Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Gråt ut för livet!

När jag växte upp var det som för (är jag övertygad om) många andra pojkar: Jag fick lära mig att vara tuff, hård, aldrig beklaga mig och framförallt att inte gråta. Mina föräldrar var skilda sedan jag var tre år så jag “bollades emellan dem”, även om jag framförallt bodde med min far. Min mamma var tuff men bejakade alltid de mjuka känslorna. Och min far …

Min pappa var en bra karl; en kärleksfull far, reko, rak och/men hård. När jag som liten knodd slog mig, blev rädd eller väcktes av öroninflammationens pulserande smärta och feber mitt i natten fick jag alltid veta att det bara var att “bita i”. “Var inte som en jävla kärring!” kunde det på ren och föga PK-svenska låta.

Och på det sättet har jag av naturliga skäl fortsatt att känna i mitt vuxna liv. Jag har fullföljt denna lögn, om att känslor av uppgivenhet och hopplöshet inte hör hemma i en manlig upplevelse, till punkt och pricka. Och SOM jag har lurat mig själv! Jag förstår min far som uppfostrades av en man (min farfar) född strax efter det förra sekelskiftet (1908). Men som en vuxen man har jag insett att gråten är alltför viktig att avvara. Att den rensar systemet, att den får oss att hitta rätt i oss själva och ger oss möjligheten att ta ut en korrekt färdriktning. Jag har förstått att gråten är ett tecken på styrka, ett uttryck för att man har kontakt med – och därmed behärskar – sina känslor. Ändå sitter det så sabla långt in att släppa fram tårarna. För mig är det alltjämt bland det mest privata jag kan dela med mig av. Samtidigt är livet fyllt med alltför många sorger och förluster för att tårar inte skulle ha sin givna plats i de dagliga känslouttrycken. Så min uppmuntran och uppmaning idag till Dig, inte minst om du är en man, är: GRÅT!

//Peder Strandh 

Lämna ett svar

Till startsidan