Jag känner mig som hela världens gudhusse!

Sedan barnsben har jag varit välsignad med att ha djur omkring mig. Det har varit hundar, hästar, fåglar, fiskar och katter. Min fascination för djuren har aldrig avtagit, liksom min längtan efter att få tillhöra deras rike. Jag har en konstant längtan efter det avskalat naturliga, ett sammanhang där överkonsumtion är lika sällsynt som lejon på Antarktis. Jag längtar efter en kommunikation där den första skickade signalen är den som gäller, fri från dolda agendor. Efter ett sammanhang där raka rör faktiskt är raka och inte krökta i smyg eller kallade raka trots att alla ser att de är svängda.
Det är avsaknaden av allt det missvisande som jag uppskattar så otroligt mycket med våra fyrbenta, bevingade och -fjällade vänner – det ärligt naturliga.

Som liten knodd skaffade mina föräldrar boxerhannen Roy. Han blev min första stora kärlek, bar den tvåårige mig på sin rygg och uthärdade sannolikt mer än han egentligen skulle ha behövt. Jag kallar honom alltjämt för “min storebror” och känner fortfarande hans värme där jag står och går. Och inte räcker det med Roys värme. Nej, dessutom kan jag emellanåt höra alla mina tidigare undulaters kvittrande, känna alla mina katters spinnande och strykande kring mina ben. Lägg till detta alla andra hundar (dobermann, bedlington-, airsdaleterriers, irländska settrar o.s.v.) som har följt mig underlivets första årtionden. Jag behöver aldrig vara helt ensam – för de finns alltid där, precis bakom det hörn vi alla kallar döden. De kallar på mig, även om de låter antyda att det inte är någon överdriven stress, och jag vet att så småningom kommer vi att ses igen.

Sedan snart fem år tillbakahar vi i familjen kattfröken Saskia från trakterna väster om Eksjö. Hon kallas oftast för Sassi även om hon (av mig) också kallas för “min frisör”. Hon är nämligen väldigt förtjust i att ställa sig på bakbenen, helst med båda frambenen på mitt huvud, för att därefter påbörja min hårbehandling där hon omsorgsfullt slickar den lilla skalp jag har kvar. En del av mig inser att somliga tycker att detta låter konstigt eller kanske rent av äckligt … Men det bekommer mig inte det minsta. Den känsla av närhet och omsorg som Saskia ger mig vid mina “frisörbesök” värdesätter jag högt i den tillvaro som utgör mitt liv. DJUR — De har alltid spelat den största av roller i mitt liv. Likaså i min pappas och farmors liv. Sannolikt är det ärftligt såväl genetiskt som miljömässigt. Och hade det istället handlat om att det var resultatet av en mutation så hade det varit den mest välkomna av mutationer. DJUR berör mig, spelar en stor roll i mitt liv och förtjänar därför min största aktning och tacksamhet. Denna tacksamhet gjorde att jag redan i sena tonåren började kalla mig själv för “hela världens gudhusse”. Det spelade (och spelar) ingen roll om det handlade om en padda som behövde assistans över en trafikerad väg, en igelkott som förirrat sig in på en parkering, en gråsparv med en skadad vinge eller ett bi som har fallit ned i ett glas med saft … ALLA förtjänar de att räddas, och görs så av sin självutnämnde gudhusse. Vad vår värld behöver än mer är fler gudhussar och gudmattar. Kanske är du en? Eller kanske kommer du att bli en nu? Du är mer än välkommen då vi behövs i vår Herres hage.

Gott så …

// Peder Strandh