Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Hur tilltalar vi egentligen varandra?

På sociala medier är inte sällan tonläget högt.

Och det kan jag naturligtvis förstå, att saker som engagerar mig och andra lätt kan få oss att agera/skriva i affekt. Men när jag på till exempel Twitter ser hur somliga, och de är rätt talrika, skribenter uttrycker sig blir jag mörkrädd. Ordet nedlåtande blir ofta en underdrift i sammanhanget.

Här händer det att människor använder svordomar och könsord, till höger och vänster, i ett skriftligt forum som egentligen torde vara utmärkt att utbyta erfarenheter och kunskaper på. Jag besväras av det faktum att den mellanmänskliga respekten och omtanken så ofta kan lysa med sin frånvaro! Det är ibland som att allt är underordnat att “trumfa den andre”, och detta till vilket pris som helst. Priset blir inte sällan att diskussioner som skulle kunna bära värdefull och näringsrik frukt istället ruttnar bort för att sluta i osämja.

Nu känner jag mig nästan som den überpräktiga och lätt kvävande tanten i Midsomer Murders (Morden i Midsomer). Men nog bör vi ge akt på hur vi tilltalar varandra!? Att gå runt och lalla som en gangsterrappare kanske ökar din status i den snäva sfären. Men i det riktiga samhället (irl) är det ingen som ens tar dig på allvar om du inte kan kommunicera med en vettig respekt för din motpart. Så är det och kommer att förbli så länge vi inte kommer att leva i en auktoritär diktatur där “ledaren” är allt annat än förnuftig.

I ett demokratiskt samhälle är samhällsklimatet och därmed -debatten respektfull. Detta är något USA:s expresident Donald Trump, liksom Rysslands nuvarande diktator Vladimir Putin, aldrig har insett. Som tur är för Amerikas förenta stater har den parlamentariska demokratin medfört att herr Trump numera “bara” får sysselsätta sig med att skövla extremt värdefulla skotska sanddynor till förmån för ännu en mini-Mar-a-Lago golfklubb. De stackars ryssarna sitter dock fast med en paranoid despot vid spakarna.

Åter till sociala medier och då inte minst Twitter, som till sist valde att helt blockera USA:s expresident. I dessa forum tjänar vi alla på att samtals- och tilltalstonen är saklig och respektfull. Detta är min fasta övertygelse, och med detta skrivet ämnar jag byta min dataskärms kalla ljus mot den stundande vårens solljus utanför fönstret.

//Peder Strandh

OM: Den mänskliga arkipelagen

Regel 1: Gräv där du står


Det var säkert trettio år sedan jag första gången fick höra att Kungsholmen i Stockholm var “världens ensammaste ö” sett till antal självhushåll per capita. Redan då tyckte jag att det var en fasansfull första plats att inneha. Säkert hade min negativa reaktion på detta att göra med att  jag själv kommer från en rotlös uppväxt, en barndom som tyvärr bevisade att tillhörighet inte var avsett för mig. Det är min största sorg från uppväxten; att aldrig vara trygg i vetskapen om att jag hör till och därmed är önskad. En fruktansvärt destruktiv kraft fyllde i stället ut tillhörighetens plats, djupt i mitt inre. Denna kraft lockar mig ständigt att söka tillflykten i snabba “belöningar”. Kickar som t.ex. att komponera och måla när jag absolut borde göra något annat, alkoholberusning, att handla prylar och äta på restauranger när ekonomin egentligen inte tillåter det o.s.v.
Jag ser mönstret så tydligt men först efter att det har hänt. Varningssignalerna uteblir jämt. Därför har jag, hög på en omotiverad inre optimism, gång på annan kastat mig handlöst ut för att fylla mitt inre hålrum.

