Som kulturutövare kan man inte kallas annat än en “farmare”. Den tanken slog mig när jag häromnatten lyssnade till ett stycke som jag skrev 1987. Skillnaden mot andra, t.ex. spannmålsbönder, är att jag skördar melodier och musikstycken istället för ris, vete, råg o.s.v. Likt jordbrukaren har sina odlingsarealer klara för sig så har jag de inre förutsättningarna, omedvetet men ändå tydligt, klara för mig. Vad menar jag då med detta?

Jo, det inre landskapet må vara föränderligt till en viss gräns. Men vi är den vi är, vi har de upplevelser och  erfarenheter som vi har och dessa utgör – vare sig vi vill det eller inte – till stora delar vår inre geografi. Det blev så uppenbart för mig när jag lyssande till det musikverk jag skrev, för 35 år sedan, att det är samma melodiska fåror jag skördar mina stycken från idag som då. Man behöver inte ha svart bälte i harmonilära och kontrapunkt för att kunna konstatera detta. Detta insåg jag efter en stunds kris (alla kompositörer vill ju kunna skriva nytt material) att … Naturligtvis är det så det förhåller sig för alla “sanna” konstnärer, vare sig det handlar om musik, måleri, skulptur, poesi, dans etc. Att allt nytt som skapas någonstans ändå styrs av vårt inre landskap. En geografi där längtan, drömmar, lust och passion … Men även rädslor, hat och avsky står likt bergväggar, strandängar och strömförande stängsel kring ens förutsättningars areal.

Jag är fast övertygad om att dessa uppenbara “begränsningar” till en viss mån kan tämjas och töjas. Men att helt komma ifrån dem vore att helt förlora sig själv, och det är farligt! Bättre då att riskera att upprepa sig en smula men därmed också stå för något genuint. Något som kommer direkt från hjärtat och ligger rätt i det egna tarmkexet.

Här slutar denne farmare detta inlägg med sången “Finns det något sätt”, en låt jag skrev i förra veckan. Förhoppningsvis gillar du. Allt det bästa till dig och de dina!

//Peder Strandh