Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Mitt fjärde hem: Kaggeholms folkhögskola

Millenieskiftet var bara några månader bort i backspegeln när jag fick höra talas om en journalistutbildning som lät helt rätt i mina öron.

Mina krav var att den skulle vara professionell men alltjämt mjuk samt skapa möjligheter till nyfunnen, fin kamratskap. Efter samtal med Svenska Journalistförbundet och andra genomförda “kontroller” framstod mitt val av Kaggeholms folkhögskola det enda rätta.

 

Jag var kristen och oerhört nyfiken och intresserad av allt som världen och livet bjöd. Att min flickvän bodde i Uppsala gjorde valet av Kaggeholm än rimligare. Sagt och gjort så sände jag in en ansökan, kallades till intervju och blev småningom en av några lyckliga, utvalda elever att från och med höstterminen 2001 få studera på folkhögskolans mediaprogram med inriktning mot skrivande journalistik. Vi skulle komma att läsa tätt sammanflätade med de andra mediainriktningarna (radio och teve).
Långt ifrån alla mina studiekamrater var troende, och det var förövrigt inget krav för att söka sig till dess utbildningar. Det faktum att så pass många var icketroende berikade utbildningen kolossalt mycket, tror jag. Det fanns visserligen en byggnad, Kapellet, tillägnad gudstjänster och lovsång, men även andra evenemang som tarvade större utrymme, intill skolbyggnaden ute på Helgö (Ekerö kommun). Utöver den var där ingenting, annat än den varma mellanmänskliga stämningen, som skvallrade om att det skulle vara en skola driven av en kristen rörelse (Pingst).

Jag bodde tillsammans med min kattfröken, Mao, på internat och delade kök, toaletter och dusch med andra (manliga) elever från skolans olika program. Tidigt kom jag att lära känna den alltid lika muntre Lars “Lasse” Folkesson från skånska Vejbystrand. Det senaste jag hörde om denne min favoritskåning var att han kom att arbeta vid Norrländska Socialdemokraten i Luleå. Han liksom jag studerade med inriktning mot skrivande medier och hade inte sällan härliga frukostar med bl.a. – enligt honom – det obligatoriska Zoegas kaffe. En annan skön kamrat och nära granne i korridoren var radioeleven Pär Lernström. Herre jisses så vi gladdes åt varandras sällskap, skrattade och hade oss i den korridoren, Lasse, Pär och jag. En annan mycket fin kamrat kom korridorgrannen Ahmed att bli. Han studerade vid skolans allmänna linje för att kunna tillskansa sig gymnasiekompetensen. Jag hoppas innerligt att han lyckades! Jag har, två somrar i rad, försökt att söka upp honom på plats i hans hemkommun Hemse på Gotland (utan framgång, dessvärre).

En kär vän kom även Johannes Nordemar att bli. Utseendemässigt var vi sannolikt varandras raka motsatser. Han hade fint skurna anletsdrag, var välbyggd och hade ett tjockt halvlångt hår. Detta medan jag … Tja, tänk motsatsen.
Men “Jojje” skulle snart komma att bli den jag kände mig allra närmast under hela utbildningstiden. Han är en av de absolut finaste människor mitt liv någonsin har introducerat för mig. En mer genuin och varm person är svårt att finna. Vad än Jojje gör idag så vet jag att han gör det bäst av alla! Och bara så att alla vet: INGEN kan slå honom i den ädla konsten att fickparkera. Det gav han prov på när vi en gång gjorde sällskap till Fryshuset. Jag tror ta mig tusan att han fick in sin lilla japanska bil i det ännu mindre(!) parkeringsutrymmet med ett par enkla rattryckningar på två sekunder. R-E-S-P-E-C-T!

Alla vi som bodde på Kaggeholms folkhögskolas internat på Ekerö lärde känna varandra en smula bättre än de som varje eftermiddag tog bussen eller bilen till sina boenden annorstädes. I min kurs fanns så många fina människor, som till exempel Nils “Nisse” Olausson och Lisa Rydberg, för att “bara” nämna ett par till. Under utbildningen skulle alla vi som läste media testa på varandras inriktningar. Jag kommer nog aldrig att glömma när jag skulle sända radio med en av radioeleverna. Jag har aldrig varit så nära att skratta ihjäl mig som när jag och Carina Berg skulle sända närradio (vill minnas att kanalen/programmet kallades Viking, men är osäker). Hon var en mästare i särklass när det kom till rapp verbal humor. Ärligt talat; sedan barnsben har jag aldrig varit så i närheten av att kissa på mig av skratt som vid det tillfället. En helt underbart begåvad och talangfull tjej – inte minst för den som gillar att skratta.

