Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Hellre populist än narcissist

Hellre populist än narcissist

• OM ETABLISSEMANG •

 

Få saker får mig att se lika klarrött som fenomenet med etablissemang. På Wikipedia förklarar man ordet etablissemang på följande vis:

Etablissemang eller etablissemanget är en term som används för att hänvisa till en synlig social minoritet (elit etc.) med en dominerande ställning inom en nation eller ett samhälle, som innehar makten och utövar kontroll över hela eller delar av samhället i fråga om ekonomi, politik och det sociala. Den vardagliga användningen av begreppet för sociala grupper eller den härskande klassen är politiskt nedsättande och innebär oftast en kritik mot samhällsstrukturer. Kritik mot makthavare i termer av “etablissemanget” kommer ofta, men inte alltid, från populister och grundar sig i regel i den inställning som det ideologiska perspektivet antietablissemangism representerar.
Termen kan även användas för att beskriva inrotade maktstrukturer som endast ett fåtal har kontroll över inom enskilda institutioner. Ett etablissemang kan vara en sluten social grupp som väljer sina egna medlemmar eller vari medlemskapet sker på basis av arv, meriter eller val.”

 

Jag ser mig inte som någon populist när jag rör mig bland kulturetablissemangets små klickar. Snarare som en vidsynt i ett sällskap där övriga är drabbade av ett kollektivt tunnelseende. Härom veckan såg jag på SVT Play Tom Alandhs dokumentär om Antita Haglöf som, efter decennier som anställd i Dramatens reception spenderade drygt åtta år som Ingmar Bergmans privata assistent och hushållerska (dokumentären är tillgänglig t.o.m. 15 maj 2022).
I samband med det var det som att min inre censurdamm brast varför jag nu bara måste sätta ord på min reaktion:

Ingmar Bergman

Ingmar själv var onekligen en del av etablissemanget, liksom den dåvarande Dramatenchefen Lars Löfgren. Den sistnämnde skrev i sina memoarer om hur Ingmar skulle ha kallat Anita Haglöf för “häxan i växeln”. Något Ingmar inför Anita sedan förnekade å det starkaste, även om hon är övertygad om att han faktiskt uttryckte det så. Att hennes mångårige chef Lars Löfgren stavade hennes namn fel i boken (Hagberg istället för Haglöf) och inte bemödade sig med att få det rättat. DET säger ytterligare något om dessa – i mitt tycke – män med inavlade föreställningsvärld som betraktar sin omvärld genom teaterkikare gjorda av skitiga toarullar. Hur i hela fridens namn kan man annars förklara att de kan förhålla sig så nedsättande mot medmänniskor och -arbetare?

 

Etablissemanget är för mig en, av en liten klick människor, skapad snedbild som säkrar deras plats där inkomsterna är fetast. Men som alla normala människor vet härsknar fett snabbt i hetluften. När det har gått så långt är det få som står ut med dess unkna stank. Faktum är att de ända som fixar och överlever i den odören är de som sedan tidigare sniffar på sina stinkande toarullar till teaterkikare. Det är dessa stollar, de som förbehåller sig rätten att tolka världen genom en toarulle (för nittionio procent av kulturbudgeten) för att sedan presentera den på våra finaste scener, konst-  och konserthallar o.s.v. som är etablissemanget. Visst, vid närmare eftertanke kanske jag är en populist? Hellre är jag det än att tillhöra dem som betraktar och tolkar världen genom en toarulle samtidigt som de andas in sin egen — och andra likatänkandes — dynga. Hellre populist än narcissist. Känn på den, Ingo Bjerkman och Lasse Lönngren!

/Populisten Strandh

Ärligt talat: Är du en samhällsMOTborgare?

Ärligt talat: Är du en samhällsMOTborgare?

Jag vill inleda med att säga att jag respekterar, uppskattar … Jag faktiskt högaktar alla Guds skapelser i naturen! Så som apor, grisar och strutsar för att nämna några vars artnamn annars ofta används i negativa sammanhang som rör människors egenskaper.
“Smutsig som en grid”, man “beter sig svinaktigt”  eller snärtigt värre; “din j#*la apa!”. 

 

Varför skriver jag då detta? Jo, därför att en del människor gör mig som samhällsmedborgare fruktansvärt upprörd och besviken, ledsen och förbannad … Inte sällan väcker de alla känslor på en och samma gång!

