Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Sommar utomhus … Se en film, vet jag!

Sommar utomhus … Se en film, vet jag!

I vårvintras, när kylan alltjämt höll sitt gastkramande grepp om Sverige, råkade mer eller mindre jag “snubbla” över den franskfödde dokumentärfilmaren Raphael Trezas film The Cobra Gypsies.

De oerhört vackert filmade dryga femtio minuterna bjuder på en färg- och tonhöjande upplevelse långt mer maxad än samtliga specialeffekter i t.ex. Eurovision Song Contest och Fotbolls-VM i kombination!
Raphael Trezas respektfulla och öppensinniga sätt att närma sig, i detta fall, Kalbeliya-klanen i Rajasthan (i nordvästra Indien) berörde mig djupt och inspirerar mig fortfarande.

Nu när värmen äntligen tycks ha hittat till våra breddgrader och naturen utanför är som mest färgstark och praktfull är det kanske inte det första man tänker … Att sitta och titta på film. Men tro mig, den är väl värd att se och fotot borde få vilken filmfotograf som helst att bli grågrön av avundsjuka. Och viktigast av allt; alla härliga medlemmar ur Kalbeliya-klanen som bjuder upp till dans, kamelridning och ren mellanmänsklig glädje … De är enastående!

Ha det gott och var rädda om varandra!
PSH

Serverat på Nobelfesten

Nya golv på jobbet

Sponsrat inlägg i samarbete med K3Golv

Att lägga golv här en konst, ett hantverk.

Tänker ni på golvet ni går på? Vad ni har för golv hemma, i butiker, på jobbet? När man börjar fundera på det märker man vilket hantverk det är att lägga ett golv.

Vi har funderat på att byta golv på jobbet, lägga ett nytt golv. Det är därför jag ser golvet överallt där jag går. När man jobbar måste man inte bara tänka på hur det ser ut, man måste också tänka på hur hållbart det är. Står man och jobbar som många faktiskt gör nu så får golvet inte vara för hårt.

K3Golv har jag fått bra hjälp. De hjälper både privatpersoner och företag med stora eller små jobb. Det är bra att kunna säga sina idéer till dem, de vet om det går att genomföra eller inte. de kan också komma med tips på vad som kanske skulle passa bättre.

Har ni tänkt på golven i kyrkor eller på slott? Tänk när ni går in i domkyrkan eller är på fest i slottet. Hur många bröllop, dop, fester och andra firanden har det varit på dessa golv. Det är jättespännande att tänka tillbaka och fundera på.

I Uppsala har vi många gamla byggnader. Ta en tur runt Uppsala och titta på allt som finns här. När ni går in i kyrkan, slottet eller carolina rediviva så fundera på golven, taket och väggarna. Tänk om väggar kunde tala brukar man säga ibland, det gäller även golv tycker jag. Va spännande saker vi hade fått reda på då!

Jag tycker att vi ska satsa på ett hållbart golv på jobbet, så kan vi slipa och ytbehandla det när det börjar bli lite fult. Den idén ska jag ta med K3Golv och höra vad de tycker!

 

 

 

MINNETS ÅTERVÄNDSGRÄND • 1980-talets rullstolsfärd mot förbrödring

MINNETS ÅTERVÄNDSGRÄND • 1980-talets rullstolsfärd mot förbrödring

Jag minns i början av 1980-talet när jag i åttonde klass skulle praktisera i en av Mariebergs köpcentrums (Örebro) klädbutiker. Sedan flera år hade jag – tillsammans med mitt kamratgäng – varit helt hängiven elektronisk musik à la Kraftwerk, Depeche Mode, Yazoo, Propaganda och Jean Michel Jarre (m.fl).

När jag nu kom in i modebutiken i Marieberg möttes jag av en jämnårig kille, Micke, från parallellklassen. Han passade perfekt in bland butikens axelvaddar och kavajer med korta ärmar och byxor. Hans såg, klädmässigt, ut som det stora flertalet gjorde bland dåtidens ungdomar med bländvita tubsockor, korta uppkavlade brallor samt en vit sweatshirt med neonfärgade fält som löpte över bröst och rygg.

