Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Hellre populist än narcissist

• OM ETABLISSEMANG •

 

Få saker får mig att se lika klarrött som fenomenet med etablissemang. På Wikipedia förklarar man ordet etablissemang på följande vis:

Etablissemang eller etablissemanget är en term som används för att hänvisa till en synlig social minoritet (elit etc.) med en dominerande ställning inom en nation eller ett samhälle, som innehar makten och utövar kontroll över hela eller delar av samhället i fråga om ekonomi, politik och det sociala. Den vardagliga användningen av begreppet för sociala grupper eller den härskande klassen är politiskt nedsättande och innebär oftast en kritik mot samhällsstrukturer. Kritik mot makthavare i termer av “etablissemanget” kommer ofta, men inte alltid, från populister och grundar sig i regel i den inställning som det ideologiska perspektivet antietablissemangism representerar.
Termen kan även användas för att beskriva inrotade maktstrukturer som endast ett fåtal har kontroll över inom enskilda institutioner. Ett etablissemang kan vara en sluten social grupp som väljer sina egna medlemmar eller vari medlemskapet sker på basis av arv, meriter eller val.”

 

Jag ser mig inte som någon populist när jag rör mig bland kulturetablissemangets små klickar. Snarare som en vidsynt i ett sällskap där övriga är drabbade av ett kollektivt tunnelseende. Härom veckan såg jag på SVT Play Tom Alandhs dokumentär om Antita Haglöf som, efter decennier som anställd i Dramatens reception spenderade drygt åtta år som Ingmar Bergmans privata assistent och hushållerska (dokumentären är tillgänglig t.o.m. 15 maj 2022).
I samband med det var det som att min inre censurdamm brast varför jag nu bara måste sätta ord på min reaktion:

Ingmar Bergman

Ingmar själv var onekligen en del av etablissemanget, liksom den dåvarande Dramatenchefen Lars Löfgren. Den sistnämnde skrev i sina memoarer om hur Ingmar skulle ha kallat Anita Haglöf för “häxan i växeln”. Något Ingmar inför Anita sedan förnekade å det starkaste, även om hon är övertygad om att han faktiskt uttryckte det så. Att hennes mångårige chef Lars Löfgren stavade hennes namn fel i boken (Hagberg istället för Haglöf) och inte bemödade sig med att få det rättat. DET säger ytterligare något om dessa – i mitt tycke – män med inavlade föreställningsvärld som betraktar sin omvärld genom teaterkikare gjorda av skitiga toarullar. Hur i hela fridens namn kan man annars förklara att de kan förhålla sig så nedsättande mot medmänniskor och -arbetare?

 

Etablissemanget är för mig en, av en liten klick människor, skapad snedbild som säkrar deras plats där inkomsterna är fetast. Men som alla normala människor vet härsknar fett snabbt i hetluften. När det har gått så långt är det få som står ut med dess unkna stank. Faktum är att de ända som fixar och överlever i den odören är de som sedan tidigare sniffar på sina stinkande toarullar till teaterkikare. Det är dessa stollar, de som förbehåller sig rätten att tolka världen genom en toarulle (för nittionio procent av kulturbudgeten) för att sedan presentera den på våra finaste scener, konst-  och konserthallar o.s.v. som är etablissemanget. Visst, vid närmare eftertanke kanske jag är en populist? Hellre är jag det än att tillhöra dem som betraktar och tolkar världen genom en toarulle samtidigt som de andas in sin egen — och andra likatänkandes — dynga. Hellre populist än narcissist. Känn på den, Ingo Bjerkman och Lasse Lönngren!

/Populisten Strandh

Lämna ett svar

Till startsidan