trogen samtidigt som vi markerade att vi minsann är ett magasin som är läsvärt för alla som bor och/eller verkar i Uppsala. Effekten av ändringen kom omedelbart från vår läsekrets, och det handlade innan vi hade lyckats förklara anledningen, nästan uteslutande om negativa kommentarer.

Nu går vi in i 2022 och personligen känner jag en klar ovisshet över hur jag vill – och ORKAR – göra framgent. Sedan början av december (2021), när det senaste numret kom ut, har jag gått och grubblat över magasinets framtid. Det står och faller med min ork, det känner jag tydligt. Samtidigt måste jag också överleva. Och ändå älskar jag denna lilla blaska så förbaskat mycket. Den har gett mig så oerhört mycket (förutom ekonomisk) som jag aldrig hade velat vara förutan.
Nåja, jag skrev uppriktigt och ärligt om detta under rubriken UMLN vs Mammon i nummer 4, 2021. Nu hämtar jag andan, begrundar mitt (magasinets) ekonomiska läge och avvaktar vad framtiden presenterar för mig.

Det om detta … Åtminstone för stunden.

// Peder Strandh

_______

Om du vill vara med och stödja UMLN, sätt gärna in en slant på:
Plusgito: 409696-2
Swish: 123-5680160
.

Ät bättre fisk, Du kan nämligen beställa fisk och skaldjur från fiskbilen Ishavet har.

Ishavet Fiskbilen Stockholm sträcker sig ut över de större delarna av landet, om det inte hunnit dit, finner du snart dem hos dig. Ja, de är bara en tidsfråga innan de finner sin väg in till era trakter, och det ska ni vara otroligt glada över när de sker. Detta är det bästa du kan få, i samma klass som fiskhandlaren . Det enda som saknas är lukten av havet.

Bilen kommer på en förbestämd tid. Det är bäst att beställa i förväg, eftersom de ibland säljer slut. Du kan beställa via deras sida, du hittar även massa recept att följa där på receptbanken..

Om du vill veta mer om deras utbud kan du hitta på Ishavet.nu, smidigt och enkelt, med super team att ta kontakt gällande allt kring din beställning och om du har ett nyfiket sinne.

De har ett otroligt brett sortiment, från fisk och skaldjur till alla tillbehör du skulle behöva. Men deras specialitet är naturligtvis fisk & skaldjur.

De arbetar med fiskare som har bestånd  och som fiskar hållbart. Det innebär att de använder traditionella metoder och respekterar kvoterna.
Du kan alltså vara säker på att fisken du äter är färsk och hälsosam. Och den smakar gott också !

Du kan beställa din fisk online eller via telefon, de tar swish så allt går att ordna. De levererar den till dig inom några dagar. Och om du inte är nöjd med det du beställt kontaktar du personalen. Så enkelt är det. 

Så varför inte testa det? Det kan bli den bästa fisk du någonsin ätit!

Herrejisses!!! Jag har skrivit spaltkilometer med artikeltexter för tidningar, magasin och webbsidor genom åren. Så hur svårt kan det då vara att blogga, tänkte jag när jag blev tillfrågad av blogbiz om att blogga?
Nu när jag sitter här, med datorn i knäet, med ett tomt dokument framför mig drabbas jag plötsligt av tvivel på min egen förmåga. Av någon anledning tycks skrivytan lysa ovanligt grällt vit – och ekande TOM!

Vad fanken är det som skiljer en blogg från alla andra texter? Jag har ta mig tusan inte en susning.
Jag medger, lätt generad måste jag medge, att jag tidigare mest har fnyst åt ordet blogg och dess mest uppenbara följeslagare, bloggare. Fnyst på grund av att jag inte riktigt har förstått grejen med det. Förfasat mig över att det kunde uppstå en (för mig obegriplig) rosaskimrande kult runt folk som grottar ner sig i mascaror och lösögonfransar, Stureplans-trams och högklackat från Milano. Samtliga nämnda alternativ helt ovärdiga något vidare omnämnande i mitt tycke … Och nu sitter jag som en annan quisling och ska blogga … Om vad då?

Ja, nog är man emellanåt en vandrande motsägelse på två ben. Extremt pinsam och därmed desto mer mänsklig. Jag hoppas innerligt att jag har haft fel och inte sitter och skriver om den senaste trendiga plösen från Milano om ett halvår. Men det är klart – Om där finns mod nog hos en milanesisk skotillverkare att be mig blogga om dennes skodon (samt en skälig ersättning) så, let’s give it a try.

Hur som hafver, nu ska här bloggas. Om vad då?
Äsch, strunt detsamma! Nu är den nyss så illvita tomma ytan fylld med ett grubbel utan like. Men likafullt fylld. Har jag tur kanske det rentav kvalar in under ordet blogg!?

Kom gärna med förslag om tänkbara ämnen som jag kan beröra, destruktiva trender som jag kan bidra till att förgöra och vackra företeelser som låter oss förföras.