Eva-Lotta var en annan Kaggekamrat som jag kom att tycka mycket om. Hon kom från Norberg, var tryggt förankrad i sin gudstro och tillsammans arbetade vi emellanåt extra med att servera uppe på Kaggeholms slott. Hon var en synnerligen behaglig samtalspartner vars tankar och åsikter jag tyckte om att lyssna till.
Nämnas bör också radioeleven Pelle Zettersten som bland annat hade arbetat som elefantskötare vid Kolmårdens zoo. Jag menar, hur stora är oddsen att du ska stöta på en f.d. elefantskötare i din vardag? Att han dessutom var en oerhört sympatisk och kunnig skolkamrat gjorde knappast saken sämre. Pelle är sedan länge anställd vid Sveriges Radios vetenskapsredaktion och gör ypperliga insatser där.

Och så till de som skulle ledsaga oss genom studieåren på “Kagge” (Kageholms folkhögskola), lärarna. Även här har jag idel varma ord att sprida runt mig. För att bara nämna några som var med när det begav sig; Ulrika Ramstrand vars noggranna och omtänksamma handledning var ovärderlig för mig, Thomas Hård af Segerstad, “barnens favorit” Rolf Knutsson på TV-utbildningen samt Nils-Eije Stävare, för att nämna några.

 

Själva utbildningen då?

Då det Svenska Journalistförbundet hade gått i god för utbildningen 2000 sökte jag mig dit, hade lyckan att få komma in och lära känna alla dessa härliga människor. Utbildningen uppmuntrade oss elever från ruta ett att tänka kritiskt och vara nyanserat korrekta i vårt arbete. Jag upplevde att det i princip alltid fanns någon, elev såväl som lärare, till hands att samtala och dividera spörsmål med. Lärarna gjorde aldrig avkall på ambitionen att få ett så nyansrikt språk som möjligt, det är något jag är tacksam för idag! inte minst då jag upplever att den språkliga rikedomen emellanåt förflackas i media numera. Vi fick lära oss att förnya men också förvalta det svenska språkets skönhet och rikedom.


Vad kan man tänkas minnas av Strandh från Kagge 2001-2003?

Den frågan kan jag naturligtvis bara spekulera i. Jag bodde som sagt med min katt Mao i korridoren ovanpå teveutbildningen. Inte sällan hade jag något uruppförande av nya musikstycken i Kapellet och möjligen kan någon som var där minnas dessa. Annars flöt jag nog rätt mycket “under radarn” för de flesta. Jag var redan då något äldre än genomsnittet på utbildningen, hade kärleken som alltid lockade i Uppsala o.s.v.
Men alla som läser detta får gärna minnas att jag alltid kommer att betrakta Kagge som ett fjärde (efter mitt eget, min ateljé, kyrkan) hem här på jorden. Tack alla ni som gjorde min tid där så oförglömlig!

//Peder Strandh på minnenas allé

 

 

 

 

P’s BLUES | The Most Dangerous Blues There Is

P’s BLUES | The Most Dangerous Blues There Is

När livet bestämmer sig för att förse en med motstånd, smärta och elände så är det lätt att misströsta. Jag tackar min Skapare för den gåva Hen (lika bra att vara PK här) har försett mig med; musiken.
Sedan slutet av hösten 2021 har mitt liv befunnit sig i, i det närmaste, fritt fall. Allt jag trott på (Gud tack och lov undantagen här!) har omkullkastats.

Allt jag har tagit som en sanning de senaste tjugo åren och alla planer och drömmar jag hyst för framtiden har ryckts undan som var de gjorda av lättpåverkat papiér-maché. Mina ledord: Krascha, gråt och sparka bäst du vill. Döva smärtan med vad du vill; träning, godis, alkohol, självspäkning i dess mest extrema former … Allt är okej så länge du kommer ut i andra änden av den så smärtande perioden.

