Vem är jag? En högst retorisk fråga, kan tyckas. Men när jag numera ställer den till mig själv framträder svaret allt tydligare: Jag är naturligtvis en dekokt av genetiskt arvsanlag. Men framförallt är jag ett hopkok av allt som sedan dag ett i mitt livs levande absorberats av det som omger mig.

Det är uppenbarligen kemikalier i vår omgivning, föda, strålning från såväl radon i väggar som mark o.s.v. som spelar roll. Men än viktigare, för att kunna presentera svaret på frågan “vem är jag”, är alla de människor som har kommit i kontakt med mig och mitt liv. Alltifrån min mor och far, eventuella syskon, mor- och farföräldrar liksom motsvarigheten på fädernet, vänner och lärare och … Men också mer flyktiga bekantskaper som grannar, tanten med sin bok på parkbänken, gubben som matade änder vid ån liksom kassörskan i närbutiken. För nog är vi blott kontentan av alla dessa upplevelser, alla dessa möten!?

Så om (t.ex.) du som läser detta och jag har mötts en gång så är jag en del av dig och du en del av mig – vare sig vi vill det eller inte. Just i ditt fall, med tanke på att du läser detta (så bra, tycker jag som part i målet), ser jag blott angenäma effekter av att du skulle kunna vara en del av det jag upplever som Peder Strandh. Frågan och det DU måste brottas med är kanske snarare: Hur fördelaktigt är det att vara en del av det (den) som är Peder Strandh?

Tja, ingen är fullkomlig. Tro mig, jag är långt i från att vara det. Men jag tillhör den kategori av människor som drömmer om att bli så rekorderligt sann och äkta som bara tänkas går. Så, förhoppningsvis ska du (förutsatt att vi har setts och utbytt känslor och tankar med varandra) kunna säga att “jag är en del av det som är Peder Strandh … Och vise versa: Jag är stolt över att få vara en som såg, bekräftade och uppmuntrade dig till självförverkligande, om det kunde vara så.

Blott en reflektion från Strandh en lördagsafton likt denna.

BILDEN: Undertecknad på Banvallsgatan 11D tillsammans med min salig mormor Stina (bakom mig), kusin Åsa (alltjämt i livet i Nederländerna) samt min morfars mor Linnéa Pettersson utanför hennes bostad i Hidingsta i mitt älskade Närke 1974.

Gott så.
/Peder Strandh