Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Flockdjur, det är vi allihopa – allihopa!

Flockdjur, det är vi allihopa – allihopa!

Jag blir så förbaskat trött på hur pengar ska styra (närapå) allt här i världen. Runt omkring oss står ängslan som spön i backen. Den syns i blickarna vi möter hos våra medmänniskor och säkert även i spegeln när vi själva står framför den.

Vi är livrädda för att inte passa in. Livrädda för att åren ska göra med oss vad de alltid har gjort och alltid lär göra: Att kvinnors bröst allt tydligare drar sig nedåt, av jordens dragningskraft. Att männens hårfästen klättrar bakåt i någon strävan att nå nacken och oftast slutar i någon form av flint. Att rynkor uppstår där det förr var jämn hy, att den tidigare så distinkta hårfärgen skiftar mot grått OCH SÅ VIDARE.

Detta med våndan över att åldras är något bl.a. Jason Diakité (med artistnamnet Timbuktu) berörde i låten “Alla vill till himmelen men ingen vill dö” från 2005.
Världens företag har sedan länge kommit på att denna, vår allmänmänskliga rädsla, gör försäljningen av deras produkter lika lätt som att skära guld med täljkniv. Och ändå är det en urgammal instinkt inom oss som de lyckas trixa med: Flockinstinkten. Rädslan över att vi inte skulle duga som vi är utan det där “senaste plagget”, “prylen” eller den där “lyxiga resan som vi yvigt har redogjort allt för på vårt Instagramflöde”.

Inför jul- och nyårshelgerna

Om du så ska dansa ensam runt plasttulpanen (ja, du läste rätt) på julafton så snälla, lägg till denna lilla textrad till “Morsgrisar är vi allihopa”: Flockdjur, det är vi allihopa! Då kan till och med känslan av en oönskad ensamhet klinga av en smula därför att man då faktiskt sjunger om något som är sant och i sammanhanget relevant; att vi alla behöver varandra. Kan man inte komma förbi sin vän/gamle släkting eller vem det nu kan vara, p.g.a. av corona eller annat, så kan man åtminstone slå en signal. DET betyder betydligt mer för din egen såväl som den du ringers känsla av flocktillhörighet. Ett sådant samtal slår alla prylar i världen med hästlängder. Om detta resonemang inte bottnar i dig beror det sannolikt på att livet ännu har sparat några livsavgörande drabbningar för dig. Lugn, tids nog får du också känna av dessa och kommer att instämma i flockdjurs-versen av liv och lust.

Och för att knyta ihop säcken med ingressen så vill jag säga att DU duger precis som du är. Du gjorde det igår, gör det nu och kommer alltid att göra så. Det är inget hallelujatrams över detta resonemang. Tro inte det! Det är kort och gott: fakta. OM du ändå – trots självinsikten om din flocklängtan – vill unna dig själv eller någon annan i din omgivning en pryl eller två, gör då det. Så länge det är DU som väljer, och inte ett börsnoterat företag som bara spelar på din och min instinktiva rädsla över att bli övergivna, så är det sannolikt idel av godo.

Med detta nog sagt, käre flockmedlem: Allt gott så!

/ Peder Strandh

Dejdinsida

KONST: En inredares portabla vy

KONST: En inredares portabla vy

Inhandling av konst till hemmet kan göras på olika sätt. Antingen gör man som alldeles för många och köper reproduktioner från något av de många företag som saluför sådana. Vips så blir det (möjligen) lika snyggt som i en mäklarkatalog men också lika sterilt och opersonligt. För visst ska väl motiven du väljer för dina väggar spegla den egna personligheten och inte bestämmas av en mycket välavlönad konstvetare i Stockholm, Älmhult eller London?

Så, antag att du är väldigt förtjust i din konstnärsgrannes penselföring. Att du tycker att hens måleri inte påminner om någonting du har sett tidigare och att det får dig att känna något positivt, kanske renrav en inre harmoni, även om du inte ens kan sätta ord på den flyktiga känslan. Då tänker jag att det borde vara en självklart att du kontaktar denna granne och ber att få se fler av hens alster. Uppenbarligen lyckas då vederbörande med konststycket att med färg och form fånga något speciellt som berör just din särart. Det är där och då du har möjligheten att själv skapa något riktigt unikt som din egen inredare; ett hem som inte ser ut som tiotusentals andra svenska hem.

