En barndomsvän drabbades för några år sedan av en cancersjukdom som åt upp, mer och mer, av hans möjligheter till överlevnad. Jag minns att vi talades vid om allt möjligt mellan himmel och jord, även om den förbannade cancern.

När den ena efter den andra möjligheten till behandling stängdes förblev Johan positiv till sin läggning. Tyvärr vann den så avskydde tjuven C och stal min väns liv, åt helvete för tidigt! Efter sig lämnade Johan sin kära hustru, barn och hundar. Och så alla oss vänner. Mitt liv tömdes med ens på en humanismens förebild och jag saknar honom var dag.

Det som ändå ekar kvar efter alla hans kamp är den kämpaglöd han alltid visade prov på. Den optimism och ork att engagera sig i allt annat livet rymmer (än den egna jämmerdalen). Att ”måla Johan” gick för mig bara att göra på ett sätt; en växt som med livets kärlek till sig självt alltid söker sig mot ljuset, ser framtiden an … Ser möjligheter.
Jag lär mig alltjämt av dig, käre vän.

Johan, tids nog ses vi. Då ska vi dansa bland moln och rabarber och glädjas, fria från den oro livet per definition är förknippat med. Tids nog …

// PederStrandh

PS. Johan var liksom jag en pianist. Därför var det en självklarhet att även skriva en sorts hyllning till en stupad broder. Om du vill lyssna till den finner du den på min Youtube-kanal via den här länken.