Jag har fått – HELT förutan att förtjäna det – gåvan att komponera och skriva av mig min smärta (även glädje, uppspelthet o.s.v.) och den har räddat mig oftare än jag kan redogöra för här. När senhösten blev som mest smärtsam for jag till min älskade ateljé och studio på Skolgatan 7 i Uppsala, satte mig vid pianot och VIPS så var “The Most Dangerous Blues There Is” ett faktum. En lättsam blues som egentligen borde ha varit ämnad för en förste som Ray Charles eller liknande. Men nu valde vår Skapare att placera denna klimp i min hand och nu har du möjlighet att ta del av den. Jag har aldrig, eller åtminstone sedan jag övergav tron på att kunna bli Depeche Mode i en person (vid cirka 18 års ålder), haft kravet eller förväntan på att vara den som presenterar mitt material för den breda massan. Idag, vid fyllda 52 bast, är jag bara glad om jag kan få en del av cred samt ett bidrag till mitt uppehälle. Tänk så livet far fram med en. Men också hur det gör oss än mer ödmjuka och insiktsfulla. Jag är bara här på ett tillfälligt besök, innan det är dags att fara vidare till nästa anhalt i bästa Bernadottes Eriksgata-anda. Så, gott folk. Jag hoppas att ni ska gilla The Most Dangerous Blues There Is och sätta den framför någon som kan få den att ljuda för såå många fler än jag någonsin kan nå ut till.

 

// Peder Strandh

 

 

 

 

Bra eller mindre bra innovationer …

Bra eller mindre bra innovationer …

Jag har alltid varit hypokondriskt lagd. Upp till fyllda trettio hade jag sökt  läkarhjälp för snart när varje tänkbar åkomma som finns under Guds himmel – och alltid visade det att det inte var något fel på mig. Bortsett från hypokondrin, då.

Just det där med 30-årsåldern minns jag tydligt. Det var då en vän (som är läkare) berättade att det generellt sett inte kan sägas vara motiverat, eller gagna, vare sig mig som privatperson eller samhället i stort att hålla på att söka efter avvikelser i kroppen om det inte finns en skälig anledning.
När jag nu tittar igenom inboxen på mailen dimper det ner reklam för smarta klockor som mäter allt ifrån puls och hjärtslag till kroppstemperatur. Mobiler som kan avgöra hur många kalorier man har bränt under en dags alla rörelser. Nog kan det vara bra men jag blir betänksam apropå det min vän läkaren sade för tjugo år sedan. Kan det vara så att man blir alltför fixerad vid jaget och därmed, lite grann, glömmer bort sin omgivning och därmed sin plats i den?
Nog måste där finnas en viss risk för detta, tänker jag. Hade jag idag varit lika hypokondrisk som jag var fram till 2000-talet skulle jag sannolikt ha begravt mig fullständigt i alla dessa “ha hundra procent koll-attiraljer” och mer eller mindre helt glömt bort att göra det jag är satt till världen att göra; leva.

Men visst är det även bra med utvecklingen. Nu finns det till exempel termometrar som på två sekunder –  UTAN BERÖRING – kan presentera din kroppstemperatur för dig i mobilen. Och det måste sägas vara fantastiskt! Det inser om inte annat alla vi som minns de kalla små kvicksilver-fyllda glastermometrar som skulle köras in där solen aldrig skiner för att få pejl på hur hög temperatur man hade. Som sagt, 
vissa saker är bra mycket bättre idag än de har varit.

Har du tankar, idéer eller synpunkter på mina texter? Dela dem gärna med mig i kommentarsfältet här intill!

// Peder Strandh

 

 

Äntligen ett nytt år!

Äntligen ett nytt år!

 

Äntligen ett nytt år! Tjugohundratjugotvå, smaka på ordet … Nog ligger det rätt skönt i munnen trots allt!? Det gångna året bjöd på en hel del tråkigheter, inte minst pandemin som presenterade hela två nya (identifierade) varianter av covid-19-viruset.

Lägg till detta en tuffare säsongsinfluensa liksom vinterkräksjuka som nästan helt lyste med sin frånvaro under 2020. Och som grädde på moset gick den fina giganten till medmänniska, Nelson Mandelas högra hand och tillika ärkebiskop emeritus i Sydafrika, Desmond Tutu ur tiden den 26 december. Ja, det är knappast konstigt att man kan välkomna ett 2022 med extra innerlighet efter ett år som 2021.

