Vi är alla — mer eller mindre — slavar i vår jakt på det ouppnåeliga. Detta är naturligtvis kärnan i allt vad reklambranschen innebär; att vi ska känna oss otillräckliga tills vi har investerat våra slantar i just den där produkten som marknadsavdelningarna har bestämt sig för.

Förloppet är emellertid än mer utstuderat och långdraget: För knappast ska vi ha hunnit hem, med vår senaste (ex.) mobiltelefonen innan en ny version kommer att flaggas på trendiga Internetforum. Avsändare är naturligtvis samma marknadsavdelningar som tidigare nämnts. Och innan vi ens har hunnit sätta oss in i vår nya (den redan näst senaste-) modells alla finesser och funktioner glider kvasikändisar som inte ens kan använda en diskborste på rätt sätt runt och flaxar ivrigt med en senare modell än den du just införskaffat.

Här står vi nu inför ett enkelt val. Antingen retar vi oss på denna oförklarliga “orättvisa” eller så väljer vi aktivt att se på det vi har och konstatera att; jag kan nöja mig här. Visst, det senaste alternativet är ett skrämmande scenario för alla reklammakare. Om många av oss väljer det senare förhållningssättet kommer det snart ge vid hand att man kommer att kunna se följande: Oroliga nyllen som vilset irrar omkring istället för att, som tidigare, mest har kunnat skådas på populära lunchrestauranger och trendiga nattklubbar vid Stureplan. Är det bara jag som tycker att en sådan inre bild kittlar förnöjsamt i maggropen?

Vem sjutton ska diktera för mig och dig när vi ska vara nöjda, när vi ska önska något nytt och vad vi ska gilla? För mig är svaret enkelt. INGEN! Var och en av oss har vår fulla rätt att vara tillfreds med precis det vi till mans så önskar — UTAN att någon vattenkammad, nolltaxerande viktigpetter ska ha ett enda ord med i den leken. Och till syvende och sist så är det du och jag som bestämmer vad som är relevant i våra liv.
Så, nog om detta. Nu ska jag gå ut och sända röksignaler till mina saliga mor och far i sin bekymmerslösa himmel.
Gott så!

Signerat P. Strandh