Micke såg kort sagt ut som en äkta George Michael-/ Andrew Ridgeley (från gruppen Wham) -wanna be. Nu bör man beakta att det stora flertalet bland mina jämnåriga, inklusive Micke, på den här tiden lyssnade till grupper som Duran Duran, Men without hats, Culture Club, Limahl, Michael Jackson, Style och Gyllene Tider. Kontrasten mellan mig och Micke var uppenbar.
Blygt och något avvaktande sattes vi på att dra av plast från en helsikes massa, nyss inkomna, tubsockor från Kina. Efter en stunds tystnad och åtskilliga statiska stötar senare börjad vi småtrevande att konversera. Först om skolan, om praoplatsen och vädret, typ. När samtliga tubsockor var upplockade och prismärkta stod vi utan sysselsättning varför vi tilläts ta en lite rast. Den spenderades med att vandra runt i varuhuset.

 

Förbrödrande rullstolsrace

På vår väg tillbaka upptäckte vi att varuhuset tillhandahöll lånerullstolar till sina kunder som behövde sådana, och dessa stod parkerade strax utanför vår prao-butiks entré. Jag minns inte om det var Mickes eller min idé, men den var absolut brilliant: Testa den egna förmågan att köra rullstol. Låt mig uttrycka det hela på följande vis: När de två prao-veckorna var till ända låg såväl Mickes som mitt rekord i att köra rullstol på bakhjulen (utan att sätta ner framhjulen i backen) på närmare tio minuter. Så här, 35 år senare, kan jag le varmt åt minnet av hur två rullstolar kunde överbrygga klyftan mellan Wham och Depeche Mode, mellan Adolfsbergsbon (undertecknad) och Mariebergskillen … Mellan mig och axelvadds-Micke. Musik har onekligen en förmåga att föra samman olikheter och förbrödra. Med detta sagt anser jag alltjämt, dock med glimten i ögat, att min musiksmak vida överglänste hans.

Peder Strandh från minnenas allé

 

 

Språket är viktigt

Sponsrat inlägg i samarbete med Exacta

Språkgranskning

Bild lånad från Exacta

För mig är språket viktigt. Jag vill att det ska vara rättstavat och noggrant skrivet. Språk är roligt och ord är kul! Jag tycker om att både läsa böcker och att skriva artiklar och texter. Samt att blogga såklart! Det är dock inte alltid så lätt att skriva en text.

Man skriver mycket idag. På sociala medier och via mail samt sms. Vi skriver vi nog mycket mer än förr och vi har rättstavningsprogram i datorerna och autocorrekt i telefonerna. Det gör ingenting om någonting blir fel i ett sms eller mail, men när vi ska skriva en text som ska vara en viss formalia så kan det vara mycket svårare.

För en företagare är det viktigt att texter blir rätt. Kanske måste man till och med ha en text eller ett avtal på engelska. Du blir kanske inte tagen på allvar om du har en text som inte är välarbetad. Det kan vara riktigt svårt så då är det bra att kunna få professionell hjälp med språkgranskning och översättning.

Exacta har inriktat sig på företagskunder och det har blivit deras expertis. Hos dom kan du få hjälp med korrekturläsning, redigering, omarbetning mm. Mitt tips är att ta hjälp med de svårare texterna när du har ett företag, det kommer att löna sig!

 

Den lilla solen blev vägen till återerövrad självkännedom

Den lilla solen blev vägen till återerövrad självkännedom

Det tar emot varje gång, att säga att corona i stor utsträckning faktiskt dikterar ens liv. Men för alla som har det allra minsta innanför pannbenet är det just så det är, och har varit det senaste dryga året. Den första tiden tyckte jag att det gick hyfsat bra. Familjen kom samman på ett sätt som annars mest sker i samband med de längre loven, man jobbade hemifrån och hann med att fixa hemma som man annars inte gjorde. Man agerade mottagare av muntra tillrop såväl som sprinkler när man bara spred de magiska orden “det blir snart bättre”.

