Vi har setts tidigare, Dogge Doggelito och jag. Första gången var i min egen Uppsalastadsdel Luthagen i samband med att han skulle ge ut albumet Drömmar om Hälsingland. På skivan ingick låten Kung i Luthagen, skriven av Dogges kusin – tillika luthagsbon – Christoffer Östborn.
Efter att tillsammans ha tagit en rundtur i Luthagen var det, några månader senare, min tur att besöka Dogge på hans hemmaplan i Alby i norra Botkyrka. Detta var 2019 och nu, ett coronaår senare, ses vi igen.

Novemberdagen är grå i alla bemärkelser. Molnbasen över Uppsala tycks idag ligga på max tjugo meter, regnet hänger i luften men drar sig för att falla till föga. När jag kommer in i rummet på Bangårdsgatan har Dogge Doggelito redan anlänt. Han sitter iförd en mjukt grön skjorta, modell tjockare med tätare stickning, med en kartongmugg innehållande kaffe och är fullt sysselsatt med sin mobiltelefon.
Framför honom ligger den senaste skivan på vilken han tolkar Björn Afzelius.

– Det var på 90-talet som jag träffade en tjej som heter Rebecca på söder i Stockholm, minns Dogge. Hon bjöd upp mig till sin lägenhet på Götgatan … Ingenting hände utan vi bara snackade lite om allt möjligt när hon efter tag sade “min pappa är Björn Afzelius”.

Dogge slår ut med armarna och visar att han, där och då, inte visste vem Björn Afzelius var – till namnet. När Rebecca berättade att hennes pappa hade tillägnat henne en låt bestämde sig Dogge för att gå till Åhléns stora skivavdelning och införskaffa sig albumet på vilket låten Rebecca fanns med.

– Ja, jag vill alltid helst ha albumet, säger han med bestämd ton, inga samlingsplattor. Men på Åhléns hade de då bara en samlingsskiva med Björn Afxelius och låten Rebecca så det fick bli den.

Väl hemma satte han igång cd:n och Rebecca ljöd ur högtalarna. Men till Dogges besvikelse var det inte riktigt hans typ av musik. “Jag var helt inne på hiphop och amerikansk rap då, så låten berörde mig inte särskilt”. Men cd-skivan fick fortsätta att spela i bakgrunden och några spår senare tonade de klassiska raderna “När jag tänker tillbaka på min barndom ser jag skräckbilder tydligast av allt (…)”.

–  Du vet, jag bara rös till! Shit … Är DET Björn?, berättar Dogge att han tänkte och börjar sedan att sjunga på Björn Afzelius kanske mest kända låt, Ikaros.

 

När Dogge berättar om hur verkligheten då kom ikapp honom sänker han rösten och talar genast mer ömsint, som om ämnet skulle vara bräckligt som en fjäril.

– Den här låten hade jag ju hört många gånger förut på radio och så, på 80-talet när man sprang runt och lekte … Jag tyckte alltid om den där låten men hade aldrig vetat vem som sjöng den. DÅ, när jag visste att det var han, då blev jag ett fan av Björn Afzelius. Han hade gjort en låt som jag älskade under hela min barndom och nu visste jag vem han var – tack vare hans dotter Rebecca.

Sedan dess hade Dogge närt drömmen om att få tolka Björn Afzelius.

– Och så en dag 2019 fick jag se att Björn Afzelius gamla kompband, Globetrotters, skulle spela i Stockholm. Så då ringde jag och frågade om de ville vara med på några låtar på min hyllningsplattan till Björn, och det ville de.

Globetrotters kom till inspelningsstudion och plattan spelades in (detta var på hösten 2019 och innan coronapandemin ännu hade gjort sig påmind) och nu ligger resultatet framför oss i form av ett klassiskt cd-konvolut. Framsidan som är skapad av Dogges tatuerare visar en konstnärligt tolkad fusion mellan Björn Afzelius och Dogge Doggelito som främst för mina tankar till Al Pacinos karaktär Tony Montana i filmen Scarface. Skivan “Vem kommer ihåg Affe?” kommer snart att lanseras på diverse onlinetjänster.
Alla eventuella skillnader mellan Björn Afzelius musikgenre och sin egen hiphop/rap spelar han bestämt ner.

