När jag var tonåring, under det tidiga 1980-talet, “brottades” jag med bilden av killar som jag kunde relatera med; i min egen ålder och något äldre.

Den förmedlades via kompisarnas magasin (som Okej) ur vilka de ofta hade klippt ur planscher och satt upp på väggarna ovanför sängar och skrivbord. Det var leende unga George Michael (Wham), Simon Le Bon (sångare i gruppen Duran Duran) och så vidare. Min vän “Frasse” var liksom jag inrotad synthare och hade således planscher visande Vince Clark, Depeche Mode och en fylligt vacker Alison Moyet (Yazoo-sångerskan).

Själv hade jag inga planscher då familjens ekonomi helt enkelt inte tillät att jag prenumererade på Okej. Detta faktum är emellertid underordnat den röda tråd jag valt att sikta in mig på i detta inlägg. Det som faktiskt behöver angripas här är våra ideal.

Jag fick förvisso “slåss” med de retuscherade Okej-bilderna av välklädda och insmorda popstjärnor, och lite senare kom den brittiska televisionens MTV . Det var stundtals jobbigt men fullt uthärdligt.
När jag däremot ser min trettonåriga dotter 2022 och hennes jämnåriga blir jag direkt skräckslagen! Nu snackar vi hundratals betalkanaler på teven, att jämföra med de två SVT-kanaler jag växte upp med. Och vi snackar sociala medier likt Snapchat, TikTok, Youtube, Instagram o.s.v. där våra barn och unga vuxnas självbild ska speglas.

Allvarligt talat; sannolikheten för att detta är ett jätteproblem måste rimligtvis vara dominerande. Neuropsykolog Åke pålshammar, en god vän till mig, upplyste mig om att hjärnan mognar bakifrån och framåt. Den sista mognadsfasen är inte fullbordad förrän någonstans mellan 25- och 30-årsåldern. Det allvarligaste i detta är att i frontalloben (lobus frontalis) är den sista att mogna färdigt. I den delen (bakom pannan) sitter mer eller mindre våra samtliga exekutiva (beslutande) förmågor: Det är alltså här vi väger för- och nackdelar och bestämmer oss för vad vi vill göra.

När min trettonåriga dotter (eller din dotter/son) alltjämt håller på att få sin mellersta del av hjärnan att mogna färdigt, alltså när dammluckorna i våra barns frontallob är helt vidöppna och garden helt sänkt … Då bombarderas de av allsköns skräp från kommersiella storföretag som antingen kommunicerar via direktreklam eller försåtligt dolt via någon “influenser”, en film eller liknande. Det här är anser jag är oerhört oroväckande. Okej, jag vet att så här har alla generationer av föräldrar förfasats. Men i mitt fall känner jag att jag har vetenskapen på min sida och det är tveklöst ett tungt vägande argument!

Våra barn behöver, liksom vi och våra förfäder, få vara just barn – så länge det alls är möjligt! Åt helvete med de läppförstoringar som får deras förebilder att se ut likt ankor som kippar efter andan. Åt helvete med lyxvillor med pooler och privata yachter, mingel med andra av blingbling nedtyngda pseudokändisar! Jag önskar att våra barn fick växa upp med en sanningsägande spegel, eller måttstock, som ger dem den erforderliga återkoppling de behöver för att känna att de duger UTMÄRKT som de är! Våra olika egenskaper är vår styrka som individer i samhället. Att försöka likrikta dessa individualiteter är direkt destruktivt för ett samhälle där vi alla ska komplettera varandra för att maximera vår styrka och förmåga till anständigt liv och i förlängningen överlevnad.

Vår säregenskap måste upphöjas för att komplettera den rådande samhällsnormen. Allt annat är evolutionshämmande och framstegsfientligt! Var och en, så länge den agerar inom lagens riktmärken, måste få förädlas efter sin egna måttstock. Var och en måste få blomma ut till den ingenjör, konstnär, författare, läkare eller forskare som den är satt att bli. Vi kan inte göra yrkeslivets “paddock” mindre och mindre … För då knäcker vi – garanterat – individens känsla av existensberättigande, lust till självförädling och samhället förlorar en värdefull medborgare. För att inte tala om det största problemet: Ett ofantligt lidande som denna behandling ger den enskilde!

Så, vilken måttstock applicerar DU på dig själv och de dina? Är den rimlig och tillåtande eller (som så ofta) hämmande och direkt själsligt dödande?

Jag ställer frågan och var och en får rannsaka sig själv.

Allt gott!

//Peder Strandh