En portabel vy

Med ett målat konstverk är det som med alla andra utsikter; man vilar blicken vid det och blir med tiden väl förtrogen med alla dess detaljer, former och nyanser. Till skillnad från ett fönster kan du däremot ta med dig din konstnärliga utsikt vid ex. en flytt. Tillsammans med säng, bokhyllor och soffgrupp sänder du din målade utsikt mot din nya adress. Väl i ditt nya château ser utsikten utanför fönstret helt annorlunda ut i jämförelse med den du var van vid. Och det spelar ingen större roll hur trygg du är i dig själv då igenkänningsfaktorn oftast är väsentlig för välmåendet. Så när sängen, bokhyllorna och soffgruppen står på plats känner du dig genast lite mer hemmastadd, och med din målade utsikt åter på väggen är du i hamn — du är hemma.

Reflektioner kring det, någon?

// Peder Strandh

 

YTTRANDEFRIHET | Varifrån kommer den svenska räddhågsenheten?

YTTRANDEFRIHET | Varifrån kommer den svenska räddhågsenheten?

Varför är vi alla så snarstuckna nuförtiden? Okej, kanske inte du och jag. Men de flesta andra(?).
Det är knappt man kan säga flasklock utan att kölhalas som homofob, fascist, kommunist, manschauvinist, feminist eller extremist i allmänhet. Denna snarstuckenhet ligger som grus i ett maskineri som bara måste tillåtas gå så friktionsfritt som möjligt.

Obekväma åsikter kan aldrig tystas med kvävning. De kan bara vädras ut genom att de tillåts möta andra, överlägsna argument. När människor nuförtiden – alltför lättvindigt – börjar gnälla om diskriminering och upplevelser av att känna sig kränkta, istället för att ta debatten, utsätts yttrandefriheten allra allvarligast. Detta gnällande, suckande, rullande med ögonen (och annat lågaffektivt nötande) är lika mycket en härskarteknik som någon annan. Och den vinner hela tiden allt större framgångar.

Det märker jag inte minst när jag ska intervjua människor om det minst lilla skavande ämne. “Jo, jag tycker si och så, men snälla skriv inte det”, är förvånansvärt vanligt förekommande. Vad är det man fruktar ska hända om man är uppriktig i offentligheten? Är det kanske skräcken för mediadrev eller papparazzi i buskagen utanför hemmet? Ingetdera är sannolikt (så tillvida det inte visar sig att vederbörande faktiskt är t.ex. Elvis Presley eller Prinsessan Diana).

Varför är så många av oss svenskar nervösa för att ta ställning inför andra, för att stå på oss och kanske möta mothugg? Jag får snart kramp i höger ringfinger efter alla frågetecken jag trycker in i denna text. Men jag blir inte klok på detta veliga beteende från mina mina grannar och – i förlängningen – mina landsmän. Ur detta småmumlande i slott och kojor föds alltför lätt resonemang som oemotsagda kan växa till icke önskvärda rörelser med färger (ex. brunt) som förled och extremism som fortsättning. Vi måste våga värna det fria ordet, och då gäller i första hand att praktisera det. En som formulerar detta på ett föredömligt (om än också roligt) är den brittiske skådespelaren Rowan Atkinson från 2012. Här i samband med att “Reform Section 5” (en förlöpare till the Defend Free Speech campaign) presenteras i den brittiska parlamentet.
Lyssna, skratta och viktigast av allt: Begrunda!

//Peder Strandh

PANDEMIN | För helvete, gör något Stefan!

PANDEMIN | För helvete, gör något Stefan!

Det senaste året har Sverige och resten av världen drabbats av riktig pandemi i och med att sars-coV2-viruset har spritts. Visserligen är det besläktat med tidigare sars-virus men lika fullt en ny bekantskap att göra för oss alla.

Frågorna hopade sig i början av 2020: Hur smittar det, är det en aerosol eller vad? Hur ser symtomen ut, drabbas alla på samma sätt eller är vissa grupperingar i samhället att betrakta som direkta riskgrupper? Inledningsvis spekulerades det om att viruset skulle slå hårdare mot mörkhyade än oss blekfisar. ALLT med viruset var att betrakta som nytt vilket krävde att vi lärde känna förutsättningarna som vi presenterades inför.

Så här i mitten av november har vi lärt känna sars-coV2 en smula och vaccin tycks stå för dörren inom kort. Visserligen alldeles för sent för våra kära som redan har dött i farsoten, men ändå ett ljus i tunneln.

