Regel 1: Gräv där du står

Det var säkert trettio år sedan jag första gången fick höra att Kungsholmen i Stockholm var “världens ensammaste ö” sett till antal självhushåll per capita. Redan då tyckte jag att det var en fasansfull första plats att inneha. Säkert hade min negativa reaktion på detta att göra med att  jag själv kommer från en rotlös uppväxt, en barndom som tyvärr bevisade att tillhörighet inte var avsett för mig. Det är min största sorg från uppväxten; att aldrig vara trygg i vetskapen om att jag hör till och därmed är önskad. En fruktansvärt destruktiv kraft fyllde i stället ut tillhörighetens plats, djupt i mitt inre. Denna kraft lockar mig ständigt att söka tillflykten i snabba “belöningar”. Kickar som t.ex. att komponera och måla när jag absolut borde göra något annat, alkoholberusning, att handla prylar och äta på restauranger när ekonomin egentligen inte tillåter det o.s.v.
Jag ser mönstret så tydligt men först efter att det har hänt. Varningssignalerna uteblir jämt. Därför har jag, hög på en omotiverad inre optimism, gång på annan kastat mig handlöst ut för att fylla mitt inre hålrum.

Mannen

Kungsholmen; världens ensammaste ö. Så fruktansvärt sorgligt! I början på 1970-talet togs en plan fram på hur Sverige skulle se ut i framtiden. Avsikten var säkert behjärtansvärd med kvinnlig frigörelse, äldres rätt att inte ligga sina yngre till last o.s.v. Men de negativa konsekvenserna var det nog få som kunde föreställa sig då.
Idag finns det människor som arbetar heltid med att spåra anhöriga till ensamma avlidna. I dokumentären The Swedish theory of love berättas det om bl.a. om detta. Dessutom berör filmen ensamhet sedd ur ett annat perspektiv: Ensamma svenskor åker till Danmark för att insemineras, alt. skickar efter sperman via post och inseminerar för egen hand hemmavid. Det blir särskilt slående när manlige som äger spermadonator-företaget intervjuas och själv reflekterar över “vad ska mannen fylla för funktion i framtiden?”. Mannen ja: Jag själv tillsammans med hälften av världens befolkning. Ett “släkte” jag ofta tvingas skämmas för … Men likväl mitt “släkte” och alla barns pappor – mannen.

Ensam tillsammans
Priset vi betalar för denna “själv är bäste dräng”-mentalitet innebär att vi måste svälja konsekvenserna med hull och hår. Vi har skapat ett samhälle där den som är stark absolut kan reda sig själv (ett tag). Men den dagen en lycklig tillvaro krackelerar, kanske i form av plötslig sjukdom, börskrasch, otrohet eller dylikt … Då kan det visa sig att uppslutningen från omgivningen är betydligt skralare än man hade förväntat sig. Plötsligt finns inte familjen där, ingen släkt, gårdsfolk, grannar eller bybor som saknar en. Få, om ens någon, kommer till undsättning.
Det är klart att du kanske har råd att köpa dig omtanke och sällskap. Men har det köpta samma värde som det genuina, där man söks upp för den egna personens värde? Mitt hjärta säger mig att köpt “vänskap” är en ekonomisk transaktion lika genuin som köpt sex, och inte jämställd en äkta mellanmänsklig relationen.

Vi är människosläktet
Vi kan, och behöver, så mycket mer än att bara vara en ö. Vi måste vara denna ö bland massor av andra öar – i en gemenskapens arkipelag. Det är så vi är skapta att existera, som medmänniskor, där definitionen man och kvinna alltid kommer att finnas kvar men bli alltmer underordnad detta faktum: Vi är i första hand ett och samma människosläkte som är satt att se om varandra och vårda den värld vi alla borde få ha lyckan att leva i. Hur svårt kan det vara?

//Peder Strandh