Herrejisses!!! Jag har skrivit spaltkilometer med artikeltexter för tidningar, magasin och webbsidor genom åren. Så hur svårt kan det då vara att blogga, tänkte jag när jag blev tillfrågad av blogbiz om att blogga?
Nu när jag sitter här, med datorn i knäet, med ett tomt dokument framför mig drabbas jag plötsligt av tvivel på min egen förmåga. Av någon anledning tycks skrivytan lysa ovanligt grällt vit – och ekande TOM!

Vad fanken är det som skiljer en blogg från alla andra texter? Jag har ta mig tusan inte en susning.
Jag medger, lätt generad måste jag medge, att jag tidigare mest har fnyst åt ordet blogg och dess mest uppenbara följeslagare, bloggare. Fnyst på grund av att jag inte riktigt har förstått grejen med det. Förfasat mig över att det kunde uppstå en (för mig obegriplig) rosaskimrande kult runt folk som grottar ner sig i mascaror och lösögonfransar, Stureplans-trams och högklackat från Milano. Samtliga nämnda alternativ helt ovärdiga något vidare omnämnande i mitt tycke … Och nu sitter jag som en annan quisling och ska blogga … Om vad då?

Ja, nog är man emellanåt en vandrande motsägelse på två ben. Extremt pinsam och därmed desto mer mänsklig. Jag hoppas innerligt att jag har haft fel och inte sitter och skriver om den senaste trendiga plösen från Milano om ett halvår. Men det är klart – Om där finns mod nog hos en milanesisk skotillverkare att be mig blogga om dennes skodon (samt en skälig ersättning) så, let’s give it a try.

Hur som hafver, nu ska här bloggas. Om vad då?
Äsch, strunt detsamma! Nu är den nyss så illvita tomma ytan fylld med ett grubbel utan like. Men likafullt fylld. Har jag tur kanske det rentav kvalar in under ordet blogg!?

Kom gärna med förslag om tänkbara ämnen som jag kan beröra, destruktiva trender som jag kan bidra till att förgöra och vackra företeelser som låter oss förföras.

// Peder Strandh