Inhandling av konst till hemmet kan göras på olika sätt. Antingen gör man som alldeles för många och köper reproduktioner från något av de många företag som saluför sådana. Vips så blir det (möjligen) lika snyggt som i en mäklarkatalog men också lika sterilt och opersonligt. För visst ska väl motiven du väljer för dina väggar spegla den egna personligheten och inte bestämmas av en mycket välavlönad konstvetare i Stockholm, Älmhult eller London?

Så, antag att du är väldigt förtjust i din konstnärsgrannes penselföring. Att du tycker att hens måleri inte påminner om någonting du har sett tidigare och att det får dig att känna något positivt, kanske renrav en inre harmoni, även om du inte ens kan sätta ord på den flyktiga känslan. Då tänker jag att det borde vara en självklart att du kontaktar denna granne och ber att få se fler av hens alster. Uppenbarligen lyckas då vederbörande med konststycket att med färg och form fånga något speciellt som berör just din särart. Det är där och då du har möjligheten att själv skapa något riktigt unikt som din egen inredare; ett hem som inte ser ut som tiotusentals andra svenska hem.

En portabel vy

Med ett målat konstverk är det som med alla andra utsikter; man vilar blicken vid det och blir med tiden väl förtrogen med alla dess detaljer, former och nyanser. Till skillnad från ett fönster kan du däremot ta med dig din konstnärliga utsikt vid ex. en flytt. Tillsammans med säng, bokhyllor och soffgrupp sänder du din målade utsikt mot din nya adress. Väl i ditt nya château ser utsikten utanför fönstret helt annorlunda ut i jämförelse med den du var van vid. Och det spelar ingen större roll hur trygg du är i dig själv då igenkänningsfaktorn oftast är väsentlig för välmåendet. Så när sängen, bokhyllorna och soffgruppen står på plats känner du dig genast lite mer hemmastadd, och med din målade utsikt åter på väggen är du i hamn — du är hemma.

Reflektioner kring det, någon?

// Peder Strandh