Tag till exempel den (av polisen icke beviljade!) pandemi-restriktionsaktion som snabbt drabbade Medborgarplatsen i vårvintras. Där ville man protestera och manifestera mot den strategi Folkhälsomyndigheten (FHM) hade tagit fram för att hantera smittspridningen av sars-cov-2-viruset. Alltså, hallå … Hur i hela friden resonerade dessa demonstranter när de gick på tvären mot det expertisen på infektionssjukdomar då förordade? Vilka är de som anser sig stå över samhällsbyggets beskyddares (FHM, polisen) rekommendationer?

Det är en sådan förbannad nonchalans mot det gemensamma som är Sverige, enligt mig och de allra flesta medborgare. Jag är en ivrig förespråkare för individens friheter. MEN, dessa friheter får aldrig inkräkta på det allmännas angelägenheter och bästa. Det betyder att individen aldrig ska kunna sätta sig över kollektivets (läs samhällets) överenskommelser. För gör man det blir det plötsligt en fråga om lagbrott och något som samhället måste slå ner på — HÅRT!
Passar inte galoscherna så kan man köra sitt fria race i urskogen någonstans och skörda fördelarna själv men därmed också ta motgångarna själv. Det är det man väljer om man går emot samhällskontraktet. Man väljer kort och gott att bli en samhällsmotborgare.

Jag vurmar för det starka samhällsbygget, den konstruktion som strävar efter att skap trygghet för alla som ställer upp på dess kontrakt. Jag ser medlemmarna i denna överenskommelsens anda som mina lagkamrater och landsmän. Om de sedan har sina ursprungliga rötter i Kalix eller Kabul är oväsentligt så länge man spelar efter samma regelverk och gör det man kan för att främja ett sunt samhälle.

Journalistiken brukar kallas för den tredje statsmakten, efter den parlamentariskt beslutande makten samt domstolsväsendet. En plats där journalister hotas, tystas och till och med dödas är en livsfarlig plats för oss alla. Därför är det så enormt viktigt att skydda den frihet som journalismen trivs bäst i. Sanningen smärtar tämligen ofta. Men nog hör jag mycket hellre en bister sanning än en vilseledande lögn, förklädd till sanning.
När den brittiske BBC-reportern Nicholas Watt i går omringades och jagades av en mobb som anser att Englands pandemirestriktioner är felaktiga, då britterna ett angrepp på det fria ordet. Med tilltagande aggressivitet och högljudda ord som “lögnare” och “förrädare” tvingades reportern att söka skydd inne inne på Downing street.

What!?!

Som om public service-reportern Nicholas Watt skulle ha hittat på egna rön rörande coronapandemin och dess smittsamhet. Herregud, vad är det för fel på en del människor när de beter sig som en flock apor (läs ingressen), hotar och gör utfall!? “Skamligt”, twittrade premiärminister Boris Johnson … Och jag håller helt med honom. Men det är långt värre än så. Det är farligt för vårt samhällsbygge när ett fåtal lågbegåvade människor gör gemensam sak för att trotsa vår gemensamma välfärds grundvalar. Det är snudd på en krigsförklaring och måste bemötas mycket tuffare. Jag upplever det som ett direkt påhopp på mig som svensk, och jag kommer aldrig att tycka att det är okej. Om man är seriös med sina idéer ska man gå samma väg som alla andra i ett parlamentariskt samhälle som vårat. Man lägger förslag, argumenterar för dessa under ordnade former o.s.v.

Alltså, hur svårt kan det vara!?

Nu skiner junisolen utanför fönstret och kallar på mig. “Kom ut till mig, ta med dig en filt och en flaska vatten så kan vi umgås en stund”, säger den. Jag tar den på orden och lämnar dig att ta ställning till min syn på ditt och mitt gemensamma Sverige.

 

Ha en underbar sommar!
Peder “PSH” Strandh 

Sommar utomhus … Se en film, vet jag!

Sommar utomhus … Se en film, vet jag!

I vårvintras, när kylan alltjämt höll sitt gastkramande grepp om Sverige, råkade mer eller mindre jag “snubbla” över den franskfödde dokumentärfilmaren Raphael Trezas film The Cobra Gypsies.

De oerhört vackert filmade dryga femtio minuterna bjuder på en färg- och tonhöjande upplevelse långt mer maxad än samtliga specialeffekter i t.ex. Eurovision Song Contest och Fotbolls-VM i kombination!
Raphael Trezas respektfulla och öppensinniga sätt att närma sig, i detta fall, Kalbeliya-klanen i Rajasthan (i nordvästra Indien) berörde mig djupt och inspirerar mig fortfarande.

