Millenieskiftet var bara några månader bort i backspegeln när jag fick höra talas om en journalistutbildning som lät helt rätt i mina öron.

Mina krav var att den skulle vara professionell men alltjämt mjuk samt skapa möjligheter till nyfunnen, fin kamratskap. Efter samtal med Svenska Journalistförbundet och andra genomförda “kontroller” framstod mitt val av Kaggeholms folkhögskola det enda rätta.

Jag var kristen och oerhört nyfiken och intresserad av allt som världen och livet bjöd. Att min flickvän bodde i Uppsala gjorde valet av Kaggeholm än rimligare. Sagt och gjort så sände jag in en ansökan, kallades till intervju och blev småningom en av några lyckliga, utvalda elever att från och med höstterminen 2001 få studera på folkhögskolans mediaprogram med inriktning mot skrivande journalistik. Vi skulle komma att läsa tätt sammanflätade med de andra mediainriktningarna (radio och teve).
Långt ifrån alla mina studiekamrater var troende, och det var förövrigt inget krav för att söka sig till dess utbildningar. Det faktum att så pass många var icketroende berikade utbildningen kolossalt mycket, tror jag. Det fanns visserligen en byggnad, Kapellet, tillägnad gudstjänster och lovsång, men även andra evenemang som tarvade större utrymme, intill skolbyggnaden ute på Helgö (Ekerö kommun). Utöver den var där ingenting, annat än den varma mellanmänskliga stämningen, som skvallrade om att det skulle vara en skola driven av en kristen rörelse (Pingst).

Jag bodde tillsammans med min kattfröken, Mao, på internat och delade kök, toaletter och dusch med andra (manliga) elever från skolans olika program. Tidigt kom jag att lära känna den alltid lika muntre Lars “Lasse” Folkesson från skånska Vejbystrand. Det senaste jag hörde om denne min favoritskåning var att han kom att arbeta vid Norrländska Socialdemokraten i Luleå. Han liksom jag studerade med inriktning mot skrivande medier och hade inte sällan härliga frukostar med bl.a. – enligt honom – det obligatoriska Zoegas kaffe. En annan skön kamrat och nära granne i korridoren var radioeleven Pär Lernström. Herre jisses så vi gladdes åt varandras sällskap, skrattade och hade oss i den korridoren, Lasse, Pär och jag. En annan mycket fin kamrat kom korridorgrannen Ahmed att bli. Han studerade vid skolans allmänna linje för att kunna tillskansa sig gymnasiekompetensen. Jag hoppas innerligt att han lyckades! Jag har, två somrar i rad, försökt att söka upp honom på plats i hans hemkommun Hemse på Gotland (utan framgång, dessvärre).

En kär vän kom även Johannes Nordemar att bli. Utseendemässigt var vi sannolikt varandras raka motsatser. Han hade fint skurna anletsdrag, var välbyggd och hade ett tjockt halvlångt hår. Detta medan jag … Tja, tänk motsatsen.
Men “Jojje” skulle snart komma att bli den jag kände mig allra närmast under hela utbildningstiden. Han är en av de absolut finaste människor mitt liv någonsin har introducerat för mig. En mer genuin och varm person är svårt att finna. Vad än Jojje gör idag så vet jag att han gör det bäst av alla! Och bara så att alla vet: INGEN kan slå honom i den ädla konsten att fickparkera. Det gav han prov på när vi en gång gjorde sällskap till Fryshuset. Jag tror ta mig tusan att han fick in sin lilla japanska bil i det ännu mindre(!) parkeringsutrymmet med ett par enkla rattryckningar på två sekunder. R-E-S-P-E-C-T!

Alla vi som bodde på Kaggeholms folkhögskolas internat på Ekerö lärde känna varandra en smula bättre än de som varje eftermiddag tog bussen eller bilen till sina boenden annorstädes. I min kurs fanns så många fina människor, som till exempel Nils “Nisse” Olausson och Lisa Rydberg, för att “bara” nämna ett par till. Under utbildningen skulle alla vi som läste media testa på varandras inriktningar. Jag kommer nog aldrig att glömma när jag skulle sända radio med en av radioeleverna. Jag har aldrig varit så nära att skratta ihjäl mig som när jag och Carina Berg skulle sända närradio (vill minnas att kanalen/programmet kallades Viking, men är osäker). Hon var en mästare i särklass när det kom till rapp verbal humor. Ärligt talat; sedan barnsben har jag aldrig varit så i närheten av att kissa på mig av skratt som vid det tillfället. En helt underbart begåvad och talangfull tjej – inte minst för den som gillar att skratta.

Eva-Lotta var en annan Kaggekamrat som jag kom att tycka mycket om. Hon kom från Norberg, var tryggt förankrad i sin gudstro och tillsammans arbetade vi emellanåt extra med att servera uppe på Kaggeholms slott. Hon var en synnerligen behaglig samtalspartner vars tankar och åsikter jag tyckte om att lyssna till.
Nämnas bör också radioeleven Pelle Zettersten som bland annat hade arbetat som elefantskötare vid Kolmårdens zoo. Jag menar, hur stora är oddsen att du ska stöta på en f.d. elefantskötare i din vardag? Att han dessutom var en oerhört sympatisk och kunnig skolkamrat gjorde knappast saken sämre. Pelle är sedan länge anställd vid Sveriges Radios vetenskapsredaktion och gör ypperliga insatser där.

Och så till de som skulle ledsaga oss genom studieåren på “Kagge” (Kageholms folkhögskola), lärarna. Även här har jag idel varma ord att sprida runt mig. För att bara nämna några som var med när det begav sig; Ulrika Ramstrand vars noggranna och omtänksamma handledning var ovärderlig för mig, Thomas Hård af Segerstad, “barnens favorit” Rolf Knutsson på TV-utbildningen samt Nils-Eije Stävare, för att nämna några.

Själva utbildningen då?

Då det Svenska Journalistförbundet hade gått i god för utbildningen 2000 sökte jag mig dit, hade lyckan att få komma in och lära känna alla dessa härliga människor. Utbildningen uppmuntrade oss elever från ruta ett att tänka kritiskt och vara nyanserat korrekta i vårt arbete. Jag upplevde att det i princip alltid fanns någon, elev såväl som lärare, till hands att samtala och dividera spörsmål med. Lärarna gjorde aldrig avkall på ambitionen att få ett så nyansrikt språk som möjligt, det är något jag är tacksam för idag! inte minst då jag upplever att den språkliga rikedomen emellanåt förflackas i media numera. Vi fick lära oss att förnya men också förvalta det svenska språkets skönhet och rikedom.

Vad kan man tänkas minnas av Strandh från Kagge 2001-2003?

Den frågan kan jag naturligtvis bara spekulera i. Jag bodde som sagt med min katt Mao i korridoren ovanpå teveutbildningen. Inte sällan hade jag något uruppförande av nya musikstycken i Kapellet och möjligen kan någon som var där minnas dessa. Annars flöt jag nog rätt mycket “under radarn” för de flesta. Jag var redan då något äldre än genomsnittet på utbildningen, hade kärleken som alltid lockade i Uppsala o.s.v.
Men alla som läser detta får gärna minnas att jag alltid kommer att betrakta Kagge som ett fjärde (efter mitt eget, min ateljé, kyrkan) hem här på jorden. Tack alla ni som gjorde min tid där så oförglömlig!

//Peder Strandh på minnenas allé