När livet bestämmer sig för att förse en med motstånd, smärta och elände så är det lätt att misströsta. Jag tackar min Skapare för den gåva Hen (lika bra att vara PK här) har försett mig med; musiken.
Sedan slutet av hösten 2021 har mitt liv befunnit sig i, i det närmaste, fritt fall. Allt jag trott på (Gud tack och lov undantagen här!) har omkullkastats.

Allt jag har tagit som en sanning de senaste tjugo åren och alla planer och drömmar jag hyst för framtiden har ryckts undan som var de gjorda av lättpåverkat papiér-maché. Mina ledord: Krascha, gråt och sparka bäst du vill. Döva smärtan med vad du vill; träning, godis, alkohol, självspäkning i dess mest extrema former … Allt är okej så länge du kommer ut i andra änden av den så smärtande perioden.

Jag har fått – HELT förutan att förtjäna det – gåvan att komponera och skriva av mig min smärta (även glädje, uppspelthet o.s.v.) och den har räddat mig oftare än jag kan redogöra för här. När senhösten blev som mest smärtsam for jag till min älskade ateljé och studio på Skolgatan 7 i Uppsala, satte mig vid pianot och VIPS så var “The Most Dangerous Blues There Is” ett faktum. En lättsam blues som egentligen borde ha varit ämnad för en förste som Ray Charles eller liknande. Men nu valde vår Skapare att placera denna klimp i min hand och nu har du möjlighet att ta del av den. Jag har aldrig, eller åtminstone sedan jag övergav tron på att kunna bli Depeche Mode i en person (vid cirka 18 års ålder), haft kravet eller förväntan på att vara den som presenterar mitt material för den breda massan. Idag, vid fyllda 52 bast, är jag bara glad om jag kan få en del av cred samt ett bidrag till mitt uppehälle. Tänk så livet far fram med en. Men också hur det gör oss än mer ödmjuka och insiktsfulla. Jag är bara här på ett tillfälligt besök, innan det är dags att fara vidare till nästa anhalt i bästa Bernadottes Eriksgata-anda. Så, gott folk. Jag hoppas att ni ska gilla The Most Dangerous Blues There Is och sätta den framför någon som kan få den att ljuda för såå många fler än jag någonsin kan nå ut till.

// Peder Strandh