Efter ett sommarlov som har varit barnsligt tillåtande och kravfritt börjar nu höstterminen och skolan att närma sig för de yngre. Min snart tolvåriga dotter brottas, precis som alla andra barn och vuxna i västvärlden, med den konstanta pressen av att försöka passa in och vara rätt med allt vad det innebär. Att detta är ronden som omöjligt kan vinnas tar lång tid att inse. Vissa kommer inte till insikt på en hel livstid utan dör med känslan av att de aldrig var tillräckliga – fruktansvärt sorgligt och så ONÖDIGT!

I ett välfärdssamhälle som vårat, där vi som regel har tak över huvudet, mat för dagen, rent dricksvatten, sjukvård, skola och slipper att värja oss för rovdjur eller krigiska grannstammar (o.s.v.) väljer mainstream i stället att hävda sin egenart genom att spela efter regler och normer som andra aktörer (läs framförallt kapitalet) har försett oss med. Och det är egentligen briljant uttänkt då det spelar på våra allra största, djupt liggande och ytterst primitiva, rädslor: Att inte passa in och därmed riskera att bli utstött ur flocken.

Detta är något jag har försökt att förklara för min dotter sedan hon var väldigt liten. Anledningarna till att jag tog upp ämnet med henne var många. Men inte sällan kunde det handla om att hon ville ha en egen studsmatta eller en swimmingpool, resa till Disneyland Paris, ha en egen fjällstuga “som alla andra”. Naturligtvis fick jag inleda med att förklara för fyraåringen att de allra flesta inte hade något av ovan nämnda. Än mindre allt.
Men jag nöjde mig inte där då jag visste vad som väntade: Reklambranschen kommer slå undan benen för henne, gång på gång, och göra sitt yttersta för att hon ska känna sig fullständigt värdelös OM hon inte gör dem till viljes och köper det de saluför.

Så här åtta år senare känner jag att jag gjorde vad jag förmådde. Men det är långt ifrån tillräckligt när man dagligdags, tillsammans med dottern och sina medmänniskor, tvingas värja sig mot marknadsavdelningar på Apple, H&M, Gant, Rituals, Ariana Grande-prylar, McDonalds o.s.v. De slänger upp en bild eller filmsnutt på en perfekt sminkad kvinna/man/flicka/pojke, inspelad på plats i NYC eller på en vit sandstrand i Maldiverna (säkert ofta via chroma key) och … Vem fanken blir inte lockad!?

Det handlar till syvende och sist om att se skillnaden på äpplen och päron: Det jag behöver för att kunna leva ett anständigt liv contra det jag önskar lyxa till, fronta och skryta med.  

Det är en paradoxernas boxningsmatch att vara människa då man får ta åtskilliga smällar och på grund av det göra sitt bästa för att inte, urskiljningslöst, slå tillbaka alternativt ge upp. Det krävs en balansakt utöver det vanliga att vara människa idag då man måste förmå sig att se the big game’s regler fullt ut. För vi är ju samtidigt beroende av en konsumtion som skapar arbetstillfällen, skatteintäkter o.s.v. Problem uppstår först när den som har mycket mer slänger förväntningar och jämförelser i ansiktet på den som har mycket mindre. Där orättvisan tillåts att sticka fram sitt fula nylle på bästa sändningstid.
Jag kommer i skrivande stund inte närmare pudelns kärna. Det enda jag känner nu är träsmak i baken samt en viss uppgivenhet inför alla de orättvisor som omger oss … Och då har jag ändå bara surrat om oss, the lucky ones, som ändå bor i ett land som Sverige och västvärlden.
Det hissnar när man begrundar all världens bröder och systrar, vars faror och befogade ångest (istället för mitt ämne PR-hotet) stavas hot som krig, svält, sjukdomar (här känns sars-coV2-viruset som en rättvisans fyrpåk i mörkret), arbetslöshet, förtryckande av yttrande-, religions- och pressfrihet, sexuell läggning o.s.v.

Tja, min älskade dotter: Livet är en utmaning som man bör omfamna med hela hjärtat såväl som intellektet samt med en stor dos integritet. Vad mer kan en tilltuffsad och lätt cynisk pappa som jag säga dig? Jag älskar dig och vet att du gör, och kommer fortsätta att göra, det bästa du kan för att ditt liv ska kännas meningsfullt för dig. Precis som jag önskar! Jag är också kolossalt stolt över att du alltid väljer att berika och bistå din omgivning istället för att tära på den och alla dess individuella resurser och drömmar. Det bådar gott för framtiden. Inte minst nu när skolan snart slår upp sina portar och en ny hösttermin tar sin start.
Och som du har märkt vid det här laget; vi överlevde lätt utan swimmingpool och fjällstuga. Då klarar vi allt. Och framförallt – vi har ju varandra! 😉

/pappa Peder

_________________________________
Signerat Peder Strandh