ENLIGT PP STRANDH

VARNING FÖR HALKA • Var försiktig där ute!

I söndags gick jag ut med min goda vän Donna. Hon är en schäfertik på närmare åtta år. Hon är varm och kelig, omtänksam och trofast och vansinnigt rolig att hänga med. Väl ute i skogen släppte jag henne lös och kastade pinnar (till henne) i tjugo minuter innan det hände: Vad som såg ut som gräsmatta visade sig vara en isbana med gräs under varför olyckan snabbt var framme. Ett steg bakåt blev till en smärre saltomortar i ljusets hastighet … Och vips låg jag på marken!

Det första jag hann tänka var “hann jag skydda huvudet”? Svaret var gudskelov ja. Höften, armbågen och i synnerhet den högra handleden gjorde desto mer ont. Den pulserande och sprängande smärtan påminde mig lite om en cykelolycka för fem år sedan där ett båtben drog på sig en spricka. Sagt och gjort, jag tände en pinne (cigarett) som tröst, övertalade Donna om att det var slutkastat med pinnar varpå vi sakta banade väg hemåt.

Väl hemma hjälpte en påse med iskuber till att minska svullnad och smärta. Ett par glas vin senare var man något sånär på banan igen. Ärligt talat gjorde det inte så ont så länge jag inte rörde på handens och fingrarnas leder. Måndag kom, och med den en bokad tavelhängning på Akademiska sjukhuset. Där fick jag höra att “du som högerhänt pianist och konstnär bara måste kolla upp det där! Jag känner en som känner en som struntade i att kolla och nu är enarmad” (tyyyp). Sagt och gjort, jag for till närakuten på Samariterhemmet i Uppsala bara för att få veta att du kommer inte att få hjälp de närmaste fem timmarna. För att göra en lite längre historia kort: Jag for hem för att återkomma i morse (läs tisdag 8/2 på morgonen).

Så kom då tisdagsmorgonen. Solen stod lågt över Uppsalas östra stadsdelar när hypokondrikern Strandh så lagom småmuntert tågade in på närakuten ännu en gång. Klockan var 08:20 när en sjuksköterska hälsade mig välkommen med orden “har du haft någon feber eller hosta?”. Efter nekande svar fick jag veta att jag var välkommen till ortopedakuten … Om två och en halv timme!

V—ä—n—t—a—n …

Klockan elva PRICK steg en neurotisk Strandh in i ortoped-akutens väntrum för att där tvingas trängas med halta och lytta, en jäkla massa kryckor som stod som spön i backen, ben uppslängda på stolar och en radio med halvtaskig mottagning som brusade ut P4 Upplands sändningar.

V—ä—n—t—a—n …

 

En snabbcheck och röntgen senare stode det klart att inga ben var brutna eller spruckna. Blott en värre stukning av handleden. Puh, så skönt även om det är svullet och ömmande! Då kan jag fortsätta med mitt komponerande, målande och skrivande MED höger hand ännu ett tag. Dessutom ska jag, efter ett par veckors konvalescens, kasta pinnar med Donna och alla de andra hundkompisar jag har igen. Jag är ändå lyckligt lottad!!!!

// Peder Strandh