 

Det var så lätt att tro på det i början. Men allteftersom tiden har gått har den mobilisering av tilltro till världens förmåga att samarbeta fått sig en hel del törnar då rikare länder har köpt sig förtur i köer till alltifrån munskydd och syrgas till vaccin. Sedan har vi de som misstror vaccinet som sådant, folk som inbillar sig att, till exempel grundaren av det stora dataföretaget från Seattle skulle ligga bakom viruset för att vinna världsherravälde. Min kvalificerade misstanke säger mig att det sannolikt rör sig om samma grupp människor – folk som alltjämt tror att jorden är platt, att dess kanter vaktas av hemska odjur och att solen roterar runt oss.

Det blir tydligt, när man anammar självisolering, att alla de intryck man normalt erhåller i mötet med andra människor. Dessa intryck är oerhört viktiga för hur man upplever det egna livet och orienteringsförmågan såväl inombords som i den yttre tillvaron. Jag känner mig lite lätt vilse, måste jag tillstå. För att inte tala om att jag är sjukt trött på att undvika andra människor. Herregud, jag är ju en social snubbe som älskar att småsnacka med allt och alla. Det är ur det småtjattret min egen berättelse hämtar sin näring, och utan dessa möten blir denna berättelse lika grund och långvarig som en vattenpöl i Sahara vid middagstid.

 


Lagom till påskveckan insjuknade först min sambo, sedan min dotter och sist jag med förkylningssymptom. Med en feber att likna vid smygpunka lommade jag runt i hemmet, knaprade smärtstillande och snörvlade. Väl medveten om att jag är lika välkommen utanför ytterdörren som digerdöden eller en vätebomb. Sambon for och testade sig för covid-19, och på påskaftonen kom beskedet som gudskelov var negativt. Och det är klart, bara för att sars-cov2-viruset härjar så innebär det inte att alla tusentals andra förkylningsvirus har tagit time off.  Så resultatet bjöd onekligen en lättnad då min kroppshydda (misstänker jag) inte är rustad för en batalj med just detta virus.

För att mota Olles alla kusiner (inklusive sars-cov2) i grind har jag med en besatts envishet servat hushållet med vatten boostat med egenhändigt pressad, färsk citron. Ja jisses, här hemma har det konstant doftat av den lilla solens friska doft och nu är vi alla återställda.
Så häromdagen fastnade min blick vid den lilla frukten som stod på tur att skäras upp, och jag såg ånyo dess enorma skönhet. Fram åkte papper med lätt gräng, akvarell- och gouache-färger och så var jag åter igång att fäkta fram motiv. Det kändes förbaskat underbart när motivet sedan började ta form framför mig, jag kände mig mer levande än på bra länge … Faktiskt kan jag uttrycka det som att jag kände igen mig själv och kunde bottna i mig själv igen — SÅ SKÖNT! Och dessutom så viktigt i udda tider som dessa.

Lev väl och var rädd om dig!

/Peder Strandh

Flexibelt kontor

Sponsrat inlägg i samarbete med Hagalunds Kontorshotell

Har du tröttnat på att enbart jobba hemma?

Nu är vi många som jobbar hemfrån. Det är skönt att ha fexibiliteten att vara hemma. Man slipper tiden det tar att ta sig till och från jobbet och man hinner också med mer hemma.

Att tvätta eller städa på sina raster kan vara skönt för att du slipper göra det på kvällen, men hade du haft ett kontor så hade du fått en rast och ta det lite lugnt vilket är bra för välmåendet.

Det är dock lite tråkigt att sitta själv varje dag. Många saknar det sociala och ett kontor att gå till. Det kan bli ganska ensamt att jobba hemma varje dag och man sakanar någon att prata med eller bara dricka en kopp kaffe med.

Om man har ett eget kontor så är det skönt att ha en plats att gå till. Man kommer ut i friska luften när man tar sig till och från kontoret, vardagsmotionen är också viktig. Dock så är väldigt dyrt att ha sitt eget kontor och det är lite tråkigt att lägga sina surt förvärvade pengar på en dyr kontorshyra, för det finns så mycket roligare saker att göra för de pengarna.

Att hyra in sig på kontorshotell i Stckholm är det perfekta alternativet tycker jag. Du kan välja om du vill hyra halvtid eller heltid. Det är ett otroligt bra sätt att nätvärka för du träffar så många andra företagare när du är på ditt kontor.

Då får man också det sociala. En fika med hen som hyr kontoret brevid dig, prata med några företagare när du äter din lunch i personalköket. Kanske en aw eller personalfest med dina nya kollegor på kontorshotellet.