Mannen

Kungsholmen; världens ensammaste ö. Så fruktansvärt sorgligt! I början på 1970-talet togs en plan fram på hur Sverige skulle se ut i framtiden. Avsikten var säkert behjärtansvärd med kvinnlig frigörelse, äldres rätt att inte ligga sina yngre till last o.s.v. Men de negativa konsekvenserna var det nog få som kunde föreställa sig då.
Idag finns det människor som arbetar heltid med att spåra anhöriga till ensamma avlidna. I dokumentären The Swedish theory of love berättas det om bl.a. om detta. Dessutom berör filmen ensamhet sedd ur ett annat perspektiv: Ensamma svenskor åker till Danmark för att insemineras, alt. skickar efter sperman via post och inseminerar för egen hand hemmavid. Det blir särskilt slående när manlige som äger spermadonator-företaget intervjuas och själv reflekterar över “vad ska mannen fylla för funktion i framtiden?”. Mannen ja: Jag själv tillsammans med hälften av världens befolkning. Ett “släkte” jag ofta tvingas skämmas för … Men likväl mitt “släkte” och alla barns pappor – mannen.

Ensam tillsammans
Priset vi betalar för denna “själv är bäste dräng”-mentalitet innebär att vi måste svälja konsekvenserna med hull och hår. Vi har skapat ett samhälle där den som är stark absolut kan reda sig själv (ett tag). Men den dagen en lycklig tillvaro krackelerar, kanske i form av plötslig sjukdom, börskrasch, otrohet eller dylikt … Då kan det visa sig att uppslutningen från omgivningen är betydligt skralare än man hade förväntat sig. Plötsligt finns inte familjen där, ingen släkt, gårdsfolk, grannar eller bybor som saknar en. Få, om ens någon, kommer till undsättning.
Det är klart att du kanske har råd att köpa dig omtanke och sällskap. Men har det köpta samma värde som det genuina, där man söks upp för den egna personens värde? Mitt hjärta säger mig att köpt “vänskap” är en ekonomisk transaktion lika genuin som köpt sex, och inte jämställd en äkta mellanmänsklig relationen.

Vi är människosläktet
Vi kan, och behöver, så mycket mer än att bara vara en ö. Vi måste vara denna ö bland massor av andra öar – i en gemenskapens arkipelag. Det är så vi är skapta att existera, som medmänniskor, där definitionen man och kvinna alltid kommer att finnas kvar men bli alltmer underordnad detta faktum: Vi är i första hand ett och samma människosläkte som är satt att se om varandra och vårda den värld vi alla borde få ha lyckan att leva i. Hur svårt kan det vara?

//Peder Strandh

 

 

 

 

LIVSSTIL | Vilken måttstock utgår du och jag ifrån?

När jag var tonåring, under det tidiga 1980-talet, “brottades” jag med bilden av killar som jag kunde relatera med; i min egen ålder och något äldre.

Den förmedlades via kompisarnas magasin (som Okej) ur vilka de ofta hade klippt ur planscher och satt upp på väggarna ovanför sängar och skrivbord. Det var leende unga George Michael (Wham), Simon Le Bon (sångare i gruppen Duran Duran) och så vidare. Min vän “Frasse” var liksom jag inrotad synthare och hade således planscher visande Vince Clark, Depeche Mode och en fylligt vacker Alison Moyet (Yazoo-sångerskan).

 

Själv hade jag inga planscher då familjens ekonomi helt enkelt inte tillät att jag prenumererade på Okej. Detta faktum är emellertid underordnat den röda tråd jag valt att sikta in mig på i detta inlägg. Det som faktiskt behöver angripas här är våra ideal.

Jag fick förvisso “slåss” med de retuscherade Okej-bilderna av välklädda och insmorda popstjärnor, och lite senare kom den brittiska televisionens MTV . Det var stundtals jobbigt men fullt uthärdligt.
När jag däremot ser min trettonåriga dotter 2022 och hennes jämnåriga blir jag direkt skräckslagen! Nu snackar vi hundratals betalkanaler på teven, att jämföra med de två SVT-kanaler jag växte upp med. Och vi snackar sociala medier likt Snapchat, TikTok, Youtube, Instagram o.s.v. där våra barn och unga vuxnas självbild ska speglas.

Allvarligt talat; sannolikheten för att detta är ett jätteproblem måste rimligtvis vara dominerande. Neuropsykolog Åke pålshammar, en god vän till mig, upplyste mig om att hjärnan mognar bakifrån och framåt. Den sista mognadsfasen är inte fullbordad förrän någonstans mellan 25- och 30-årsåldern. Det allvarligaste i detta är att i frontalloben (lobus frontalis) är den sista att mogna färdigt. I den delen (bakom pannan) sitter mer eller mindre våra samtliga exekutiva (beslutande) förmågor: Det är alltså här vi väger för- och nackdelar och bestämmer oss för vad vi vill göra.

