Nog är det så att när livet krisar och vilsenheten närapå dränker ens jag, då är det viktigt att höja näsan över ytan på den egna känslovärldens yta och insupa den riktiga världen där ute! Sedan mitt liv började knaka i fogarna har jag, för att överleva, varit tvungen till ett antal saker: Det första jag gör är att vända mig till min (och din) Skapare! Därefter är det som hjälper mig enormt, och som jag lärde mig av en bekant som är psykolog, beteendeaktivering! Alltså att ta i tu med något som jag vet, innan och utan, hur det ska göras. I mitt fall handlar det om att tömma och fylla diskmaskinen, att torka av bänkytor och att “bara” ticka på.

Plötsligt insåg jag hur jag har försakat mina vänner. När det blåser snålt börjar man att ifrågasätta sitt sätt att leva livet. Mängder av vänner har kommit (och gått) men i sittande stund inser jag så negligerande jag har varit. Jag har bara tagit för givet, vilat i familjebyggets trygga famn och gått på halvfart (om ens det). Jag inser nu att det är dags att skänkla på den gamla hingsten under mig och göra framsteg och börja drömma personligt igen. Att ingå i en kärnfamilj är inte detsamma som att utplåna sitt eget väsen, något jag har lärt mig i skrivande stund. Gud vet att jag är den med mest “skuld” till att jag har försakat vänskapen, att jag unnat mig att rädas livet som sådant. Att allt som har den minsta förstavelse till riskmoment har kommit på skam eller helt exkluderats från mitt liv. Ett abrupt uppvaknande, efter år av knorrande, får mig att se på tillvaron i idel nytt skimmer. Inte för att jag ville det, utan för att omständigheterna tvingar mig därtill.

Jag försöker att vara tacksam för det Gud ger mig, även om jag oftast inte begriper någonting av det: Jag vill tro att all tandagnisslan, alla mardrömmar, alla morgnar när jag vaknat kallsvettig med gråten i halsen och alla dagar jag dövat mig med kemikalier eller alkohol för att ta mig igenom (eller som det egentligen blir: förbi utan att lära) känner jag att jag bör acceptera och vara tacksam för. Jag har ingen som helst sado masochistisk ådra men tror bergfast på att jag måste ta emot den lärdom som nu – smärtsamt – faller över mig.

Jag höjer näsan över min förtvivlade sörja, tar sikte på ljuset och arbetar mig sakta framåt. För framtiden är min – och DIN!

/Peder Strandh