– Björn sade ju själv att “Latin Kings är proggens och punkens arvtagare”, säger Dogge samtidigt som han pekar och hänvisar till att citatet står på konvolutets baksida. DÅ var rocken den största musikgenren i världen och nu är det rappen som är det, konstaterar han. Det är rap som flest människor i världen lyssnar på.

På plattans sista låt “Vem sköt Carlos?” sjunger, eller snarare rappar, Dogge duett med Björn Afzelius gamle vapendragare från Hola Bandoola band, Mikael Wiehe. 

– Jag sade till Wiehe att “jag vill egentligen inte ha med dig på skivan men du är det närmaste jag kommer Björn” … Och han bara skrattade, säger Dogge och avslöjar att det spåret är skivans enda raplåt.

Perfekt för oss fattiga barn

Har där alltid funnits en vilja att vara offentlig och vari ligger hans drivkraft? Frågor jag nu ställer till Dogge.

– Jag är lejon (astrologiskt stjärntecken), så därför ville jag tidigt stå på scenen och allra helst bli en känd salsasångare, skrattar han. Men det fanns inga salsaband att hänga på … Och då kom hiphoppen och rappen.
Där behövde man egentligen bara papper och penna. Inga nya, dyra saker som pappa behövde köpa. Det var bara att köra … Rappen var perfekt för oss fattiga barn.

Politiskt har Doggelito tidigare varit öppen med att han var kommunist. Något som (bl.a.) Wikipedia håller koll på där de uppger att han röstade på Kommunistiska partiet så sent som vid valet 2014. När jag frågar om hans syn på dagens samhälle gäspar han, nästan demonstrativt, samtidigt som han inleder sitt svar:

– Jag är väldigt trött på de där frågorna! Jag har fått svara på dem under hela min karriär. Min egentliga drivkraft är väl bara att jag är en kultursnubbe, liksom, som vill göra musik och skapa. Och sedan dela ut det till hela världen.

Han tycker inte att han egentligen har något intresse av att vara kändis. Samtidigt är han mer än väl medveten om att med kändisskapet kommer att alltid bli igenkänd, och att det är priset han får betala för det (mångsidiga) kulturella karriärsval han har gjort.

– Det är klart att man vill bli rik … Det vill väl alla!? Men det är inte det som driver mig. Min drivkraft är att jag älskar att skapa. När jag var yngre handlade mycket om politik för mig. Idag är jag 45 år och det är annorlunda. Jag aktar mig för att uttala mig politiskt för det är ofta tråkigt och kan lätt vridas och vändas på till ens nackdel.

Naturligtvis har han sina åsikter även inom gränsen för det som kallas politik. Men att förknippas med politiken, det vill han inte!
•

•
Nationalsångare som “rullar med Jesus”

I samband med jobbig skilsmässa 2013 valde Doggelito att fördjupa sina kunskaper om bibeln och skrev in sig på en teologisk utbildning i Stockholm – eller som han också uttrycker det, “började på prästskola”.
Det var en fantastisk tid, konstaterar han med emfas sam. Där fick jag fördjupa mig i bibeln och de kunskaper den berättar om.

Han berättar att han kontaktas av alla möjliga människor. Det är personer som vill ha hjälp, ber om tips eller kanske vill låna pengar. Om man är en sådan (nationalsångare, kallar han sig) så kände han att han behövde kunna svara dem ärligt.

– Man blir liksom som en psykolog åt folk man aldrig har sett förut, säger han. Med teologistudierna ville jag veta vad bibeln säger om de här frågorna som folk kommer med till mig.

Precis som med politiken så vill han inte pracka på andra vad han tror på utan konstaterar bara att “jag har alltid och kommer alltid att rulla med Jesus. Han är min vägvisare och ledare i livet”.

Tron på Gud var något han hittade själv som sjuåring. “Mina föräldrar var hippies så i vårat hem fanns det ingen plats för någon annan ‘gud’ än husgudarna Beatles och Rolling Stones” konstaterar han och ler.