När min trettonåriga dotter (eller din dotter/son) alltjämt håller på att få sin mellersta del av hjärnan att mogna färdigt, alltså när dammluckorna i våra barns frontallob är helt vidöppna och garden helt sänkt … Då bombarderas de av allsköns skräp från kommersiella storföretag som antingen kommunicerar via direktreklam eller försåtligt dolt via någon “influenser”, en film eller liknande. Det här är anser jag är oerhört oroväckande. Okej, jag vet att så här har alla generationer av föräldrar förfasats. Men i mitt fall känner jag att jag har vetenskapen på min sida och det är tveklöst ett tungt vägande argument!

Våra barn behöver, liksom vi och våra förfäder, få vara just barn – så länge det alls är möjligt! Åt helvete med de läppförstoringar som får deras förebilder att se ut likt ankor som kippar efter andan. Åt helvete med lyxvillor med pooler och privata yachter, mingel med andra av blingbling nedtyngda pseudokändisar! Jag önskar att våra barn fick växa upp med en sanningsägande spegel, eller måttstock, som ger dem den erforderliga återkoppling de behöver för att känna att de duger UTMÄRKT som de är! Våra olika egenskaper är vår styrka som individer i samhället. Att försöka likrikta dessa individualiteter är direkt destruktivt för ett samhälle där vi alla ska komplettera varandra för att maximera vår styrka och förmåga till anständigt liv och i förlängningen överlevnad.

Vår säregenskap måste upphöjas för att komplettera den rådande samhällsnormen. Allt annat är evolutionshämmande och framstegsfientligt! Var och en, så länge den agerar inom lagens riktmärken, måste få förädlas efter sin egna måttstock. Var och en måste få blomma ut till den ingenjör, konstnär, författare, läkare eller forskare som den är satt att bli. Vi kan inte göra yrkeslivets “paddock” mindre och mindre … För då knäcker vi – garanterat – individens känsla av existensberättigande, lust till självförädling och samhället förlorar en värdefull medborgare. För att inte tala om det största problemet: Ett ofantligt lidande som denna behandling ger den enskilde!

Så, vilken måttstock applicerar DU på dig själv och de dina? Är den rimlig och tillåtande eller (som så ofta) hämmande och direkt själsligt dödande?

Jag ställer frågan och var och en får rannsaka sig själv.

Allt gott!

//Peder Strandh

 

 

 

 

 

Mitt fjärde hem: Kaggeholms folkhögskola

Millenieskiftet var bara några månader bort i backspegeln när jag fick höra talas om en journalistutbildning som lät helt rätt i mina öron.

Mina krav var att den skulle vara professionell men alltjämt mjuk samt skapa möjligheter till nyfunnen, fin kamratskap. Efter samtal med Svenska Journalistförbundet och andra genomförda “kontroller” framstod mitt val av Kaggeholms folkhögskola det enda rätta.

 

Jag var kristen och oerhört nyfiken och intresserad av allt som världen och livet bjöd. Att min flickvän bodde i Uppsala gjorde valet av Kaggeholm än rimligare. Sagt och gjort så sände jag in en ansökan, kallades till intervju och blev småningom en av några lyckliga, utvalda elever att från och med höstterminen 2001 få studera på folkhögskolans mediaprogram med inriktning mot skrivande journalistik. Vi skulle komma att läsa tätt sammanflätade med de andra mediainriktningarna (radio och teve).
Långt ifrån alla mina studiekamrater var troende, och det var förövrigt inget krav för att söka sig till dess utbildningar. Det faktum att så pass många var icketroende berikade utbildningen kolossalt mycket, tror jag. Det fanns visserligen en byggnad, Kapellet, tillägnad gudstjänster och lovsång, men även andra evenemang som tarvade större utrymme, intill skolbyggnaden ute på Helgö (Ekerö kommun). Utöver den var där ingenting, annat än den varma mellanmänskliga stämningen, som skvallrade om att det skulle vara en skola driven av en kristen rörelse (Pingst).