Nu när värmen äntligen tycks ha hittat till våra breddgrader och naturen utanför är som mest färgstark och praktfull är det kanske inte det första man tänker … Att sitta och titta på film. Men tro mig, den är väl värd att se och fotot borde få vilken filmfotograf som helst att bli grågrön av avundsjuka. Och viktigast av allt; alla härliga medlemmar ur Kalbeliya-klanen som bjuder upp till dans, kamelridning och ren mellanmänsklig glädje … De är enastående!

Ha det gott och var rädda om varandra!
PSH

FHM- och MELLO | Vem har skäl att gnälla?

FHM- och MELLO | Vem har skäl att gnälla?


Allt fler tycks anse sig ha anledning att gnälla och beklaga sig, ha rätten att uttrycka sig som experter om sådant de egentligen är lekmän i och att använda grova tillmälen i det offentliga rummet. Är det möjligen konsekvensen av, det allt vanligare hemarbetets inbillade anonymitet? Eller håller folk på att spåra ur fullständigt?


>>

I veckan rapporterades det om att anställda inom Folkhälsomyndigheten (FHM) har utsatts för hot om våld och rena dödshot. I mobben lär det ha funnits/finnas ytterst kompetent folk, så som forskare, professorer etc. som tagit till brösttoner och än värre gentemot sina kollegor inom FHM. Att debatten måste vara tillåtande och öppen är en självklarhet. Men när det går över i rena personangrepp och hot, då är det helt plötsligt frågan om något annat och det stavas “kriminalitet” och kan bara kallas för oproffsigt och genant. Sansa sig i pöbeln för bövelen!

Och så byter jag abrupt ämne och beger mig till public service och deras Mello (Melodifestivalen). Jag har själv som låtskrivare, i början av 00-talet, sänt in två bidrag till SVT:s Melodifestival. Båda gångerna gjorde jag det tillsammans med min musikervän och journalistkollega Micke Lindqvist. Då rörde det sig om rena schlagers; lättlyssnade och lättnynnade. Med sina smått töntiga titlar Chew Chew och Hjärtats pyroman tillsammans med starka melodier tyckte Micke och jag att det var en rolig grej att kunna bidra till den svenska melodiväven. Att vi sedan inte kom med var naturligtvis helt okej och bara att respektera. Men nog undrade vi hur urvalsprocessen hade gått till. För då som nu var det i princip samma gäng låtskrivare bakom flertalet bidrag och jag hade sedan länge konstaterat att kvaliteten på melodierna i den skattefinansierade melodifestivalen ofta var extremt undermåliga – rent av oinspirerade.

Urvalsjuryn (läs Christer “CB” Björkman) kan omöjligt ha lyssnat på samtliga insända bidrags melodier när de lyfter fram så mycket torktumleskval som de gör, det är min bedömning idag. De flesta av oss vet att Sverige är fullständigt nerlusat av extremt begåvade låtskrivare — vi är ju för fanken the melody land number one! Då är det beklämmande och, med tanke på skattefinansieringen, direkt oetiskt att dessa kompositörer aldrig skulle kunna få en chans att lyfta fram sitt material genom det nålsöga CB basar över. Det är bara att konstatera:  Det är i princip omöjligt för en icke redan Melloetablerad låtskrivare att få sin låt lyssnad till. Än mindre är sannolikheten att den – oavsett hur “catchy” den skulle vara – skulle ges en chans att få ljuda i tävlingen. Tyvärr.

Vad an denna skälla-på-Mello-harang?

“Låtskrivarna har tröttnat på att vara osynliga i åtets Melodifestival” rapporterar SVT Kultur. Att det är just statstelevisionens egna kulturredaktion som rapporterar om detta är snuddande nära att “kasta sten i glashus” då det sätter fokus på det oseriösa i urvalsprocessen. Låtskrivaren Linnea Deb har tre bidrag med i årets upplaga av Mello med artisterna Eric Saade, Tusse och Alvaro Estrella. Till SVT Kultur säger hon sig reagera på att “låtskrivarna får mindre och mindre status”.
– Det heter Melodifestivalen, nu är det en artisttävling och det är väl okej. Men om vi inte fortsätter skriva låtar så har man ingen festival längre.
Hon beklagar sig över att hon och hennes utvalda inte får synas tillräckligt i TV i samband med att deras bidrag spelas upp. När ska SVT Kultur höja blicken ut mot övriga Sverige och rapportera om vad de många tusen refuserade tycker om bristen på uppmärksamhet?