Pandemifördriv

Sedan pandemin intog världen och Sverige har mycket i landet lamslagits eller åtminstone pausats. Inte minst de stora sammankomster som brukar vara hemmaplan för Dogge. Frågan är oundviklig: Hur förhåller du dig till allt när det ser ut som det gör med rädsla för att smittas, medvetenheten om avstånd  idag?

– Jag bara kör plattan i botten. Jag fortsätter att spela in skivor och hålla föreläsningar. Dessutom har jag börjat att blogga. Man hittar mig på doggedoggelito.nu och/eller via blogbiz.se. hittat ett nytt jobb nu, tillägger han, som marknadschef på måleriföretaget Hagströms Gruppen.

Man behöver vara som en kameleont och vara beredd att pröva nya saker, tror Dogge. Hitta andra vägar än de sedan gammalt invanda, och våga förändras. “Likaväl som tiden förändras måste man våga förändras själv, våga skapa nya grejer och skapa nya kontakter” anser han. Han tror inte att det är en lösning att sitta hemma på soffan och tycka synd om sig själv. Man måste hjälpa sig själv.

– Jag är uppväxt i det gamla Sverige där man hade känslan av att “staten kommer att hjälpa mig om det krisar”. Jag tror att det kommer att bli mindre och mindre med sådan hjälp, spår Dogge. Om du inte klarar dig så kommer ingen att hjälpa dig, befarar han … Det är en väldigt sorglig utveckling.

 

 

Han tycker att samhällsandan i Sverige idag har blivit väldigt egocentrisk. Att hela det “mentala tänket” i samhället har förändrats på bara de senaste decennierna. Och han ser ingen ljusning framöver heller.

– Jag tror att det bara kommer bli tuffare och tuffare. Hela Sverige har förändrats väldigt fort och man har tagit bort eller förändrat många saker, varav en hel del var bra saker, som vi nu måste hantera konsekvensen av. Saker som borde ha fått vara kvar!

Nu kommer Dogge spontant in på skolan. Till exempel var vissa saker i den “gamla skolan” bättre än de är idag, menar han och tar ordet “solidaritet” som exempel:

– Det har ju försvunnit helt från det svenska språket idag … Solidaritet; när man tänker på varandra, tar varandra i handen och går tillsammans in i framtiden. Skolan där man fick lära sig om välfärdssystemet och pensioner, allt grundat på det solidariska tänket … Det finns ju knappt idag. Idag är det mest att du ska klara dig själv och skita i alla andra.

I och med coronapandemin andas Dogge ändå en viss optimism om att vi kommer att behöva att gå tillbaka, åtminstone lite grann, till det gamla sättet att tänka, att vi måste tänka på varandra. “Det är det corona kommer att lära oss”, säger han hoppfullt.

– När jag var liten var Sverige ett föregångsland. Det är det inte idag. Det skulle vara roligt om vi kunde ta tillbaka den positionen och återigen bli ett föredöme för resten av världen.

Dogge tycker att Sverige, som det lilla land det är, behöver ha ett inhemskt, solidariskt tänk för att må bra och kunna hävda sig internationellt. Den egoism som han idag ser genomsyra samhället, på alla plan, är en importerad idé från utlandet, menar han. Vi hade det bättre innan, är hans slutsats.

– Nu behöver vi satsa på det grundläggande igen. På skolan, sjukvården, polisen och brandkåeren … Det är sådant som gör att samhället fungerar och blir bra.

Allt detta från en Dogge Doggelito som vare sig ville prata om politik eller religion. Och det är nog ändå ofrånkomligt att man kommer att snudda vid dessa två ämnen då de utgör det underlag på vilket vi alla målar våra liv. Färg och form bestämmer vi över själva, Men vi gör det inom ramen för det jordliga och andliga, fack där det alltid hamnar ändå i slutändan.
Dogge ska strax bege sig hem till Alby och jag till mitt i Luthagen. Med tanke på att att han de senaste åren har sjungit med såväl Lill-Babs som Mikael Wiehe är man ju nyfiken, vad kommer härnäst från multikonstnären i norra Botkyrka? Tids nog lär vi som gillar Dogge och minns Björn “Affe” Afzelius bli varse.

//Peder Strandh