Jag bodde tillsammans med min kattfröken, Mao, på internat och delade kök, toaletter och dusch med andra (manliga) elever från skolans olika program. Tidigt kom jag att lära känna den alltid lika muntre Lars “Lasse” Folkesson från skånska Vejbystrand. Det senaste jag hörde om denne min favoritskåning var att han kom att arbeta vid Norrländska Socialdemokraten i Luleå. Han liksom jag studerade med inriktning mot skrivande medier och hade inte sällan härliga frukostar med bl.a. – enligt honom – det obligatoriska Zoegas kaffe. En annan skön kamrat och nära granne i korridoren var radioeleven Pär Lernström. Herre jisses så vi gladdes åt varandras sällskap, skrattade och hade oss i den korridoren, Lasse, Pär och jag. En annan mycket fin kamrat kom korridorgrannen Ahmed att bli. Han studerade vid skolans allmänna linje för att kunna tillskansa sig gymnasiekompetensen. Jag hoppas innerligt att han lyckades! Jag har, två somrar i rad, försökt att söka upp honom på plats i hans hemkommun Hemse på Gotland (utan framgång, dessvärre).

En kär vän kom även Johannes Nordemar att bli. Utseendemässigt var vi sannolikt varandras raka motsatser. Han hade fint skurna anletsdrag, var välbyggd och hade ett tjockt halvlångt hår. Detta medan jag … Tja, tänk motsatsen.
Men “Jojje” skulle snart komma att bli den jag kände mig allra närmast under hela utbildningstiden. Han är en av de absolut finaste människor mitt liv någonsin har introducerat för mig. En mer genuin och varm person är svårt att finna. Vad än Jojje gör idag så vet jag att han gör det bäst av alla! Och bara så att alla vet: INGEN kan slå honom i den ädla konsten att fickparkera. Det gav han prov på när vi en gång gjorde sällskap till Fryshuset. Jag tror ta mig tusan att han fick in sin lilla japanska bil i det ännu mindre(!) parkeringsutrymmet med ett par enkla rattryckningar på två sekunder. R-E-S-P-E-C-T!

Alla vi som bodde på Kaggeholms folkhögskolas internat på Ekerö lärde känna varandra en smula bättre än de som varje eftermiddag tog bussen eller bilen till sina boenden annorstädes. I min kurs fanns så många fina människor, som till exempel Nils “Nisse” Olausson och Lisa Rydberg, för att “bara” nämna ett par till. Under utbildningen skulle alla vi som läste media testa på varandras inriktningar. Jag kommer nog aldrig att glömma när jag skulle sända radio med en av radioeleverna. Jag har aldrig varit så nära att skratta ihjäl mig som när jag och Carina Berg skulle sända närradio (vill minnas att kanalen/programmet kallades Viking, men är osäker). Hon var en mästare i särklass när det kom till rapp verbal humor. Ärligt talat; sedan barnsben har jag aldrig varit så i närheten av att kissa på mig av skratt som vid det tillfället. En helt underbart begåvad och talangfull tjej – inte minst för den som gillar att skratta.

Eva-Lotta var en annan Kaggekamrat som jag kom att tycka mycket om. Hon kom från Norberg, var tryggt förankrad i sin gudstro och tillsammans arbetade vi emellanåt extra med att servera uppe på Kaggeholms slott. Hon var en synnerligen behaglig samtalspartner vars tankar och åsikter jag tyckte om att lyssna till.
Nämnas bör också radioeleven Pelle Zettersten som bland annat hade arbetat som elefantskötare vid Kolmårdens zoo. Jag menar, hur stora är oddsen att du ska stöta på en f.d. elefantskötare i din vardag? Att han dessutom var en oerhört sympatisk och kunnig skolkamrat gjorde knappast saken sämre. Pelle är sedan länge anställd vid Sveriges Radios vetenskapsredaktion och gör ypperliga insatser där.