Det är viktigt att må bra och att att ha roligt på jobbet och det har du chansen att få när du hyr in dig på ett kontorshotell.

 

 

 

FHM- och MELLO | Vem har skäl att gnälla?

FHM- och MELLO | Vem har skäl att gnälla?


Allt fler tycks anse sig ha anledning att gnälla och beklaga sig, ha rätten att uttrycka sig som experter om sådant de egentligen är lekmän i och att använda grova tillmälen i det offentliga rummet. Är det möjligen konsekvensen av, det allt vanligare hemarbetets inbillade anonymitet? Eller håller folk på att spåra ur fullständigt?


>>

I veckan rapporterades det om att anställda inom Folkhälsomyndigheten (FHM) har utsatts för hot om våld och rena dödshot. I mobben lär det ha funnits/finnas ytterst kompetent folk, så som forskare, professorer etc. som tagit till brösttoner och än värre gentemot sina kollegor inom FHM. Att debatten måste vara tillåtande och öppen är en självklarhet. Men när det går över i rena personangrepp och hot, då är det helt plötsligt frågan om något annat och det stavas “kriminalitet” och kan bara kallas för oproffsigt och genant. Sansa sig i pöbeln för bövelen!

Och så byter jag abrupt ämne och beger mig till public service och deras Mello (Melodifestivalen). Jag har själv som låtskrivare, i början av 00-talet, sänt in två bidrag till SVT:s Melodifestival. Båda gångerna gjorde jag det tillsammans med min musikervän och journalistkollega Micke Lindqvist. Då rörde det sig om rena schlagers; lättlyssnade och lättnynnade. Med sina smått töntiga titlar Chew Chew och Hjärtats pyroman tillsammans med starka melodier tyckte Micke och jag att det var en rolig grej att kunna bidra till den svenska melodiväven. Att vi sedan inte kom med var naturligtvis helt okej och bara att respektera. Men nog undrade vi hur urvalsprocessen hade gått till. För då som nu var det i princip samma gäng låtskrivare bakom flertalet bidrag och jag hade sedan länge konstaterat att kvaliteten på melodierna i den skattefinansierade melodifestivalen ofta var extremt undermåliga – rent av oinspirerade.

Urvalsjuryn (läs Christer “CB” Björkman) kan omöjligt ha lyssnat på samtliga insända bidrags melodier när de lyfter fram så mycket torktumleskval som de gör, det är min bedömning idag. De flesta av oss vet att Sverige är fullständigt nerlusat av extremt begåvade låtskrivare — vi är ju för fanken the melody land number one! Då är det beklämmande och, med tanke på skattefinansieringen, direkt oetiskt att dessa kompositörer aldrig skulle kunna få en chans att lyfta fram sitt material genom det nålsöga CB basar över. Det är bara att konstatera:  Det är i princip omöjligt för en icke redan Melloetablerad låtskrivare att få sin låt lyssnad till. Än mindre är sannolikheten att den – oavsett hur “catchy” den skulle vara – skulle ges en chans att få ljuda i tävlingen. Tyvärr.

Vad an denna skälla-på-Mello-harang?

“Låtskrivarna har tröttnat på att vara osynliga i åtets Melodifestival” rapporterar SVT Kultur. Att det är just statstelevisionens egna kulturredaktion som rapporterar om detta är snuddande nära att “kasta sten i glashus” då det sätter fokus på det oseriösa i urvalsprocessen. Låtskrivaren Linnea Deb har tre bidrag med i årets upplaga av Mello med artisterna Eric Saade, Tusse och Alvaro Estrella. Till SVT Kultur säger hon sig reagera på att “låtskrivarna får mindre och mindre status”.
– Det heter Melodifestivalen, nu är det en artisttävling och det är väl okej. Men om vi inte fortsätter skriva låtar så har man ingen festival längre.
Hon beklagar sig över att hon och hennes utvalda inte får synas tillräckligt i TV i samband med att deras bidrag spelas upp. När ska SVT Kultur höja blicken ut mot övriga Sverige och rapportera om vad de många tusen refuserade tycker om bristen på uppmärksamhet?