Dessutom har jag alltid uppskattat den här tiden på året, när vi når årets övre backkrön och åter kan blicka ut framåt – över ett nytt år med nya möjligheter. Vetskapen om att att ljuset (sedan den 21 december) har börjat återvända till våra nordliga nejder känns också härlig i kropp och knopp. Väntar runt hörnet en bit fram gör sportlov,  påsk- och sommarlov, soligt värmande dagar och ljusa aftnar med koltrastens skönsång. Så nog är det härligheter som väntar oss längre fram i almanackan. Ha nu en riktigt god fortsättning på det nya året och på snart återhörande!

Peder Strandh

___________


God Jul – på riktigt!

God Jul – på riktigt!

Julen närmar sig med stormsteg! Utanför fönstren gnistrar snön vit, önskelistor byts och i konferensrummen gnuggar styrelsemedlemmar händerna över alla de inkomster som landar, och har landat, på deras konton (i Schweiz och Panama) efter att Black Friday, jul- och mellandagsrea-hetsen har lagt sig.

 

 

Det är med andra ord ungefär som det har varit sedan det sena 1940-talet. Allt annat än frid och fröjd – och med extra allt därtill.

Går det då att köpa sig lycklig? Svaret vet vi alla och ändå springer vi runt likt skållade höns i vår jakt på den ultimata chimären. Bing Crosby må sjunga aldrig så lidelsefullt om en vit jul och Janssons frestelsen fresta som aldrig förr. Till syvende och sist är det i mötet med vår nästa som den riktiga julstämningen kan uppstå.

Usch så deprimerande skrivet, kanske du tycker. Mm antagligen, svarar jag. Men jag är vis av erfarenhet, rent av lite cynisk, efter att ha sett så många besvikna vuxna som gått på illusionen om en alltigenom lycklig jultillvaro bara för att kommersen drömmer därom. Kommersen som har fullt upp med att kränga glänsande bilder på annonspelare, i tidningar och magasin liksom bjällerklang i radiojinglar.
Nej, ta det lugnt och landa i stunden, min gode broder och syster! Låt (möjligen) hetsen hetsa andra – men inte DIG! Nu är livets julklapp till oss, och den innehåller alla tänkbara möjligheter, drömmar och framförallt det vi har i stunden.

Så, med dessa krassa men hjärtligt menade ord önskar jag dig en synnerligen god jul i gemenskapens tecken!

/Peder Strandh

Med Guds hjälp och en diskborste …

Med Guds hjälp och en diskborste …

Nog är det så att när livet krisar och vilsenheten närapå dränker ens jag, då är det viktigt att höja näsan över ytan på den egna känslovärldens yta och insupa den riktiga världen där ute! Sedan mitt liv började knaka i fogarna har jag, för att överleva, varit tvungen till ett antal saker: Det första jag gör är att vända mig till min (och din) Skapare! Därefter är det som hjälper mig enormt, och som jag lärde mig av en bekant som är psykolog, beteendeaktivering! Alltså att ta i tu med något som jag vet, innan och utan, hur det ska göras. I mitt fall handlar det om att tömma och fylla diskmaskinen, att torka av bänkytor och att “bara” ticka på.

Plötsligt insåg jag hur jag har försakat mina vänner. När det blåser snålt börjar man att ifrågasätta sitt sätt att leva livet. Mängder av vänner har kommit (och gått) men i sittande stund inser jag så negligerande jag har varit. Jag har bara tagit för givet, vilat i familjebyggets trygga famn och gått på halvfart (om ens det). Jag inser nu att det är dags att skänkla på den gamla hingsten under mig och göra framsteg och börja drömma personligt igen. Att ingå i en kärnfamilj är inte detsamma som att utplåna sitt eget väsen, något jag har lärt mig i skrivande stund. Gud vet att jag är den med mest “skuld” till att jag har försakat vänskapen, att jag unnat mig att rädas livet som sådant. Att allt som har den minsta förstavelse till riskmoment har kommit på skam eller helt exkluderats från mitt liv. Ett abrupt uppvaknande, efter år av knorrande, får mig att se på tillvaron i idel nytt skimmer. Inte för att jag ville det, utan för att omständigheterna tvingar mig därtill.

