ENLIGT PP STRANDH

Ärligt talat: Är du en samhällsMOTborgare?

Jag vill inleda med att säga att jag respekterar, uppskattar … Jag faktiskt högaktar alla Guds skapelser i naturen! Så som apor, grisar och strutsar för att nämna några vars artnamn annars ofta används i negativa sammanhang som rör människors egenskaper.
“Smutsig som en grid”, man “beter sig svinaktigt”  eller snärtigt värre; “din j#*la apa!”. 

 

Varför skriver jag då detta? Jo, därför att en del människor gör mig som samhällsmedborgare fruktansvärt upprörd och besviken, ledsen och förbannad … Inte sällan väcker de alla känslor på en och samma gång!

Tag till exempel den (av polisen icke beviljade!) pandemi-restriktionsaktion som snabbt drabbade Medborgarplatsen i vårvintras. Där ville man protestera och manifestera mot den strategi Folkhälsomyndigheten (FHM) hade tagit fram för att hantera smittspridningen av sars-cov-2-viruset. Alltså, hallå … Hur i hela friden resonerade dessa demonstranter när de gick på tvären mot det expertisen på infektionssjukdomar då förordade? Vilka är de som anser sig stå över samhällsbyggets beskyddares (FHM, polisen) rekommendationer?

Det är en sådan förbannad nonchalans mot det gemensamma som är Sverige, enligt mig och de allra flesta medborgare. Jag är en ivrig förespråkare för individens friheter. MEN, dessa friheter får aldrig inkräkta på det allmännas angelägenheter och bästa. Det betyder att individen aldrig ska kunna sätta sig över kollektivets (läs samhällets) överenskommelser. För gör man det blir det plötsligt en fråga om lagbrott och något som samhället måste slå ner på — HÅRT!
Passar inte galoscherna så kan man köra sitt fria race i urskogen någonstans och skörda fördelarna själv men därmed också ta motgångarna själv. Det är det man väljer om man går emot samhällskontraktet. Man väljer kort och gott att bli en samhällsmotborgare.

Jag vurmar för det starka samhällsbygget, den konstruktion som strävar efter att skap trygghet för alla som ställer upp på dess kontrakt. Jag ser medlemmarna i denna överenskommelsens anda som mina lagkamrater och landsmän. Om de sedan har sina ursprungliga rötter i Kalix eller Kabul är oväsentligt så länge man spelar efter samma regelverk och gör det man kan för att främja ett sunt samhälle.

Journalistiken brukar kallas för den tredje statsmakten, efter den parlamentariskt beslutande makten samt domstolsväsendet. En plats där journalister hotas, tystas och till och med dödas är en livsfarlig plats för oss alla. Därför är det så enormt viktigt att skydda den frihet som journalismen trivs bäst i. Sanningen smärtar tämligen ofta. Men nog hör jag mycket hellre en bister sanning än en vilseledande lögn, förklädd till sanning.
När den brittiske BBC-reportern Nicholas Watt i går omringades och jagades av en mobb som anser att Englands pandemirestriktioner är felaktiga, då britterna ett angrepp på det fria ordet. Med tilltagande aggressivitet och högljudda ord som “lögnare” och “förrädare” tvingades reportern att söka skydd inne inne på Downing street.

What!?!

Som om public service-reportern Nicholas Watt skulle ha hittat på egna rön rörande coronapandemin och dess smittsamhet. Herregud, vad är det för fel på en del människor när de beter sig som en flock apor (läs ingressen), hotar och gör utfall!? “Skamligt”, twittrade premiärminister Boris Johnson … Och jag håller helt med honom. Men det är långt värre än så. Det är farligt för vårt samhällsbygge när ett fåtal lågbegåvade människor gör gemensam sak för att trotsa vår gemensamma välfärds grundvalar. Det är snudd på en krigsförklaring och måste bemötas mycket tuffare. Jag upplever det som ett direkt påhopp på mig som svensk, och jag kommer aldrig att tycka att det är okej. Om man är seriös med sina idéer ska man gå samma väg som alla andra i ett parlamentariskt samhälle som vårat. Man lägger förslag, argumenterar för dessa under ordnade former o.s.v.

Alltså, hur svårt kan det vara!?

Nu skiner junisolen utanför fönstret och kallar på mig. “Kom ut till mig, ta med dig en filt och en flaska vatten så kan vi umgås en stund”, säger den. Jag tar den på orden och lämnar dig att ta ställning till min syn på ditt och mitt gemensamma Sverige.

 

Ha en underbar sommar!
Peder “PSH” Strandh