Och så till de som skulle ledsaga oss genom studieåren på “Kagge” (Kageholms folkhögskola), lärarna. Även här har jag idel varma ord att sprida runt mig. För att bara nämna några som var med när det begav sig; Ulrika Ramstrand vars noggranna och omtänksamma handledning var ovärderlig för mig, Thomas Hård af Segerstad, “barnens favorit” Rolf Knutsson på TV-utbildningen samt Nils-Eije Stävare, för att nämna några.

 

Själva utbildningen då?

Då det Svenska Journalistförbundet hade gått i god för utbildningen 2000 sökte jag mig dit, hade lyckan att få komma in och lära känna alla dessa härliga människor. Utbildningen uppmuntrade oss elever från ruta ett att tänka kritiskt och vara nyanserat korrekta i vårt arbete. Jag upplevde att det i princip alltid fanns någon, elev såväl som lärare, till hands att samtala och dividera spörsmål med. Lärarna gjorde aldrig avkall på ambitionen att få ett så nyansrikt språk som möjligt, det är något jag är tacksam för idag! inte minst då jag upplever att den språkliga rikedomen emellanåt förflackas i media numera. Vi fick lära oss att förnya men också förvalta det svenska språkets skönhet och rikedom.


Vad kan man tänkas minnas av Strandh från Kagge 2001-2003?

Den frågan kan jag naturligtvis bara spekulera i. Jag bodde som sagt med min katt Mao i korridoren ovanpå teveutbildningen. Inte sällan hade jag något uruppförande av nya musikstycken i Kapellet och möjligen kan någon som var där minnas dessa. Annars flöt jag nog rätt mycket “under radarn” för de flesta. Jag var redan då något äldre än genomsnittet på utbildningen, hade kärleken som alltid lockade i Uppsala o.s.v.
Men alla som läser detta får gärna minnas att jag alltid kommer att betrakta Kagge som ett fjärde (efter mitt eget, min ateljé, kyrkan) hem här på jorden. Tack alla ni som gjorde min tid där så oförglömlig!

//Peder Strandh på minnenas allé

 

 

 

 

VARNING FÖR HALKA • Var försiktig där ute!

VARNING FÖR HALKA • Var försiktig där ute!

I söndags gick jag ut med min goda vän Donna. Hon är en schäfertik på närmare åtta år. Hon är varm och kelig, omtänksam och trofast och vansinnigt rolig att hänga med. Väl ute i skogen släppte jag henne lös och kastade pinnar (till henne) i tjugo minuter innan det hände: Vad som såg ut som gräsmatta visade sig vara en isbana med gräs under varför olyckan snabbt var framme. Ett steg bakåt blev till en smärre saltomortar i ljusets hastighet … Och vips låg jag på marken!

Det första jag hann tänka var “hann jag skydda huvudet”? Svaret var gudskelov ja. Höften, armbågen och i synnerhet den högra handleden gjorde desto mer ont. Den pulserande och sprängande smärtan påminde mig lite om en cykelolycka för fem år sedan där ett båtben drog på sig en spricka. Sagt och gjort, jag tände en pinne (cigarett) som tröst, övertalade Donna om att det var slutkastat med pinnar varpå vi sakta banade väg hemåt.

Väl hemma hjälpte en påse med iskuber till att minska svullnad och smärta. Ett par glas vin senare var man något sånär på banan igen. Ärligt talat gjorde det inte så ont så länge jag inte rörde på handens och fingrarnas leder. Måndag kom, och med den en bokad tavelhängning på Akademiska sjukhuset. Där fick jag höra att “du som högerhänt pianist och konstnär bara måste kolla upp det där! Jag känner en som känner en som struntade i att kolla och nu är enarmad” (tyyyp). Sagt och gjort, jag for till närakuten på Samariterhemmet i Uppsala bara för att få veta att du kommer inte att få hjälp de närmaste fem timmarna. För att göra en lite längre historia kort: Jag for hem för att återkomma i morse (läs tisdag 8/2 på morgonen).

Så kom då tisdagsmorgonen. Solen stod lågt över Uppsalas östra stadsdelar när hypokondrikern Strandh så lagom småmuntert tågade in på närakuten ännu en gång. Klockan var 08:20 när en sjuksköterska hälsade mig välkommen med orden “har du haft någon feber eller hosta?”. Efter nekande svar fick jag veta att jag var välkommen till ortopedakuten … Om två och en halv timme!