Jag försöker att vara tacksam för det Gud ger mig, även om jag oftast inte begriper någonting av det: Jag vill tro att all tandagnisslan, alla mardrömmar, alla morgnar när jag vaknat kallsvettig med gråten i halsen och alla dagar jag dövat mig med kemikalier eller alkohol för att ta mig igenom (eller som det egentligen blir: förbi utan att lära) känner jag att jag bör acceptera och vara tacksam för. Jag har ingen som helst sado masochistisk ådra men tror bergfast på att jag måste ta emot den lärdom som nu – smärtsamt – faller över mig.

Jag höjer näsan över min förtvivlade sörja, tar sikte på ljuset och arbetar mig sakta framåt. För framtiden är min – och DIN!

/Peder Strandh

Flockdjur, det är vi allihopa – allihopa!

Flockdjur, det är vi allihopa – allihopa!

Jag blir så förbaskat trött på hur pengar ska styra (närapå) allt här i världen. Runt omkring oss står ängslan som spön i backen. Den syns i blickarna vi möter hos våra medmänniskor och säkert även i spegeln när vi själva står framför den.

Vi är livrädda för att inte passa in. Livrädda för att åren ska göra med oss vad de alltid har gjort och alltid lär göra: Att kvinnors bröst allt tydligare drar sig nedåt, av jordens dragningskraft. Att männens hårfästen klättrar bakåt i någon strävan att nå nacken och oftast slutar i någon form av flint. Att rynkor uppstår där det förr var jämn hy, att den tidigare så distinkta hårfärgen skiftar mot grått OCH SÅ VIDARE.

Detta med våndan över att åldras är något bl.a. Jason Diakité (med artistnamnet Timbuktu) berörde i låten “Alla vill till himmelen men ingen vill dö” från 2005.
Världens företag har sedan länge kommit på att denna, vår allmänmänskliga rädsla, gör försäljningen av deras produkter lika lätt som att skära guld med täljkniv. Och ändå är det en urgammal instinkt inom oss som de lyckas trixa med: Flockinstinkten. Rädslan över att vi inte skulle duga som vi är utan det där “senaste plagget”, “prylen” eller den där “lyxiga resan som vi yvigt har redogjort allt för på vårt Instagramflöde”.

Inför jul- och nyårshelgerna

Om du så ska dansa ensam runt plasttulpanen (ja, du läste rätt) på julafton så snälla, lägg till denna lilla textrad till “Morsgrisar är vi allihopa”: Flockdjur, det är vi allihopa! Då kan till och med känslan av en oönskad ensamhet klinga av en smula därför att man då faktiskt sjunger om något som är sant och i sammanhanget relevant; att vi alla behöver varandra. Kan man inte komma förbi sin vän/gamle släkting eller vem det nu kan vara, p.g.a. av corona eller annat, så kan man åtminstone slå en signal. DET betyder betydligt mer för din egen såväl som den du ringers känsla av flocktillhörighet. Ett sådant samtal slår alla prylar i världen med hästlängder. Om detta resonemang inte bottnar i dig beror det sannolikt på att livet ännu har sparat några livsavgörande drabbningar för dig. Lugn, tids nog får du också känna av dessa och kommer att instämma i flockdjurs-versen av liv och lust.

Och för att knyta ihop säcken med ingressen så vill jag säga att DU duger precis som du är. Du gjorde det igår, gör det nu och kommer alltid att göra så. Det är inget hallelujatrams över detta resonemang. Tro inte det! Det är kort och gott: fakta. OM du ändå – trots självinsikten om din flocklängtan – vill unna dig själv eller någon annan i din omgivning en pryl eller två, gör då det. Så länge det är DU som väljer, och inte ett börsnoterat företag som bara spelar på din och min instinktiva rädsla över att bli övergivna, så är det sannolikt idel av godo.

Med detta nog sagt, käre flockmedlem: Allt gott så!

/ Peder Strandh

Dejdinsida

KONST: En inredares portabla vy

KONST: En inredares portabla vy

Inhandling av konst till hemmet kan göras på olika sätt. Antingen gör man som alldeles för många och köper reproduktioner från något av de många företag som saluför sådana. Vips så blir det (möjligen) lika snyggt som i en mäklarkatalog men också lika sterilt och opersonligt. För visst ska väl motiven du väljer för dina väggar spegla den egna personligheten och inte bestämmas av en mycket välavlönad konstvetare i Stockholm, Älmhult eller London?

