Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Bara du vet hur den absolut bästa kulturyttringen ser ut

Bara du vet hur den absolut bästa kulturyttringen ser ut

Vilken är världens bästa konst? Hur låter det vackraste musikstycke som någonsin har komponerats, eller vem är planetens i särklass bästa poet?  Ungefär så kan frågor till kulturarbetare låta. I de eventuella svar som ges glids och tänjs det ofta på konkretiseringar, nyanser o.s.v. då det inte är helt enkelt att svara på detta. Och det av en enda anledning: Det bästa kulturuttrycket bedöms av din blick allena. 

Personligen anser jag att bra konst skapar tid för eftertanke, avkoppling, engagemang och reflektion i de kontexter den återfinns i. Våra tämligen primitiva hjärnor är alltjämt inställda på savannens verklighet med allt vad det kan innebära. Alla normalt funtade människor upplever naturen som något lugnande. Enligt en undersökning jag hörde talas om för flera år sedan uppskattade flest människor lövträd framför barrträd, något som sannolikt har att göra med vårat gemensamma urhem (i dagens Rift valley i östra Afrika). Jag tillhör den skara som utan omsvep kan erkänna att inget får mig att känna mig så hemma, så lugn och trygg som att vara omgiven av gräs, blad, blommor, fågelsång och insekters stillsamma surr. Inget kan mäta sig med de pulserande ljuden av ett vattendrag, det dämpade trummandet av ett regn eller det mjuka rasslet av löv som vibrerar på sina grenar i en lätt bris.

Så när det kommer till den bästa konsten för mig handlar det oftast om att flirta med naturens betingelser. Men samtidigt vill jag känna upphovsmannans/-kvinnans närvaro i verket. Jag vill den klangbotten som motivet har tagit färg och form av. Gärna i oförställda penseldrag/ackordföljder/rörelser/ meningsrytmiker,  orädd färghantering uppkäftig ansats. Catering Uppsala.

Å andra sidan vill jag också kunna landa vid lugna ansatser, mjuk penselföring och harmoniska drag … Kort sagt, min komplexa klangbotten – som förövrigt är lika invecklad och komplicerad som din och alla andras – har behov av lite av det mesta. Jag kan helt enkelt inte säga att “just det här är det bästa konstnärliga uttrycket”. Lika lite som jag kan välja bara en maträtt eller dryck bland allt gott som finns att förtära. Och varför skulle jag behöva välja och därmed exkludera något som jag också tycker om? Det finns ingen som helst anledning att försätta sig en situation där man tvingas att välja bort något av livets förskönande och därmed kvalitetshöjande utbud. Tvärtom – omfamna allt som skänker dig inre glädje, lugn, upphetsning o.s.v. Ta till dig av allt som får dig att leva än mer och sant!

(Bilden: StrandhHouse II, O.p.d.)

/Peder Strandh

KONST o MUSIK • Lilla människa på jorden

KONST o MUSIK • Lilla människa på jorden

Lekens nycklar

Som “creativist” (en etikett jag tidigt satte på mitt mångfasetterade skapande) har jag alltid varit medveten om lekens nyckelroll när det gäller att finna nya angreppsvinklar, perspektiv, förhållningssätt o.s.v.

Länk till musikstycket “Till Mänskligheten”, ur vilket bildtexten ovan är hämtad,  finns längst ner i inlägget. 

När man vill skapa något från grunden bör man (och gör man) naturligtvis blicka bakåt och inåt för att ta lärdom av saker som varit bra, liksom sådant varit mindre lyckat. Till skillnad från när du t.ex. kommer hem med en möbelkartong från Ikea (då det är sannolikt är bäst att göra precis som bruksanvisningen rekommenderar) så gäller motsatsen för det unika, egna skapandet. Så fort du, medvetet eller omedvetet, norpar den minsta procents idé från någon annan kreation så riskerar ditt verks värde som unik skapelse att urvattnas. Och då uppstår naturligtvis frågan hur unikt någonting allas någonsin kan komma att bli.

