Under några års tid rung 2010 arbetade jag (bl.a.) tillsammans med ett galleri i Norrtälje. Galleri Dianahusets ägare, Fredrik Larsson, hann sälja ett antal Strandhska alster, målade på papper med fin gräng (storlekarna låg som regel någonstans mellan A4 och A3), runt om i Sverige. Det var en intensiv tid men också väldigt rolig. Jag vill minnas att någon målning gick till Polisen i Stockholm och andra till bl.a. Svenska Spel i Visby och Cederroths i Upplands Väsby.

Detta inlägg läses med fördel ackompanjerat av Staffan Hellstrands otroligt suveräna låt “Fanfar” (bilden »)

Fredrik fattade tidigt särskilt tycke för två av mina (många) serier, de s.k. BandMembers- och Sol & Bad-serierna. Bilden här intill föreställer en man som trumpetar ut en fanfar. Därav det fyndiga namnet “Fanfaren”. Okej, jag medger att namnet kanske kunde ha varit något med lite mer twist och höftrörelse … Men Fanfar fick duga. Det är intressant, och emellanåt nästan lite sorgligt, att som konstnär tvingas skiljas från sitt verk. Ta fanfarkillen exempelvis. Jag har inte den blekaste susning om var han befinner sig idag, eller om han ens finns kvar. Kanske brann han inne när en hyresrätt brann ned i Finnspång eller luckrades upp i en källare efter att vattnet steg över sina breddar i Lagan. Kort sagt, precis vad som helst kan ha hänt min lille trumpetare sedan han lämnade min ateljé på Skolgatan 7 i Uppsala.

Kanske är det här dags för en liten efterlysning. Har du sett denne (förmodade) yngling? Han sågs senast 2012 med en trumpet i högsta hugg och bar mörka kläder. Har du uppgifter som kan hjälpa oss att komma närmare sanningen om var han håller hus idag? Tveka inte att höra av dig till pappa konstnären som är utom sig av oro … Nja, nu tar jag allt i.
(…) till konstnären som är en nyfiken rackare, torde stämma bättre.

Slutligen; where ever you are, my little trumpet player. Be safe and play on!

//Peder Strandh