Så, antag att du är väldigt förtjust i din konstnärsgrannes penselföring. Att du tycker att hens måleri inte påminner om någonting du har sett tidigare och att det får dig att känna något positivt, kanske renrav en inre harmoni, även om du inte ens kan sätta ord på den flyktiga känslan. Då tänker jag att det borde vara en självklart att du kontaktar denna granne och ber att få se fler av hens alster. Uppenbarligen lyckas då vederbörande med konststycket att med färg och form fånga något speciellt som berör just din särart. Det är där och då du har möjligheten att själv skapa något riktigt unikt som din egen inredare; ett hem som inte ser ut som tiotusentals andra svenska hem.

En portabel vy

Med ett målat konstverk är det som med alla andra utsikter; man vilar blicken vid det och blir med tiden väl förtrogen med alla dess detaljer, former och nyanser. Till skillnad från ett fönster kan du däremot ta med dig din konstnärliga utsikt vid ex. en flytt. Tillsammans med säng, bokhyllor och soffgrupp sänder du din målade utsikt mot din nya adress. Väl i ditt nya château ser utsikten utanför fönstret helt annorlunda ut i jämförelse med den du var van vid. Och det spelar ingen större roll hur trygg du är i dig själv då igenkänningsfaktorn oftast är väsentlig för välmåendet. Så när sängen, bokhyllorna och soffgruppen står på plats känner du dig genast lite mer hemmastadd, och med din målade utsikt åter på väggen är du i hamn — du är hemma.

Reflektioner kring det, någon?

// Peder Strandh

 

YTTRANDEFRIHET | Varifrån kommer den svenska räddhågsenheten?

YTTRANDEFRIHET | Varifrån kommer den svenska räddhågsenheten?

Varför är vi alla så snarstuckna nuförtiden? Okej, kanske inte du och jag. Men de flesta andra(?).
Det är knappt man kan säga flasklock utan att kölhalas som homofob, fascist, kommunist, manschauvinist, feminist eller extremist i allmänhet. Denna snarstuckenhet ligger som grus i ett maskineri som bara måste tillåtas gå så friktionsfritt som möjligt.

Obekväma åsikter kan aldrig tystas med kvävning. De kan bara vädras ut genom att de tillåts möta andra, överlägsna argument. När människor nuförtiden – alltför lättvindigt – börjar gnälla om diskriminering och upplevelser av att känna sig kränkta, istället för att ta debatten, utsätts yttrandefriheten allra allvarligast. Detta gnällande, suckande, rullande med ögonen (och annat lågaffektivt nötande) är lika mycket en härskarteknik som någon annan. Och den vinner hela tiden allt större framgångar.

Det märker jag inte minst när jag ska intervjua människor om det minst lilla skavande ämne. “Jo, jag tycker si och så, men snälla skriv inte det”, är förvånansvärt vanligt förekommande. Vad är det man fruktar ska hända om man är uppriktig i offentligheten? Är det kanske skräcken för mediadrev eller papparazzi i buskagen utanför hemmet? Ingetdera är sannolikt (så tillvida det inte visar sig att vederbörande faktiskt är t.ex. Elvis Presley eller Prinsessan Diana).

Varför är så många av oss svenskar nervösa för att ta ställning inför andra, för att stå på oss och kanske möta mothugg? Jag får snart kramp i höger ringfinger efter alla frågetecken jag trycker in i denna text. Men jag blir inte klok på detta veliga beteende från mina mina grannar och – i förlängningen – mina landsmän. Ur detta småmumlande i slott och kojor föds alltför lätt resonemang som oemotsagda kan växa till icke önskvärda rörelser med färger (ex. brunt) som förled och extremism som fortsättning. Vi måste våga värna det fria ordet, och då gäller i första hand att praktisera det. En som formulerar detta på ett föredömligt (om än också roligt) är den brittiske skådespelaren Rowan Atkinson från 2012. Här i samband med att “Reform Section 5” (en förlöpare till the Defend Free Speech campaign) presenteras i den brittiska parlamentet.
Lyssna, skratta och viktigast av allt: Begrunda!

//Peder Strandh

PANDEMIN | För helvete, gör något Stefan!

PANDEMIN | För helvete, gör något Stefan!

