•

Det tar emot varje gång, att säga att corona i stor utsträckning faktiskt dikterar ens liv. Men för alla som har det allra minsta innanför pannbenet är det just så det är, och har varit det senaste dryga året. Den första tiden tyckte jag att det gick hyfsat bra. Familjen kom samman på ett sätt som annars mest sker i samband med de längre loven, man jobbade hemifrån och hann med att fixa hemma som man annars inte gjorde. Man agerade mottagare av muntra tillrop såväl som sprinkler när man bara spred de magiska orden “det blir snart bättre”.

Det var så lätt att tro på det i början. Men allteftersom tiden har gått har den mobilisering av tilltro till världens förmåga att samarbeta fått sig en hel del törnar då rikare länder har köpt sig förtur i köer till alltifrån munskydd och syrgas till vaccin. Sedan har vi de som misstror vaccinet som sådant, folk som inbillar sig att, till exempel grundaren av det stora dataföretaget från Seattle skulle ligga bakom viruset för att vinna världsherravälde. Min kvalificerade misstanke säger mig att det sannolikt rör sig om samma grupp människor – folk som alltjämt tror att jorden är platt, att dess kanter vaktas av hemska odjur och att solen roterar runt oss.

Det blir tydligt, när man anammar självisolering, att alla de intryck man normalt erhåller i mötet med andra människor. Dessa intryck är oerhört viktiga för hur man upplever det egna livet och orienteringsförmågan såväl inombords som i den yttre tillvaron. Jag känner mig lite lätt vilse, måste jag tillstå. För att inte tala om att jag är sjukt trött på att undvika andra människor. Herregud, jag är ju en social snubbe som älskar att småsnacka med allt och alla. Det är ur det småtjattret min egen berättelse hämtar sin näring, och utan dessa möten blir denna berättelse lika grund och långvarig som en vattenpöl i Sahara vid middagstid.

Lagom till påskveckan insjuknade först min sambo, sedan min dotter och sist jag med förkylningssymptom. Med en feber att likna vid smygpunka lommade jag runt i hemmet, knaprade smärtstillande och snörvlade. Väl medveten om att jag är lika välkommen utanför ytterdörren som digerdöden eller en vätebomb. Sambon for och testade sig för covid-19, och på påskaftonen kom beskedet som gudskelov var negativt. Och det är klart, bara för att sars-cov2-viruset härjar så innebär det inte att alla tusentals andra förkylningsvirus har tagit time off.  Så resultatet bjöd onekligen en lättnad då min kroppshydda (misstänker jag) inte är rustad för en batalj med just detta virus.

För att mota Olles alla kusiner (inklusive sars-cov2) i grind har jag med en besatts envishet servat hushållet med vatten boostat med egenhändigt pressad, färsk citron. Ja jisses, här hemma har det konstant doftat av den lilla solens friska doft och nu är vi alla återställda.
Så häromdagen fastnade min blick vid den lilla frukten som stod på tur att skäras upp, och jag såg ånyo dess enorma skönhet. Fram åkte papper med lätt gräng, akvarell- och gouache-färger och så var jag åter igång att fäkta fram motiv. Det kändes förbaskat underbart när motivet sedan började ta form framför mig, jag kände mig mer levande än på bra länge … Faktiskt kan jag uttrycka det som att jag kände igen mig själv och kunde bottna i mig själv igen — SÅ SKÖNT! Och dessutom så viktigt i udda tider som dessa.

Lev väl och var rädd om dig!
•
/Peder Strandh