Frågorna fortsatte att hopa sig inför sommarledigheter, inför skolstarten i augusti, inför höstlov o.s.v. Oräkneliga frågor sorterade under ovan nämnda – bland andra: Hur många kan vi ta in i vår restaurang, vårt hotell, i vår fotbollsarena, teater- eller biosalong? Alla svar från Folkhälsomyndigheten & Co. (läs Sveriges expertinstanser) som inte löd “ta in max-antalet” betraktades som undermåliga eller rent av felaktiga. Snart var varenda människa ute i medierna och uttalade sig om allt som borde ha gjorts mycket tidigare, borde ha gjorts annorlunda, aldrig skulle ha gjorts och vad som nu är den enda “rätta” vägen att gå. Som om någon med säkerhet kunde eller kan veta något. Jag säger som Greta Thunberg här; chilla men skippa biobesöket.

Visst, jag förstår att Jonas Gardell (som var ute i teve och röt åt kulturminister Amanda Lind att avgå) och den svenska kultureliten lider. De sitter med uppsättningar som skulle ha gått upp på Dramaten, Operan, Uppsala stadsteater och allt vad de fina salongerna heter. Uppsättningar de har jobbat hårt med och som nu riskerar att brinna inne/brinner inne. Men det är knappast så att det bara är det svenska skådespelarskrået som har drabbats här. Att hotell står tomma i Sigtuna, Göteborg och Skellefteå är väl inte så konstigt heller. Titta bara utanför kanten på baljan Sverige så ser du snart att det inte är särskilt mycket bättre någonstans i världen numera.

För helvete, gör något Stefan!

Ungefär så löd det i media. Likt en mobb dundrade snart när alla som inte låg i respirator ut med “de rätta” åsikterna och svaren och jag undrade stillsamt (eh?); vad fanken kan vår karl vid rodret göra åt saken när hela världen redan hukar sig i durken? En sak är etthundra procent säker; han skulle omöjligt kunna göra rätt. Hur ett “rätt” skulle ha sett ut i våras kan vi få veta först om ett par decennier – efter att allt (visserligen kolossalt intressant) forskningsunderlag är insamlat och noggrant har kunnat analyseras och föras in i en mycket större kontext än panikens tunnelseende. Så sitt still i båten, för böveln Jonas & Co!

Alla vill leva sina liv som innan sars-coV2 kom till Sverige (och världen i övrigt). Men ingen ska kunna göra det så länge inte alla kan göra det så ser sann rättvisa ut, menar jag. Så ser spelreglerna ut när en skoningslöst virus slår till, en liten rackare som inte gör skillnad på presidenter, miljardärer eller gruvarbetare i Peru. Med samma brutala rättvisa måste vi stå enade och möta hotet. Inte hugga varandra i ryggen med plattityder som ter sig självklara när historien redan är skriven.

Jag vill tro att vi alla gör vad vi kan för att minska smittspridningen. Bara en sådan sak att en oroväckande stor andel vuxna (suck!) rentav har lärt sig att man tvättar händerna efter ett toalettbesök måste ses som en enorm vinst för framtiden.
Men att så många har sprungit och fortsätter att göra så, skanderande som domedagsprofeter och försöker ta billiga poäng och vinna tid i rampljuset med plumpa och okunniga kommentarer och åsikter i ämnen som de har noll koll (i jämförelse med expertisen). Det hoppas jag att vi slipper fortsättningsvis.

LYRICS ‘n MUSIC • As life pass us by (Waging aging)

LYRICS ‘n MUSIC • As life pass us by (Waging aging)

Everyone comes upon the moment when they start looking back on their life.

I have done so – more and more – over the last couple of years (since the age of 47 approximately). I can truly say that there are a whole lot that I am proud of … But also loads of regrettable decisions that I have made, wrong turns I have taken and some, more than less, acceptable behavior taken part on my behalf. Therefor I am nothing but human, right!?
This is pretty much what this song, As life pass us by, is about; a man who’s reflecting on his deeds in life — as so far.

Here’s a link to the song As life pass us by (Waging aging) on my Youtube-channel.

//Peder [pP] Strandh

Konsten att blogga … Vad är det?

Konsten att blogga … Vad är det?

Herrejisses!!! Jag har skrivit spaltkilometer med artikeltexter för tidningar, magasin och webbsidor genom åren. Så hur svårt kan det då vara att blogga, tänkte jag när jag blev tillfrågad av blogbiz om att blogga?
Nu när jag sitter här, med datorn i knäet, med ett tomt dokument framför mig drabbas jag plötsligt av tvivel på min egen förmåga. Av någon anledning tycks skrivytan lysa ovanligt grällt vit – och ekande TOM!

