Jag minns i början av 1980-talet när jag i åttonde klass skulle praktisera i en av Mariebergs köpcentrums (Örebro) klädbutiker. Sedan flera år hade jag – tillsammans med mitt kamratgäng – varit helt hängiven elektronisk musik à la Kraftwerk, Depeche Mode, Yazoo, Propaganda och Jean Michel Jarre (m.fl).

När jag nu kom in i modebutiken i Marieberg möttes jag av en jämnårig kille, Micke, från parallellklassen. Han passade perfekt in bland butikens axelvaddar och kavajer med korta ärmar och byxor. Hans såg, klädmässigt, ut som det stora flertalet gjorde bland dåtidens ungdomar med bländvita tubsockor, korta uppkavlade brallor samt en vit sweatshirt med neonfärgade fält som löpte över bröst och rygg.

Micke såg kort sagt ut som en äkta George Michael-/ Andrew Ridgeley (från gruppen Wham) -wanna be. Nu bör man beakta att det stora flertalet bland mina jämnåriga, inklusive Micke, på den här tiden lyssnade till grupper som Duran Duran, Men without hats, Culture Club, Limahl, Michael Jackson, Style och Gyllene Tider. Kontrasten mellan mig och Micke var uppenbar.
Blygt och något avvaktande sattes vi på att dra av plast från en helsikes massa, nyss inkomna, tubsockor från Kina. Efter en stunds tystnad och åtskilliga statiska stötar senare börjad vi småtrevande att konversera. Först om skolan, om praoplatsen och vädret, typ. När samtliga tubsockor var upplockade och prismärkta stod vi utan sysselsättning varför vi tilläts ta en lite rast. Den spenderades med att vandra runt i varuhuset.

Förbrödrande rullstolsrace

På vår väg tillbaka upptäckte vi att varuhuset tillhandahöll lånerullstolar till sina kunder som behövde sådana, och dessa stod parkerade strax utanför vår prao-butiks entré. Jag minns inte om det var Mickes eller min idé, men den var absolut brilliant: Testa den egna förmågan att köra rullstol. Låt mig uttrycka det hela på följande vis: När de två prao-veckorna var till ända låg såväl Mickes som mitt rekord i att köra rullstol på bakhjulen (utan att sätta ner framhjulen i backen) på närmare tio minuter. Så här, 35 år senare, kan jag le varmt åt minnet av hur två rullstolar kunde överbrygga klyftan mellan Wham och Depeche Mode, mellan Adolfsbergsbon (undertecknad) och Mariebergskillen … Mellan mig och axelvadds-Micke. Musik har onekligen en förmåga att föra samman olikheter och förbrödra. Med detta sagt anser jag alltjämt, dock med glimten i ögat, att min musiksmak vida överglänste hans.

Peder Strandh från minnenas allé