V—ä—n—t—a—n …

Klockan elva PRICK steg en neurotisk Strandh in i ortoped-akutens väntrum för att där tvingas trängas med halta och lytta, en jäkla massa kryckor som stod som spön i backen, ben uppslängda på stolar och en radio med halvtaskig mottagning som brusade ut P4 Upplands sändningar.

V—ä—n—t—a—n …

 

En snabbcheck och röntgen senare stode det klart att inga ben var brutna eller spruckna. Blott en värre stukning av handleden. Puh, så skönt även om det är svullet och ömmande! Då kan jag fortsätta med mitt komponerande, målande och skrivande MED höger hand ännu ett tag. Dessutom ska jag, efter ett par veckors konvalescens, kasta pinnar med Donna och alla de andra hundkompisar jag har igen. Jag är ändå lyckligt lottad!!!!

// Peder Strandh

Jag är en farmare i takt och ton

Jag är en farmare i takt och ton

Som kulturutövare kan man inte kallas annat än en “farmare”. Den tanken slog mig när jag häromnatten lyssnade till ett stycke som jag skrev 1987. Skillnaden mot andra, t.ex. spannmålsbönder, är att jag skördar melodier och musikstycken istället för ris, vete, råg o.s.v. Likt jordbrukaren har sina odlingsarealer klara för sig så har jag de inre förutsättningarna, omedvetet men ändå tydligt, klara för mig. Vad menar jag då med detta?

Jo, det inre landskapet må vara föränderligt till en viss gräns. Men vi är den vi är, vi har de upplevelser och  erfarenheter som vi har och dessa utgör – vare sig vi vill det eller inte – till stora delar vår inre geografi. Det blev så uppenbart för mig när jag lyssande till det musikverk jag skrev, för 35 år sedan, att det är samma melodiska fåror jag skördar mina stycken från idag som då. Man behöver inte ha svart bälte i harmonilära och kontrapunkt för att kunna konstatera detta. Detta insåg jag efter en stunds kris (alla kompositörer vill ju kunna skriva nytt material) att … Naturligtvis är det så det förhåller sig för alla “sanna” konstnärer, vare sig det handlar om musik, måleri, skulptur, poesi, dans etc. Att allt nytt som skapas någonstans ändå styrs av vårt inre landskap. En geografi där längtan, drömmar, lust och passion … Men även rädslor, hat och avsky står likt bergväggar, strandängar och strömförande stängsel kring ens förutsättningars areal.

Jag är fast övertygad om att dessa uppenbara “begränsningar” till en viss mån kan tämjas och töjas. Men att helt komma ifrån dem vore att helt förlora sig själv, och det är farligt! Bättre då att riskera att upprepa sig en smula men därmed också stå för något genuint. Något som kommer direkt från hjärtat och ligger rätt i det egna tarmkexet.

Här slutar denne farmare detta inlägg med sången “Finns det något sätt”, en låt jag skrev i förra veckan. Förhoppningsvis gillar du. Allt det bästa till dig och de dina!

//Peder Strandh

 

 

 

 

Kapitalets kontroll idag – En Marx och Lenins våta dröm

Kapitalets kontroll idag – En Marx och Lenins våta dröm

Jag medger det utan omsvep, så här direkt i början av denna text: Att jag förmodligen är lika skyldig som någon annan till hur sättet att sprida reklam har utvecklats. Men med detta skrivet vill jag sätta fokus på något jag uppriktigt avskyr, något som får mig att vilja kräkas och dra fram det tyngsta artilleri av såväl verbala som fysiska vapen jag har att tillgå. För hur kan det ha gått så långt att Du och jag alltmer har förminskats till potentiella, monetära inkomstbrickor i reklamkapitalets äckliga spel?