Linnea Deb och hennes (i Mellon) lyckosyskon är redan igenom CB:s nålsöga och deras låtar kommer att ljuda många gånger om, i teven och radion och på webben. Ett ljudligt katchiiing med STIM-slantar väntar runt hörnet för dem. Så, vad fasen gnäller de för? Det är väl bara att de tar upp saken med CB och SVT:s övriga Mello-elit på något av de internmöten som rimligtvis hålls, eller vid något av mingel eller liknande. Lägg den för er heta potatisen där den hör hemma.

Och SVT Kultur rikta nu er uppmärksamhet mot det enorma smörgåsbord av mästerlig och genialisk kultur som finns bortom det redan etablerade i o8-, 031- och 040-land! Bortom finscenerna och fingallerierna. Det är DÄR det riktigt nyskapande och intressanta sker. Punkt.

// Peder Strandh

Det är skillnad mellan konstigt och KONST

Det är skillnad mellan konstigt och KONST

BANKSY’s NATTVARDEN 2.0

År 2002 köpte Storbritanniens nationella konstmuseum för modern och samtida konst, Tate Modern, in den italienske konstnären Piero Manzonis konserverade avföring. Jovisst läster du rätt. Det “nätta” priset för en konservburk låg vid tillfället på £ 22 300 (SEK 300 000) – Alltså dyrare än guld i sin vikt! Burken inhandlades med skattemedel(!) från den anrika auktionsfirman Sotheby´s i London.

 

När salig Piero Manzoni (han rundade hörnet 1963) i sitt “konstverk” Merda d’Artista lät kapsla in sin avföring så lär det ha varit som en sorts manifestation mot det löjeväckande i konstetablissemangets vurm för det mest besynnerliga.

 


En burk konserverad skit, signerad Piero Manzoni.

 

Om man sedan läser på Tates webbsida om skiten i fråga så följer självklart en rad mer eller mindre eleganta förklaringar/motiveringar till att det överhuvudtaget finns och har ett berättigande därtill. Att bygga ett försvarande narrativ runt det mest konstiga och förvrängda är symtomatiskt för det övre konstetablissemanget och bidrar sannolikt bara till än mer förvirring. Man blåser upp resonemangen likt rökridåer vilka gör att man tror sig komma undan med det mesta … Inklusive konserverad avföring.

Jag vet inte om Piero Manzoni lyckades tillföra något konstruktivt till den allmänna diskussionen kring “bra eller dålig” konst. Inget annat än att ytterligare elda på en redan fartblind och omdömeslös beundrarskara bland “konstvetare”.

 


Banksys numera klassiska flicka med sin tappade/släppta ballong. 

 

En liknande utgångspunkt för ett verk – men med betydligt mer finess – är Banksys “installation” Love Is in the Bin (2018) som även den figurerade i auktionsfirman Sotheby’s i London. Du kanske minns när bilder från auktionssalen kablades ut över världen? När man såg hur en klassisk Banksy-flicka, med sin lika klassiska röda ballong, plötsligt matades ner i sin förgyllda ram, rakt genom en inbygd pappersstrimlare. Den (enligt mig) underbara blandreaktion av förvåning och förfäran som plötsligt greppar tag i den överfyllda salen när alla börjar inse att ett konstverk förstörs inför deras ögon … Den reaktionen är naturligtvis Banksys egentliga konstverk, och jag kan inte se mig mätt på alla de ansiktsuttryck som finns förevigade från det ögonblicket. En stillbild från någon av sekunderna i anslutning till strimlingen är som att se en ny nattvarden. Där finns en Jesus, en Petrus och Johannes. Judas torde vara Sotheby’s själva och Paulus som inte kommer in i den bibliska berättelsen förrän efter Kristi död skulle möjligen kunna vara alla vi andra, som häpnar över det vi fått veta om konstverket (i efterhand). Banksy må då vara likt den Helige Ande själv, som verkar i det fördolda …

Nu är ju detta rena spekulationer från undertecknads sida och bara Gud (samt Banksy) lär veta vad som egentligen stämmer och inte. Men nog kan väl alla förnuftiga skriva under på att skit är skit och att alla närvarande vid Love Is in the Bin:s fulländning (strimling) är en del av en Nattvarden 2.0!?

/Peder Strandh

 

 

Till startsidan