Jag blir så förbaskat trött på hur pengar ska styra (närapå) allt här i världen. Runt omkring oss står ängslan som spön i backen. Den syns i blickarna vi möter hos våra medmänniskor och säkert även i spegeln när vi själva står framför den.

Vi är livrädda för att inte passa in. Livrädda för att åren ska göra med oss vad de alltid har gjort och alltid lär göra: Att kvinnors bröst allt tydligare drar sig nedåt, av jordens dragningskraft. Att männens hårfästen klättrar bakåt i någon strävan att nå nacken och oftast slutar i någon form av flint. Att rynkor uppstår där det förr var jämn hy, att den tidigare så distinkta hårfärgen skiftar mot grått OCH SÅ VIDARE.

Detta med våndan över att åldras är något bl.a. Jason Diakité (med artistnamnet Timbuktu) berörde i låten “Alla vill till himmelen men ingen vill dö” från 2005.
Världens företag har sedan länge kommit på att denna, vår allmänmänskliga rädsla, gör försäljningen av deras produkter lika lätt som att skära guld med täljkniv. Och ändå är det en urgammal instinkt inom oss som de lyckas trixa med: Flockinstinkten. Rädslan över att vi inte skulle duga som vi är utan det där “senaste plagget”, “prylen” eller den där “lyxiga resan som vi yvigt har redogjort allt för på vårt Instagramflöde”.

Inför jul- och nyårshelgerna

Om du så ska dansa ensam runt plasttulpanen (ja, du läste rätt) på julafton så snälla, lägg till denna lilla textrad till “Morsgrisar är vi allihopa”: Flockdjur, det är vi allihopa! Då kan till och med känslan av en oönskad ensamhet klinga av en smula därför att man då faktiskt sjunger om något som är sant och i sammanhanget relevant; att vi alla behöver varandra. Kan man inte komma förbi sin vän/gamle släkting eller vem det nu kan vara, p.g.a. av corona eller annat, så kan man åtminstone slå en signal. DET betyder betydligt mer för din egen såväl som den du ringers känsla av flocktillhörighet. Ett sådant samtal slår alla prylar i världen med hästlängder. Om detta resonemang inte bottnar i dig beror det sannolikt på att livet ännu har sparat några livsavgörande drabbningar för dig. Lugn, tids nog får du också känna av dessa och kommer att instämma i flockdjurs-versen av liv och lust.

Och för att knyta ihop säcken med ingressen så vill jag säga att DU duger precis som du är. Du gjorde det igår, gör det nu och kommer alltid att göra så. Det är inget hallelujatrams över detta resonemang. Tro inte det! Det är kort och gott: fakta. OM du ändå – trots självinsikten om din flocklängtan – vill unna dig själv eller någon annan i din omgivning en pryl eller två, gör då det. Så länge det är DU som väljer, och inte ett börsnoterat företag som bara spelar på din och min instinktiva rädsla över att bli övergivna, så är det sannolikt idel av godo.

Med detta nog sagt, käre flockmedlem: Allt gott så!

/ Peder Strandh

Dejdinsida