Vi är alla och envar tämligen unika – så små vi är. “Tämligen” då vi samtidigt oundvikligt är en genetisk fortsättning i våra förfäders sedan länge påbörjade väv. Vi kommer till världen med ett redan villkorat uppdrag; förvalta ditt arv. Men detta förvaltande ska naturligtvis ske med egenvalda mått av nydaning. På samma sätt blir det när man börjar att arbeta med en ny målning, på ett nytt musikaliskt stycke (o.s.v.). Man är resultatet av förfädernas amorösa val och handlingar. Men man har också rätten att välja, att bryta sig loss och välja en helt ny nyans om man så önskar, i den stora väven. Man kommer aldrig ifrån sin historia men man väljer själv om man vill upprepa den.

Så, hur var det då med lekens alla nycklar?
I leken handlar det om att utmana sig själv på ett lustfyllt sätt. I leken erhåller vi naturligt nycklar till nya sidor hos oss själva – sidor som absolut kan förtjäna att bidra till vår väv med sin närvaro … Eller frånvaro. Detta resonemang tillämpar jag på min egen släktväv såväl som den, på kilramen framför mig, nu uppspända linneväven.

Detta skrivet i en frenesins välvilja.
//Peder Strandh

Länk till min låt (från 2018) “Till Mänskligheten”, vilken direkt eller indirekt behandlar ovan angivna tema.

KONST • Med lilla Stockholms storhet på tröskeln

KONST • Med lilla Stockholms storhet på tröskeln

Som Uppsalabo ser jag mig (oftast) som lyckligt lottad som har Sveriges huvudstad utanför farstukvisten i söder.

Stockholm är en otroligt vacker stad – rik på mångfald och vår gemensamma historia. Framförallt är den byggd i ett gränsland där inlandets sjöar möter havsvikarna och utgör dessutom en smältdegel där landsbygd tillåts gnugga axlar med den lilla storstadens olika karaktärer.

Jag har målat, och kommer att fortsätta att göra så, mängder med motiv hämtade från nollåttaland. Nicodemus Tessins (den yngre) kungliga slott i kvarteret Europa är ett av de motiv jag gärna återkommer till. Med sina raka och rena linjer lekar det med solens skiftande sken, med molnens skuggor och fungerar nästan som ett bollplank med den omgivande strömmen. För den som alltmer närmar sig slottet träder Tessins känsla för det estetiskt finstämda fram för vart taget steg.
Nog måste man väl ändå säga att Nicodemus Tessin (d.y) lyckades med att ta med sig ett stycke elegans à la den europeiska kontinenten när han lät uppföra vårt kungliga slott i dess barockstil. Och glad är jag för det 🙂

// Peder Strandh

Abrahams Barn ledde till Common Faith-serien

Abrahams Barn ledde till Common Faith-serien

(Bilden visar  “Common Faith No2”, Opd från 2008)

I samband med min journalistutbildning intervjuade jag (2002) Dorotea Rosenblad med anledning av hennes engagemang i föreningen Abrahams Barn i Rinkeby-Tensta. Hon gjorde ett starkt intryck på mig och fick mig att tänka ett antal varv extra runt det faktum att det är SÅ mycket mer som är gemensamt för våra monoteistiska religioner (judendom, kristendom och islam).

När jag flera år senare kom till min faktiska ateljé på Skolgatan 7 (i Filurarverkstan* hade jag redan arbetat fram den långt tidigare) började jag att arbeta på den andra målningen på temat Common Faith (gemensam tro). Här är den fotograferad ”i förbifarten” i min Sommarateljé i Stabby prästgård i somras. Denna tanke på att – det är mer som förenar än skiljer oss åt – är ett tema jag ofta och gärna återkommer till. Och då inte bara mot en religiös bakgrunden. Utan ur ett större, generellt perspektiv. INTRESSANT är ordet jag söker.