Vad fanken är det som skiljer en blogg från alla andra texter? Jag har ta mig tusan inte en susning.
Jag medger, lätt generad måste jag medge, att jag tidigare mest har fnyst åt ordet blogg och dess mest uppenbara följeslagare, bloggare. Fnyst på grund av att jag inte riktigt har förstått grejen med det. Förfasat mig över att det kunde uppstå en (för mig obegriplig) rosaskimrande kult runt folk som grottar ner sig i mascaror och lösögonfransar, Stureplans-trams och högklackat från Milano. Samtliga nämnda alternativ helt ovärdiga något vidare omnämnande i mitt tycke … Och nu sitter jag som en annan quisling och ska blogga … Om vad då?

Ja, nog är man emellanåt en vandrande motsägelse på två ben. Extremt pinsam och därmed desto mer mänsklig. Jag hoppas innerligt att jag har haft fel och inte sitter och skriver om den senaste trendiga plösen från Milano om ett halvår. Men det är klart – Om där finns mod nog hos en milanesisk skotillverkare att be mig blogga om dennes skodon (samt en skälig ersättning) så, let’s give it a try.

Hur som hafver, nu ska här bloggas. Om vad då?
Äsch, strunt detsamma! Nu är den nyss så illvita tomma ytan fylld med ett grubbel utan like. Men likafullt fylld. Har jag tur kanske det rentav kvalar in under ordet blogg!?

Kom gärna med förslag om tänkbara ämnen som jag kan beröra, destruktiva trender som jag kan bidra till att förgöra och vackra företeelser som låter oss förföras.

// Peder Strandh

NY BLOGG – Tillvaron enligt mig, Peder (pP) Strandh

NY BLOGG – Tillvaron enligt mig, Peder (pP) Strandh

Hej,
Jag heter Peder Strandh. Jag är femtio år och bosatt i Uppsala sedan 2002 tillsammans med kvinnorna i mitt liv; sambon och dotter samt katt och fiskar.

Jag kommer ursprungligen från Örebro och har, så länge jag kan minnas, alltid varit intresserad av konst, musik och den samtid jag (vi) lever i.

År 1984 skrev jag min första sång “Emotions” vilken sedan dess har åtföljts av fler än 1 000 musikstycken, och så länge jag lever lär de tillkomma fler. I samma veva (1985) bildade jag mitt första band Wishful Thinking tillsammans med mina kamrater Joacim Henriksson och Daniel Lidén. Vårt främsta intresse på den tiden var att djupdyka i all den nya elektroniska musikutrustning som kom ut (synthesizers, trummaskiner, sequencers, vocoders o.s.v).  I början av 1990-talet började jag att sälja mina första egenhändigt målade alster på diverse mindre etablerade gallerier i och runt om barndomsstaden.




Efter avklarade journaliststudier i Stockholm flyttade jag 2003 till Uppsala. Här bor och verkar jag sedan den dagen. 2005 flyttade jag min mentala ateljé och musikstudio “Filurarverkstan” till det lilla pepparkaksbruna gårdshuset på Skolgatan 7 i kv. Fjärdingen (granne med Katedralskolan och angränsande till Luthagen). Sedan den dagen har jag, tillsammans med främst min sambo Maria, arrangerat åtskilliga kulturella event på adressen: Konstutställningar, konserter, gästspel av buktalande Linnéa Ollaiver, dansshower med delar av Swingkattens dansare, trädgårdskonserter (de återkommande Soirée de Jardin (SdJ), inspirations- och jam-träffar m.m.

Som du ser, mycket kulturellt har hänt – och gör så ännu.

År 2007 började jag att skriva mina KröniKåserier i stadsdelsmagasinet Luthagsnytt. 2015 tog jag och min familj över magasinet fullt ut och i dessa dagar arbetar vi på att etablera “akronymen” UMLN, för UppsalaMagasinet LuthagsNytt. Och se där, här är jag idag – med fler bollar att hålla i luften än det finns luft. Klart värt att tillägga är att det är förbaskat roligt också 😉

För Dig som väljer att titta in på, eller ännu hellre följa, min blogg väntar reflektioner på det mesta av vad ett liv som är färgat/nedsvärtat av vår samtid, kultur, skojigheter och knepigheter – och nu ett coronavirus kan – kan resultera i.
Jag är inte känd för att skräda orden och vid särskilda tillfällen kan jag få självaste kapten Hadock (ur Tintin) att känna komplex vad rikedomar på svordomar anbelangar. Som tur är sker dessa utbrott bara när jag tycker att något är extremt uppåt-väggarna dumt och fel.

Jag är ytterst mänsklig och medveten därom. Därför är jag också väl medveten om att det sällan finns en sanning … Utom möjligen en – och den ska var och en finna för sig själv. Jag har sedan länge funnit min sanning. Har du?

Väl mött!

Signerat Peder Strandh

Till startsidan