// Peder Strandh

En inblick i mänskligt förfall

Idag valde jag att fullt ut bejaka mina mänskliga tillkortakommanden:

Kl. 07:00 – Snoozar till 10.30, se godmorgon världen!
Kl. 10.32 – Åter i sängen läser jag morgonblaskan som redan känns som gårdagens nyheter.
Kl. 10.49 – Frukost i form av ett par Ballerinakakor samt en sedan gårdagskvällen avslagen öl.
Kl. 11.58 – Vaknar med en chokladprick i pannan, tack för det Göteborgskex!
Kl. 12.04 – Efter en ingående dusch (tack Apoteket hjärtat för era våtservetter) drar jag på mig kläder
Kl. 12.05 – Lunch i form av gårdagens pizzarester
Kl. 14.22 – Kvicknar till av det faktum att all alkohol huset har haft har dunstat bort
Kl. 14.57 – Ser Kicki djupt i ögonen samtidigt som hon skinnar mig på 1 900 spänn. Tack för ölen, Carlsberg!
Kl. 15.30 – Häng med Bengt-Åke, Gert och Siri. Mycken öl, skönt snack men enstavig konversation från Siri.
Kl. 23.59 – Dagen lider mot sitt slut och så gör jag. Gu’natt!

Förfasas nu icke. Detta var blott ett makabert litterärt försök att iaktta sin tillvaro utifrån fullständigt obekanta förutsättningar. Emellertid känner jag Siri sedan tidigare och är urless på hennes korrekta men själsligt döda framtoning. Tack för det, Apple. Och tack för orden!

//Peder Strandh

Det var så sent som i mitten på 1990-talet som jag för första gången stötte på min måleriska motsats; Mark Rothko – Jag föll pladask!

Markus Yakovlevich Rothkowitz föddes 1903 i Dvinsk (nuvarande Daugavpils i Lettland). Som tioåring kom han (delvis p.g.a. förföljelserna av judar, till vilken grupp Rothkowitz-familjen hörde) tillsammans med sin mor till USA. Där skulle han så småningom komma att studera måleri för Max Weber.
Fakta, fakta och ännu mer fakta finns att säga om de, och det, mesta. Det gäller naturligtvis även denne förgrundsgestalt inom den abstrakta expressionismen.
Och i dagens digitala samhälle kan vem som helst göögla (stavar så med flit och frenesi) fram det mesta i faktaväg. Så här tänker jag raskt lämna detta därhän och istället fokusera på det som fick mig att förlora mig i den gode Rothkos måleriska uttryck.

Mina vänner, “paret C”, hade precis kommit hem från ett besök i hans föräldrahem i Vermont (USA).
När deras jetlag hade lagt sig blev jag bjuden på middag några dagar senare. På väggen i deras hall hängde en målning som bara “sög tag” i allt vad min uppmärksamhet heter. Jag förmådde inte att släppa blicken från målningen som bara drog mig allt längre in i en vadderad värld av ljus och skuggor milt omslingrande runt varandra. Det var som en sorts kärleksakt där ömheten var allsmäktig, dominerade.
“Vi tyckte så mycket om originalet att vi köpte med en plansch från konstmuseet i Boston”, berättade de och fortsatte att upplysa mig om denne, numera, fixstjärna på min konstnärshimmel.

Jämfört med Mark Rothko är jag en sökare som yvigt fäktar mot mina tvivel och sannolikt kommer att göra så enda till slutet. Jag har svårt för att sansa mig, att hålla mig till ett enda uttryck. På det stora hela har jag förbaskat svårt att förbli mitt eget konstnärliga uttryck trogen. Men han, Mark, tycktes mig ha hittat hem. Ha funnit den inre ro som jag alltid har sökt och alltjämt söker. Jag blev avundsjuk — utan att för den sakens skull vara missunnsam. Avundsjuk på hur han hade lyckats hitta ett tvådimensionellt formspråk som jag aldrig kunde se mig mätt på. Tänk att kunna måla så, tänkte jag för mig själv.

Markus Yakovlevich Rothkowitz tog sitt liv 1970 efter att länge ha lidit av depression. När jag fick veta det kom han att bli än mer intressant som konstnär, men kanske ännu mer som människa. Hur var det möjligt att Rothko, så träffsäkert, kunde gestalta den inre friden om han samtidigt plågades så svårt att han till slut skar upp sina egna pulsådror – på plats i den egna ateljén på 157 East 69th Street i NYC?
Upplevde han kanske att diskrepansen mellan de rofyllda skapelserna och den inre smärtan till slut blev outhärdlig? Frågor som aldrig kommer att få några svar. Dess svar rann ut, likt färgen ur en tub, med blodet den där februaridagen, 1970.

Det enda jag är viss om är att hans måleri förmår nudda vid något inom mig som ingen annans har lyckats med. För mig är den gode Mark en olycksbroder som fortsätter att utmana mig, en vän som tvingar mig in i mitt innersta rum och där visar på hur lugnet bör se ut.
Jag, som är yvig i gester och ivrigt fäktande i tanke och verkan … Tänk att en kärlekshistoria kunde uppstå mellan mitt inre landskap och Marks, åtminstone på målarduken, lugn. Så förunderligt och tillika välsignat!

// Peder Strandh

_________________
Läs mer om Mark Rothko i denna intressanta artikel på Architectural Digets webb!