Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Abrahams Barn ledde till Common Faith-serien

Abrahams Barn ledde till Common Faith-serien

(Bilden visar  “Common Faith No2”, Opd från 2008)

I samband med min journalistutbildning intervjuade jag (2002) Dorotea Rosenblad med anledning av hennes engagemang i föreningen Abrahams Barn i Rinkeby-Tensta. Hon gjorde ett starkt intryck på mig och fick mig att tänka ett antal varv extra runt det faktum att det är SÅ mycket mer som är gemensamt för våra monoteistiska religioner (judendom, kristendom och islam).

När jag flera år senare kom till min faktiska ateljé på Skolgatan 7 (i Filurarverkstan* hade jag redan arbetat fram den långt tidigare) började jag att arbeta på den andra målningen på temat Common Faith (gemensam tro). Här är den fotograferad ”i förbifarten” i min Sommarateljé i Stabby prästgård i somras. Denna tanke på att – det är mer som förenar än skiljer oss åt – är ett tema jag ofta och gärna återkommer till. Och då inte bara mot en religiös bakgrunden. Utan ur ett större, generellt perspektiv. INTRESSANT är ordet jag söker.

// PederStrandh

*Filurarverkstan kallar jag min kreativitets mentala utrymme. När jag går in i mig själv för “knåpa” med något, skissa i huvudet, nynna fram embryot till ett nytt musikstycke  o.s.v. Då brukar jag säga att “jag ska till Filurarverkstan”. Alltså en sorts sinnenas andliga ateljé som är min egen och alltid står till mitt förfogande – var jag än befinner mig. Lägg till detta: Inga hyresavier eller el- och bredbandsräkningar som dimper ned, inga irriterande/irriterade grannar etc. Mitt lilla kreativa paradis, med andra ord. 😉

Målningen “Möjligheter” – hand i hand med musikstycket Ode to Johan

Målningen “Möjligheter” – hand i hand med musikstycket Ode to Johan

En barndomsvän drabbades för några år sedan av en cancersjukdom som åt upp, mer och mer, av hans möjligheter till överlevnad. Jag minns att vi talades vid om allt möjligt mellan himmel och jord, även om den förbannade cancern.

När den ena efter den andra möjligheten till behandling stängdes förblev Johan positiv till sin läggning. Tyvärr vann den så avskydde tjuven C och stal min väns liv, åt helvete för tidigt! Efter sig lämnade Johan sin kära hustru, barn och hundar. Och så alla oss vänner. Mitt liv tömdes med ens på en humanismens förebild och jag saknar honom var dag.

Det som ändå ekar kvar efter alla hans kamp är den kämpaglöd han alltid visade prov på. Den optimism och ork att engagera sig i allt annat livet rymmer (än den egna jämmerdalen). Att ”måla Johan” gick för mig bara att göra på ett sätt; en växt som med livets kärlek till sig självt alltid söker sig mot ljuset, ser framtiden an … Ser möjligheter.

Jag lär mig alltjämt av dig, käre vän.

Johan, tids nog ses vi. Då ska vi dansa bland moln och rabarber och glädjas, fria från den oro livet per definition är förknippat med. Tids nog …

// PederStrandh

PS. Johan var liksom jag en pianist. Därför var det en självklarhet att även skriva en sorts hyllning till en stupad broder. Om du vill lyssna till den finner du den på min Youtube-kanal via den här länken.

MARK ROTHKO • Min älskade motpol

MARK ROTHKO • Min älskade motpol

Det var så sent som i mitten på 1990-talet som jag för första gången stötte på min måleriska motsats; Mark Rothko Jag föll pladask!

Markus Yakovlevich Rothkowitz föddes 1903 i Dvinsk (nuvarande Daugavpils i Lettland). Som tioåring kom han (delvis p.g.a. förföljelserna av judar, till vilken grupp Rothkowitz-familjen hörde) tillsammans med sin mor till USA. Där skulle han så småningom komma att studera måleri för Max Weber.
Fakta, fakta och ännu mer fakta finns att säga om de, och det, mesta. Det gäller naturligtvis även denne förgrundsgestalt inom den abstrakta expressionismen.
Och i dagens digitala samhälle kan vem som helst göögla (stavar så med flit och frenesi) fram det mesta i faktaväg. Så här tänker jag raskt lämna detta därhän och istället fokusera på det som fick mig att förlora mig i den gode Rothkos måleriska uttryck.


