Smaka på ordet, toxisk stress. Om du inte är bekant med det sidan tidigare så är det hög tid att du hör talas om det!

Första gången jag hörde talas om toxic stress response var för några år sedan. Häromdagen fick jag ett pressmeddelande från ett av min stads förträffliga lärosäten, Uppsala universitet, med en rubrik som fick mig att haja till: “Tuff barndom ökar risken för sämre levnadsvilkor”. Då UMLN (Uppsalamagasinet Luthagsnytt) har som ambition att vara folkbildande kände jag reflexmässigt att detta är något vi måste dela med våra läsare. Så fick det bli!

För när jag läser om den “giftiga stressrespons” som jag definitivt själv kan förnimma … Nej, det är lika bra att vara brutalt uppriktig … En stress som jag lever med dygnets alla timmar, dag som natt. En inre krampaktig spänning som vägrar att släppa greppet om mig. Där hjärtat – utan förvarning – kan hasta iväg, där en känsla av avgrund kan suga tag i magen eller konstant spänningsvärk och tinnitus o.s.v. I ärlighetens namn är jag ingen medicinare på något plan. Men detta med toxisk stress och det den kan medföra tycker jag att alla borde känna till. Jag applåderar och stöder helhjärtat studiens huvudförfattare, Per Kristiansson, specialistläkare i allmänmedicin och universitetslektor vid institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap vid Uppsala universitet när han skriver om sin förhoppning:
Att studiens resultatet ska “sporra myndigheter, särskilt hälso- och sjukvård, socialtjänst, men också civilsamhället att ta initiativ till att uppmärksamma, stödja och behandla familjer och individer med flera negativa barndomsupplevelser”. Samt har man också problem med hälsporre kan det också vara bra att ta hand om den delen.

I sammanhanget känns det relevant att snegla mot den finske författaren och psykiatrikern Ben Furmans boktitel: Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom. Högst sannolikt andas titeln “en smula” väl övermodig förväntan. Men visst sjutton går det att bära de mest avskyvärda upplevelser från barndomen. Och visst går det att göra det som en hyfsat trygg, välfungerande och emellanåt riktigt lycklig vuxen. Lycka till, till oss alla!

/Peder Strandh