Vart har respekten för, och synen på, människans individuella rättigheter tagit vägen när kapitalet – med hjälp av bl.a. algoritmer – lyckas nästla sig in i våra liv och indirekt (på kort sikt) och direkt (på längre sikt) gör oss till en grå hanter- och manövreringsbar massa av konsumenter? Och detta på ett sätt som skulle få vilken gammal kommunist som helst att dregla av avund.
Ta till exempel nu på förmiddagen när jag på Youtube var tvungen att trycka på paus/stopp efter att ha lyssnat på ett (av mig valt) finstämt musikstycke. Och detta måste ske inom tre KORTA j#vla sekunder!, för att undslippa att prackas på en tevekanals reklam för sin senaste mångmiljonsatsning som handlar om en genetisk härdsmälta till människa i Eskilstunatrakten som (bl.a.) lät få sin far dräpt och därtill försökte göra detsamma med sin mor.

Alltså, vad in i det allra glödhetaste vad jag blir förbannad på detta oskick att i tid och otid hålla på att slänga reklam på mig (och dig) från alla håll och kanter. Jag finner inte ord som är starka nog för att beskriva det förakt jag känner inför den människosyn kapitalet och reklambranschen numera tycks applicera på oss människor – individer. Visst, jag säger JA till reklam där den används ansvars- och respektfullt mot människor. Men att den kilar in foten i vår mentala dörrspringa med en hybris-drabbad predikants intensitet är rakt igenom förkastligt och avskyvärt. Jag uppriktigt hatar det! Här tycker jag att media och reklambranschen gemensamt behöver ta sig en rejäl funderare på vad som är rimligt och kan tänkas gälla. Nu har det definitivt passerat min gräns för vad som är acceptabelt. Säg emot mig vem som helst och jag kapar dig verbalt jämt med anklarna, alternativt ignorerar dig helt då du är fullständigt av banan. Endera: Detta går bara INTE att försvara!

En heligt förbannad Peder Strandh

 

 

 

God Jul – på riktigt!

God Jul – på riktigt!

Julen närmar sig med stormsteg! Utanför fönstren gnistrar snön vit, önskelistor byts och i konferensrummen gnuggar styrelsemedlemmar händerna över alla de inkomster som landar, och har landat, på deras konton (i Schweiz och Panama) efter att Black Friday, jul- och mellandagsrea-hetsen har lagt sig.

 

 

Det är med andra ord ungefär som det har varit sedan det sena 1940-talet. Allt annat än frid och fröjd – och med extra allt därtill.

Går det då att köpa sig lycklig? Svaret vet vi alla och ändå springer vi runt likt skållade höns i vår jakt på den ultimata chimären. Bing Crosby må sjunga aldrig så lidelsefullt om en vit jul och Janssons frestelsen fresta som aldrig förr. Till syvende och sist är det i mötet med vår nästa som den riktiga julstämningen kan uppstå.

Usch så deprimerande skrivet, kanske du tycker. Mm antagligen, svarar jag. Men jag är vis av erfarenhet, rent av lite cynisk, efter att ha sett så många besvikna vuxna som gått på illusionen om en alltigenom lycklig jultillvaro bara för att kommersen drömmer därom. Kommersen som har fullt upp med att kränga glänsande bilder på annonspelare, i tidningar och magasin liksom bjällerklang i radiojinglar.
Nej, ta det lugnt och landa i stunden, min gode broder och syster! Låt (möjligen) hetsen hetsa andra – men inte DIG! Nu är livets julklapp till oss, och den innehåller alla tänkbara möjligheter, drömmar och framförallt det vi har i stunden.

Så, med dessa krassa men hjärtligt menade ord önskar jag dig en synnerligen god jul i gemenskapens tecken!

/Peder Strandh

Med Guds hjälp och en diskborste …

Med Guds hjälp och en diskborste …

Nog är det så att när livet krisar och vilsenheten närapå dränker ens jag, då är det viktigt att höja näsan över ytan på den egna känslovärldens yta och insupa den riktiga världen där ute! Sedan mitt liv började knaka i fogarna har jag, för att överleva, varit tvungen till ett antal saker: Det första jag gör är att vända mig till min (och din) Skapare! Därefter är det som hjälper mig enormt, och som jag lärde mig av en bekant som är psykolog, beteendeaktivering! Alltså att ta i tu med något som jag vet, innan och utan, hur det ska göras. I mitt fall handlar det om att tömma och fylla diskmaskinen, att torka av bänkytor och att “bara” ticka på.