Mina vänner
, “paret C”, hade precis kommit hem från ett besök i hans föräldrahem i Vermont (USA).

När deras jetlag hade lagt sig blev jag bjuden på middag några dagar senare. På väggen i deras hall hängde en målning som bara “sög tag” i allt vad min uppmärksamhet heter. Jag förmådde inte att släppa blicken från målningen som bara drog mig allt längre in i en vadderad värld av ljus och skuggor milt omslingrande runt varandra. Det var som en sorts kärleksakt där ömheten var allsmäktig, dominerade.
“Vi tyckte så mycket om originalet att vi köpte med en plansch från konstmuseet i Boston”, berättade de och fortsatte att upplysa mig om denne, numera, fixstjärna på min konstnärshimmel.

 


Jämfört
med Mark Rothko är jag en sökare som yvigt fäktar mot mina tvivel och sannolikt kommer att göra så enda till slutet. Jag har svårt för att sansa mig, att hålla mig till ett enda uttryck. På det stora hela har jag förbaskat svårt att förbli mitt eget konstnärliga uttryck trogen. Men han, Mark, tycktes mig ha hittat hem. Ha funnit den inre ro som jag alltid har sökt och alltjämt söker. Jag blev avundsjuk — utan att för den sakens skull vara missunnsam. Avundsjuk på hur han hade lyckats hitta ett tvådimensionellt formspråk som jag aldrig kunde se mig mätt på. Tänk att kunna måla så, tänkte jag för mig själv.



Markus Yakovlevich Rothkowitz tog sitt liv 1970
efter att länge ha lidit av depression. När jag fick veta det kom han att bli än mer intressant som konstnär, men kanske ännu mer som människa. Hur var det möjligt att Rothko, så träffsäkert, kunde gestalta den inre friden om han samtidigt plågades så svårt att han till slut skar upp sina egna pulsådror – på plats i den egna ateljén på 157 East 69th Street i NYC?

Upplevde han kanske att diskrepansen mellan de rofyllda skapelserna och den inre smärtan till slut blev outhärdlig? Frågor som aldrig kommer att få några svar. Dess svar rann ut, likt färgen ur en tub, med blodet den där februaridagen, 1970.

Det enda jag är viss om är att hans måleri förmår nudda vid något inom mig som ingen annans har lyckats med. För mig är den gode Mark en olycksbroder som fortsätter att utmana mig, en vän som tvingar mig in i mitt innersta rum och där visar på hur lugnet bör se ut.
Jag, som är yvig i gester och ivrigt fäktande i tanke och verkan … Tänk att en kärlekshistoria kunde uppstå mellan mitt inre landskap och Marks, åtminstone på målarduken, lugn. Så förunderligt och tillika välsignat!

// Peder Strandh

_________________
Läs mer om Mark Rothko i denna intressanta artikel på Architectural Digets webb!

KONST • En fanfar till dem som verkligen har någonting kvar …

KONST • En fanfar till dem som verkligen har någonting kvar …

Under några års tid rung 2010 arbetade jag (bl.a.) tillsammans med ett galleri i Norrtälje. Galleri Dianahusets ägare, Fredrik Larsson, hann sälja ett antal Strandhska alster, målade på papper med fin gräng (storlekarna låg som regel någonstans mellan A4 och A3), runt om i Sverige. Det var en intensiv tid men också väldigt rolig. Jag vill minnas att någon målning gick till Polisen i Stockholm och andra till bl.a. Svenska Spel i Visby och Cederroths i Upplands Väsby.