Det senaste året har Sverige och resten av världen drabbats av riktig pandemi i och med att sars-coV2-viruset har spritts. Visserligen är det besläktat med tidigare sars-virus men lika fullt en ny bekantskap att göra för oss alla.

Frågorna hopade sig i början av 2020: Hur smittar det, är det en aerosol eller vad? Hur ser symtomen ut, drabbas alla på samma sätt eller är vissa grupperingar i samhället att betrakta som direkta riskgrupper? Inledningsvis spekulerades det om att viruset skulle slå hårdare mot mörkhyade än oss blekfisar. ALLT med viruset var att betrakta som nytt vilket krävde att vi lärde känna förutsättningarna som vi presenterades inför.

Så här i mitten av november har vi lärt känna sars-coV2 en smula och vaccin tycks stå för dörren inom kort. Visserligen alldeles för sent för våra kära som redan har dött i farsoten, men ändå ett ljus i tunneln.

Frågorna fortsatte att hopa sig inför sommarledigheter, inför skolstarten i augusti, inför höstlov o.s.v. Oräkneliga frågor sorterade under ovan nämnda – bland andra: Hur många kan vi ta in i vår restaurang, vårt hotell, i vår fotbollsarena, teater- eller biosalong? Alla svar från Folkhälsomyndigheten & Co. (läs Sveriges expertinstanser) som inte löd “ta in max-antalet” betraktades som undermåliga eller rent av felaktiga. Snart var varenda människa ute i medierna och uttalade sig om allt som borde ha gjorts mycket tidigare, borde ha gjorts annorlunda, aldrig skulle ha gjorts och vad som nu är den enda “rätta” vägen att gå. Som om någon med säkerhet kunde eller kan veta något. Jag säger som Greta Thunberg här; chilla men skippa biobesöket.

Visst, jag förstår att Jonas Gardell (som var ute i teve och röt åt kulturminister Amanda Lind att avgå) och den svenska kultureliten lider. De sitter med uppsättningar som skulle ha gått upp på Dramaten, Operan, Uppsala stadsteater och allt vad de fina salongerna heter. Uppsättningar de har jobbat hårt med och som nu riskerar att brinna inne/brinner inne. Men det är knappast så att det bara är det svenska skådespelarskrået som har drabbats här. Att hotell står tomma i Sigtuna, Göteborg och Skellefteå är väl inte så konstigt heller. Titta bara utanför kanten på baljan Sverige så ser du snart att det inte är särskilt mycket bättre någonstans i världen numera.

För helvete, gör något Stefan!

Ungefär så löd det i media. Likt en mobb dundrade snart när alla som inte låg i respirator ut med “de rätta” åsikterna och svaren och jag undrade stillsamt (eh?); vad fanken kan vår karl vid rodret göra åt saken när hela världen redan hukar sig i durken? En sak är etthundra procent säker; han skulle omöjligt kunna göra rätt. Hur ett “rätt” skulle ha sett ut i våras kan vi få veta först om ett par decennier – efter att allt (visserligen kolossalt intressant) forskningsunderlag är insamlat och noggrant har kunnat analyseras och föras in i en mycket större kontext än panikens tunnelseende. Så sitt still i båten, för böveln Jonas & Co!

Alla vill leva sina liv som innan sars-coV2 kom till Sverige (och världen i övrigt). Men ingen ska kunna göra det så länge inte alla kan göra det så ser sann rättvisa ut, menar jag. Så ser spelreglerna ut när en skoningslöst virus slår till, en liten rackare som inte gör skillnad på presidenter, miljardärer eller gruvarbetare i Peru. Med samma brutala rättvisa måste vi stå enade och möta hotet. Inte hugga varandra i ryggen med plattityder som ter sig självklara när historien redan är skriven.

Jag vill tro att vi alla gör vad vi kan för att minska smittspridningen. Bara en sådan sak att en oroväckande stor andel vuxna (suck!) rentav har lärt sig att man tvättar händerna efter ett toalettbesök måste ses som en enorm vinst för framtiden.
Men att så många har sprungit och fortsätter att göra så, skanderande som domedagsprofeter och försöker ta billiga poäng och vinna tid i rampljuset med plumpa och okunniga kommentarer och åsikter i ämnen som de har noll koll (i jämförelse med expertisen). Det hoppas jag att vi slipper fortsättningsvis.

Till startsidan