// PederStrandh

*Filurarverkstan kallar jag min kreativitets mentala utrymme. När jag går in i mig själv för “knåpa” med något, skissa i huvudet, nynna fram embryot till ett nytt musikstycke  o.s.v. Då brukar jag säga att “jag ska till Filurarverkstan”. Alltså en sorts sinnenas andliga ateljé som är min egen och alltid står till mitt förfogande – var jag än befinner mig. Lägg till detta: Inga hyresavier eller el- och bredbandsräkningar som dimper ned, inga irriterande/irriterade grannar etc. Mitt lilla kreativa paradis, med andra ord. 😉

Målningen “Möjligheter” – hand i hand med musikstycket Ode to Johan

Målningen “Möjligheter” – hand i hand med musikstycket Ode to Johan

En barndomsvän drabbades för några år sedan av en cancersjukdom som åt upp, mer och mer, av hans möjligheter till överlevnad. Jag minns att vi talades vid om allt möjligt mellan himmel och jord, även om den förbannade cancern.

När den ena efter den andra möjligheten till behandling stängdes förblev Johan positiv till sin läggning. Tyvärr vann den så avskydde tjuven C och stal min väns liv, åt helvete för tidigt! Efter sig lämnade Johan sin kära hustru, barn och hundar. Och så alla oss vänner. Mitt liv tömdes med ens på en humanismens förebild och jag saknar honom var dag.

Det som ändå ekar kvar efter alla hans kamp är den kämpaglöd han alltid visade prov på. Den optimism och ork att engagera sig i allt annat livet rymmer (än den egna jämmerdalen). Att ”måla Johan” gick för mig bara att göra på ett sätt; en växt som med livets kärlek till sig självt alltid söker sig mot ljuset, ser framtiden an … Ser möjligheter.

Jag lär mig alltjämt av dig, käre vän.

Johan, tids nog ses vi. Då ska vi dansa bland moln och rabarber och glädjas, fria från den oro livet per definition är förknippat med. Tids nog …

// PederStrandh

PS. Johan var liksom jag en pianist. Därför var det en självklarhet att även skriva en sorts hyllning till en stupad broder. Om du vill lyssna till den finner du den på min Youtube-kanal via den här länken.

KONST • En fanfar till dem som verkligen har någonting kvar …

KONST • En fanfar till dem som verkligen har någonting kvar …

Under några års tid rung 2010 arbetade jag (bl.a.) tillsammans med ett galleri i Norrtälje. Galleri Dianahusets ägare, Fredrik Larsson, hann sälja ett antal Strandhska alster, målade på papper med fin gräng (storlekarna låg som regel någonstans mellan A4 och A3), runt om i Sverige. Det var en intensiv tid men också väldigt rolig. Jag vill minnas att någon målning gick till Polisen i Stockholm och andra till bl.a. Svenska Spel i Visby och Cederroths i Upplands Väsby.

Detta inlägg läses med fördel ackompanjerat av Staffan Hellstrands otroligt suveräna låt “Fanfar” (bilden »)

Fredrik fattade tidigt särskilt tycke för två av mina (många) serier, de s.k. BandMembers- och Sol & Bad-serierna. Bilden här intill föreställer en man som trumpetar ut en fanfar. Därav det fyndiga namnet “Fanfaren”. Okej, jag medger att namnet kanske kunde ha varit något med lite mer twist och höftrörelse … Men Fanfar fick duga. Det är intressant, och emellanåt nästan lite sorgligt, att som konstnär tvingas skiljas från sitt verk. Ta fanfarkillen exempelvis. Jag har inte den blekaste susning om var han befinner sig idag, eller om han ens finns kvar. Kanske brann han inne när en hyresrätt brann ned i Finnspång eller luckrades upp i en källare efter att vattnet steg över sina breddar i Lagan. Kort sagt, precis vad som helst kan ha hänt min lille trumpetare sedan han lämnade min ateljé på Skolgatan 7 i Uppsala.

Kanske är det här dags för en liten efterlysning. Har du sett denne (förmodade) yngling? Han sågs senast 2012 med en trumpet i högsta hugg och bar mörka kläder. Har du uppgifter som kan hjälpa oss att komma närmare sanningen om var han håller hus idag? Tveka inte att höra av dig till pappa konstnären som är utom sig av oro … Nja, nu tar jag allt i.
(…) till konstnären som är en nyfiken rackare, torde stämma bättre.

Slutligen; where ever you are, my little trumpet player. Be safe and play on!

//Peder Strandh

Till startsidan