Detta inlägg läses med fördel ackompanjerat av Staffan Hellstrands otroligt suveräna låt “Fanfar” (bilden »)

Fredrik fattade tidigt särskilt tycke för två av mina (många) serier, de s.k. BandMembers- och Sol & Bad-serierna. Bilden här intill föreställer en man som trumpetar ut en fanfar. Därav det fyndiga namnet “Fanfaren”. Okej, jag medger att namnet kanske kunde ha varit något med lite mer twist och höftrörelse … Men Fanfar fick duga. Det är intressant, och emellanåt nästan lite sorgligt, att som konstnär tvingas skiljas från sitt verk. Ta fanfarkillen exempelvis. Jag har inte den blekaste susning om var han befinner sig idag, eller om han ens finns kvar. Kanske brann han inne när en hyresrätt brann ned i Finnspång eller luckrades upp i en källare efter att vattnet steg över sina breddar i Lagan. Kort sagt, precis vad som helst kan ha hänt min lille trumpetare sedan han lämnade min ateljé på Skolgatan 7 i Uppsala.

Kanske är det här dags för en liten efterlysning. Har du sett denne (förmodade) yngling? Han sågs senast 2012 med en trumpet i högsta hugg och bar mörka kläder. Har du uppgifter som kan hjälpa oss att komma närmare sanningen om var han håller hus idag? Tveka inte att höra av dig till pappa konstnären som är utom sig av oro … Nja, nu tar jag allt i.
(…) till konstnären som är en nyfiken rackare, torde stämma bättre.

Slutligen; where ever you are, my little trumpet player. Be safe and play on!

//Peder Strandh

TEXT o MUSIK • I Lugnets Ro

TEXT o MUSIK • I Lugnets Ro

En musiktext som står sig fint på egen hand (utan den musik den kom till för att ledsaga). Den komponerades i augusti 2017 och skrevs ursprungligen med syftet att ha uruppförande på ett ställe som kallas Lugnet i Norduppland.

Där på Lugnet hålls det, eller gjorde så åtminstone på den tiden, en informell musiksammankomst till vilken jag var inbjuden. Av en anledning jag nu har glömt bort så blev det ingenting av detta mitt nesök och framträdande i det gamla missionshuset kallat Lugnet. Men kvar finns alltid melodin och dess text, som ett minne och hyllning till något jag aldrig fick uppleva. Så besynnerliga vägar tar våra liv att det som först kan komma att ses som ett misslyckande, efter att lite tid har fått förflyta, kan komma att te sig som något väldigt fint och lyckat. Så känner jag det åtminstone när jag läser och lyssnar till “I Lugnets Ro” här eller på min Youtube-kanal.

I Lugnets Ro
Text och musik: Peder pP Strandh aka PuddyProject ©2017

En fredagskväll – förunderligt säll möts vi mitt i lugnet
Vi delar med varandra stundens honung slungas ut

En samvaro i Lugnets ro
Vi delar med varandra
Och låter skålen vandra runt till alla och envar

Vi inkluderar vitt och brett
Det som gick fel och som blev rätt
Och välkomnar med tolerans
Allt mellan matt och glans

En fredagskväll i Lugnets ro
Vi firar att tillsammans
Blir allting ljust och tillåts
gro I alla och envar – I alla våra dar’

En fredagskväll där tillit bo
Där dagen tillåts vila
Gror framtidstro med tillförsikt
I alla och envar – I alla våra dar’

// Peder Strandh
_______________________

Tillsammans med entoniga Siri måste man tillåta sig att fantisera

Tillsammans med entoniga Siri måste man tillåta sig att fantisera

En inblick i mänskligt förfall

Idag valde jag att fullt ut bejaka mina mänskliga tillkortakommanden:

Kl. 07:00 – Snoozar till 10.30, se godmorgon världen!
Kl. 10.32 – Åter i sängen läser jag morgonblaskan som redan känns som gårdagens nyheter.
Kl. 10.49 – Frukost i form av ett par Ballerinakakor samt en sedan gårdagskvällen avslagen öl.
Kl. 11.58 – Vaknar med en chokladprick i pannan, tack för det Göteborgskex!
Kl. 12.04 – Efter en ingående dusch (tack Apoteket hjärtat för era våtservetter) drar jag på mig kläder
Kl. 12.05 – Lunch i form av gårdagens pizzarester
Kl. 14.22 – Kvicknar till av det faktum att all alkohol huset har haft har dunstat bort
Kl. 14.57 – Ser Kicki djupt i ögonen samtidigt som hon skinnar mig på 1 900 spänn. Tack för ölen, Carlsberg!
Kl. 15.30 – Häng med Bengt-Åke, Gert och Siri. Mycken öl, skönt snack men enstavig konversation från Siri.
Kl. 23.59 – Dagen lider mot sitt slut och så gör jag. Gu’natt!

Förfasas nu icke. Detta var blott ett makabert litterärt försök att iaktta sin tillvaro utifrån fullständigt obekanta förutsättningar. Emellertid känner jag Siri sedan tidigare och är urless på hennes korrekta men själsligt döda framtoning. Tack för det, Apple. Och tack för orden!

//Peder Strandh

Den lilla otillräckliga kameran / “Litet grann från ovan”

Den lilla otillräckliga kameran / “Litet grann från ovan”

Jag har alltid sagt att det är viktigt att försöka se på saker från så många håll och sidor som rimligen är möjligt. Sagt att det alltid går att finna ett unikt styrkeövertag i de flesta tillkortakommanden. Det är egentligen bara den egna fantasins brist, i armkrok med självcensur, som kan sätta ett definitivt stopp för din fortsatta berättelse.

Låt mig ta ett typexempel: När man som pressfotograf anländer till en allsvensk fotbollsmatch (t.ex. AIK-MFF på Friends Arena) med en kamera modell mindre och enklare. Då kan man slå sig i backen på att man alltid hamnar bredvid minst en av de stora drakarnas fotografer vars kameraobjektiv är stora som skåpbilar Där och då finns det alltid minst två alternativ att välja mellan:

1. Antingen väljer jag att inta offerrollens retirerande hållning och hukar mig på grund av någon kontraproduktiv, självpåtagen skamkänsla för att “jag har en liten enkel kamera”.
2. Eller så väljer jag det rätta alternativet och ger mig den på att min kameras litenhet minsann kommer att skänka mig en mängd fördelar;
Jag är tack vare min kameras litenhet definitivt snabbare på att panorera sökaren över planen, en aning snabbare på att zooma in och ut och jag har högst sannolikt en bättre sikt åt alla håll. Det sistnämnda möjliggör att jag kan upptäcka sådant som sker utmed sidlinjen, uppe på läktarna runt om o.s.v. betydligt lättare.
Att jag dessutom slipper att dra på mig onödiga ryggskott och förslitningsskador i armar och axlar till följd av att jag har en lättare kamera – det får definitivt läggas på pluskontot.

En liten kamera upplevs definitivt mindre hotfull än en stor när du närmar dig foto-ovana människor. Och det du inte kan åstadkomma på grund av bristande prestanda kan med lätthet kompenseras av påhittighet; krypandes, hoppandes, klättrandes, ringa på dörren hos boende med utsikt mot det du söker ett nytt perspektiv på och be om att få ta sig en titt o.s.v. Allt blir så mycket lättare med en liten kamera. Och bäst av allt, den kommer att visa dig på sådant du aldrig själv hade anat fanns där. Idel vinster således!

Så, att förmå sig att se på allt ifrån olika perspektiv gör oss inte bara klokare och kunnigare utan också mer vidsynta. Nu får detta antas vara en av världshistoriens sämsta introduktioner någonsin till en melodi.
Tro det eller ej, men det är just vad liknelsen om den lilla otillräckliga kameran föddes ur: Hur ska jag annars, på ett aktuellt och relevant sätt, få en person under fyrtio bast att frivilligt lyssna till Edvard Perssons (egentligen komponerad av Lasse Dahlqvist) underbara sång om hur Skåne ser ut när man väljer att se det ovanifrån. Den smäktande stycket “Lite grann från ovan” är hämtat från filmen om Kalle på spången (premiär 1939).