Plötsligt insåg jag hur jag har försakat mina vänner. När det blåser snålt börjar man att ifrågasätta sitt sätt att leva livet. Mängder av vänner har kommit (och gått) men i sittande stund inser jag så negligerande jag har varit. Jag har bara tagit för givet, vilat i familjebyggets trygga famn och gått på halvfart (om ens det). Jag inser nu att det är dags att skänkla på den gamla hingsten under mig och göra framsteg och börja drömma personligt igen. Att ingå i en kärnfamilj är inte detsamma som att utplåna sitt eget väsen, något jag har lärt mig i skrivande stund. Gud vet att jag är den med mest “skuld” till att jag har försakat vänskapen, att jag unnat mig att rädas livet som sådant. Att allt som har den minsta förstavelse till riskmoment har kommit på skam eller helt exkluderats från mitt liv. Ett abrupt uppvaknande, efter år av knorrande, får mig att se på tillvaron i idel nytt skimmer. Inte för att jag ville det, utan för att omständigheterna tvingar mig därtill.

Jag försöker att vara tacksam för det Gud ger mig, även om jag oftast inte begriper någonting av det: Jag vill tro att all tandagnisslan, alla mardrömmar, alla morgnar när jag vaknat kallsvettig med gråten i halsen och alla dagar jag dövat mig med kemikalier eller alkohol för att ta mig igenom (eller som det egentligen blir: förbi utan att lära) känner jag att jag bör acceptera och vara tacksam för. Jag har ingen som helst sado masochistisk ådra men tror bergfast på att jag måste ta emot den lärdom som nu – smärtsamt – faller över mig.

Jag höjer näsan över min förtvivlade sörja, tar sikte på ljuset och arbetar mig sakta framåt. För framtiden är min – och DIN!

/Peder Strandh

En uppdatering sedan senast …

En uppdatering sedan senast …

Så har vi det där med att vara människa. Att känna sig tillräcklig och kompetent så som man är. Det är inte helt lätt! Ta mig som exempel: Jag vet att jag är älskar min dotter och att spendera min medvetna tid i mitt skapande universum. Att jag sedan råkar existera i ett annat sorts universum är ett icke helt ovidkommande faktum.

Räkningar ska betalas, tider ska passas, möten ska avhandlas så att båda (eller alla) parter är tillfreds när vi går därifrån. Man ska fortsätta att vara hungrig på framgång och viril som en hingst som “bara struttat runt som en unghingst” i padocken med sitt mamma stoet och … Kort sagt; det är ta mig tusan en omöjlighet att förmå allt detta!

Jag har landat i att försöka vara nöjd med det jag har. Jag har min Gudsrelation klar för mig, jag vet att till fullo  uppskatta allt det vackra som livet har försett mig med. Helt plötsligt känner jag mig RIK, om än en smula vilsen. Nu handlar det om att ta ut en ny färdriktning, söka nya utmaningar, intervjua nya spännande medmänniskor (Tomas Di Leva, t.ex.) och söka Skaparen i skapelsen. Det sistnämnda har jag full förståelse för. Jag är själv en skeptiker av Guds nåde. Men, har man hittat något som håller vad det lovar så har man.

Magdalena Andersson (S) har tagit över taktpinnen efter Stefan Löven, Miljöpartiet har gjort en sorti som de kanske redan ångrar och gängkriminaliteten frodas i våra utanförskapsområden … Allt är som det brukar, med andra ord. Men en sak är emellertid helt ny: Dagen är min – och DIN! Lår oss fånga den, freja den till det finaste vi kan föreställa oss och sikta framåt … Mot framtiden och li

För min del handlar det om att överleva allena. Att låta min konst, musik och mitt resonemang klinga ut pch förhoppningsvis bidra till min överlevnad – inte minst ekonomiskt. För så är det att vara en människa anno 2021; Mammon sätter spelreglerna vare sig vi gillar det eller inte.

/Peder Strandh

 

PS: En vän sade till mig: “Peder, du är en indigo-människa”. Om det syftar till att jag är en person som lägger största vikt vid mellanmänsklig kärlek och omtanke till min omgivning … Då har hon helt rätt!

Till startsidan