Jag har alltid varit hypokondriskt lagd. Upp till fyllda trettio hade jag sökt  läkarhjälp för snart när varje tänkbar åkomma som finns under Guds himmel – och alltid visade det att det inte var något fel på mig. Bortsett från hypokondrin, då.

Just det där med 30-årsåldern minns jag tydligt. Det var då en vän (som är läkare) berättade att det generellt sett inte kan sägas vara motiverat, eller gagna, vare sig mig som privatperson eller samhället i stort att hålla på att söka efter avvikelser i kroppen om det inte finns en skälig anledning.
När jag nu tittar igenom inboxen på mailen dimper det ner reklam för smarta klockor som mäter allt ifrån puls och hjärtslag till kroppstemperatur. Mobiler som kan avgöra hur många kalorier man har bränt under en dags alla rörelser. Nog kan det vara bra men jag blir betänksam apropå det min vän läkaren sade för tjugo år sedan. Kan det vara så att man blir alltför fixerad vid jaget och därmed, lite grann, glömmer bort sin omgivning och därmed sin plats i den?
Nog måste där finnas en viss risk för detta, tänker jag. Hade jag idag varit lika hypokondrisk som jag var fram till 2000-talet skulle jag sannolikt ha begravt mig fullständigt i alla dessa “ha hundra procent koll-attiraljer” och mer eller mindre helt glömt bort att göra det jag är satt till världen att göra; leva.

Men visst är det även bra med utvecklingen. Nu finns det till exempel termometrar som på två sekunder –  UTAN BERÖRING – kan presentera din kroppstemperatur för dig i mobilen. Och det måste sägas vara fantastiskt! Det inser om inte annat alla vi som minns de kalla små kvicksilver-fyllda glastermometrar som skulle köras in där solen aldrig skiner för att få pejl på hur hög temperatur man hade. Som sagt, 
vissa saker är bra mycket bättre idag än de har varit.

Har du tankar, idéer eller synpunkter på mina texter? Dela dem gärna med mig i kommentarsfältet här intill!

// Peder Strandh