Gott så,
// Peder Strandh

En kopp kaffe i Säffle i sommar, eller?

En kopp kaffe i Säffle i sommar, eller?

Jag älskar maj månad!
Nu står sommaren äntligen för dörren och blommorna ligger, likt soldaterna i Verduns skyttegravar en gång men mycket trevligare, redo att överösa oss med allehanda kulört skönhet. Om ungefär en månad hoppas jag på att ta mitt första utomhusdopp, redan i dag ämnar jag sitta med en glass utmed Fyrisån tillsammans med dottern och … Ja, vad drömmer man inte om och planerar för när den härliga sommaren nalkas vid horisonten!?
Själv då, siktar du mot större äventyr corona till trots. Eller låtsas du, likt Hasse Alfredsson, nöja dig med en kopp kaffe i Säffle?

______________
// Peder Strandh

 

 

Vaddå Valborg?

Vaddå Valborg?

Ur led är tiden. Ändå har denna stukning inte det minsta med ortopedi att göra. Boven i dramat är snarare av virologisk art och består av ett löjligt litet virus med trolig härkomst i kinseiska Wuhan.

Sars-coV2-viruset tömde idag Fyrisån på dess annars traditionella flottar med forsrännare, det var lika glest mellan silluncherna i studentstaden som i Tibuktu och Carolinabacken gapade tom, endast ackompanjerad av tystnaden från den inställda OD-konserten (OD; manskören Orphei Drängar). Det hade varit en omöjlighet att önska dig en glad sista april i morse utan att det hade framstått som hånfullt. Därför nöjer jag mig härmed att konstatera att: Yes, även sista april (eller Valborg som övriga Sverige säger) kom, gick och kommer gudskelov att göra så även nästa år.
Låt oss nu blicka framåt mot en skön sommar fri från moln annat än coronas skugga. Vi fixar det här!

//Peder Strandh

Konsten att blogga … Vad är det?

Konsten att blogga … Vad är det?

Herrejisses!!! Jag har skrivit spaltkilometer med artikeltexter för tidningar, magasin och webbsidor genom åren. Så hur svårt kan det då vara att blogga, tänkte jag när jag blev tillfrågad av blogbiz om att blogga?
Nu när jag sitter här, med datorn i knäet, med ett tomt dokument framför mig drabbas jag plötsligt av tvivel på min egen förmåga. Av någon anledning tycks skrivytan lysa ovanligt grällt vit – och ekande TOM!

Vad fanken är det som skiljer en blogg från alla andra texter? Jag har ta mig tusan inte en susning.
Jag medger, lätt generad måste jag medge, att jag tidigare mest har fnyst åt ordet blogg och dess mest uppenbara följeslagare, bloggare. Fnyst på grund av att jag inte riktigt har förstått grejen med det. Förfasat mig över att det kunde uppstå en (för mig obegriplig) rosaskimrande kult runt folk som grottar ner sig i mascaror och lösögonfransar, Stureplans-trams och högklackat från Milano. Samtliga nämnda alternativ helt ovärdiga något vidare omnämnande i mitt tycke … Och nu sitter jag som en annan quisling och ska blogga … Om vad då?

Ja, nog är man emellanåt en vandrande motsägelse på två ben. Extremt pinsam och därmed desto mer mänsklig. Jag hoppas innerligt att jag har haft fel och inte sitter och skriver om den senaste trendiga plösen från Milano om ett halvår. Men det är klart – Om där finns mod nog hos en milanesisk skotillverkare att be mig blogga om dennes skodon (samt en skälig ersättning) så, let’s give it a try.

Hur som hafver, nu ska här bloggas. Om vad då?
Äsch, strunt detsamma! Nu är den nyss så illvita tomma ytan fylld med ett grubbel utan like. Men likafullt fylld. Har jag tur kanske det rentav kvalar in under ordet blogg!?

Kom gärna med förslag om tänkbara ämnen som jag kan beröra, destruktiva trender som jag kan bidra till att förgöra och vackra företeelser som låter oss förföras.

// Peder Strandh

Till startsidan