Linnea Deb och hennes (i Mellon) lyckosyskon är redan igenom CB:s nålsöga och deras låtar kommer att ljuda många gånger om, i teven och radion och på webben. Ett ljudligt katchiiing med STIM-slantar väntar runt hörnet för dem. Så, vad fasen gnäller de för? Det är väl bara att de tar upp saken med CB och SVT:s övriga Mello-elit på något av de internmöten som rimligtvis hålls, eller vid något av mingel eller liknande. Lägg den för er heta potatisen där den hör hemma.

Och SVT Kultur rikta nu er uppmärksamhet mot det enorma smörgåsbord av mästerlig och genialisk kultur som finns bortom det redan etablerade i o8-, 031- och 040-land! Bortom finscenerna och fingallerierna. Det är DÄR det riktigt nyskapande och intressanta sker. Punkt.

// Peder Strandh

Det är skillnad mellan konstigt och KONST

Det är skillnad mellan konstigt och KONST

BANKSY’s NATTVARDEN 2.0

År 2002 köpte Storbritanniens nationella konstmuseum för modern och samtida konst, Tate Modern, in den italienske konstnären Piero Manzonis konserverade avföring. Jovisst läster du rätt. Det “nätta” priset för en konservburk låg vid tillfället på £ 22 300 (SEK 300 000) – Alltså dyrare än guld i sin vikt! Burken inhandlades med skattemedel(!) från den anrika auktionsfirman Sotheby´s i London.

 

När salig Piero Manzoni (han rundade hörnet 1963) i sitt “konstverk” Merda d’Artista lät kapsla in sin avföring så lär det ha varit som en sorts manifestation mot det löjeväckande i konstetablissemangets vurm för det mest besynnerliga.

 


En burk konserverad skit, signerad Piero Manzoni.

 

Om man sedan läser på Tates webbsida om skiten i fråga så följer självklart en rad mer eller mindre eleganta förklaringar/motiveringar till att det överhuvudtaget finns och har ett berättigande därtill. Att bygga ett försvarande narrativ runt det mest konstiga och förvrängda är symtomatiskt för det övre konstetablissemanget och bidrar sannolikt bara till än mer förvirring. Man blåser upp resonemangen likt rökridåer vilka gör att man tror sig komma undan med det mesta … Inklusive konserverad avföring.

Jag vet inte om Piero Manzoni lyckades tillföra något konstruktivt till den allmänna diskussionen kring “bra eller dålig” konst. Inget annat än att ytterligare elda på en redan fartblind och omdömeslös beundrarskara bland “konstvetare”.

 


Banksys numera klassiska flicka med sin tappade/släppta ballong. 

 

En liknande utgångspunkt för ett verk – men med betydligt mer finess – är Banksys “installation” Love Is in the Bin (2018) som även den figurerade i auktionsfirman Sotheby’s i London. Du kanske minns när bilder från auktionssalen kablades ut över världen? När man såg hur en klassisk Banksy-flicka, med sin lika klassiska röda ballong, plötsligt matades ner i sin förgyllda ram, rakt genom en inbygd pappersstrimlare. Den (enligt mig) underbara blandreaktion av förvåning och förfäran som plötsligt greppar tag i den överfyllda salen när alla börjar inse att ett konstverk förstörs inför deras ögon … Den reaktionen är naturligtvis Banksys egentliga konstverk, och jag kan inte se mig mätt på alla de ansiktsuttryck som finns förevigade från det ögonblicket. En stillbild från någon av sekunderna i anslutning till strimlingen är som att se en ny nattvarden. Där finns en Jesus, en Petrus och Johannes. Judas torde vara Sotheby’s själva och Paulus som inte kommer in i den bibliska berättelsen förrän efter Kristi död skulle möjligen kunna vara alla vi andra, som häpnar över det vi fått veta om konstverket (i efterhand). Banksy må då vara likt den Helige Ande själv, som verkar i det fördolda …

Nu är ju detta rena spekulationer från undertecknads sida och bara Gud (samt Banksy) lär veta vad som egentligen stämmer och inte. Men nog kan väl alla förnuftiga skriva under på att skit är skit och att alla närvarande vid Love Is in the Bin:s fulländning (strimling) är en del av en Nattvarden 2.0!?

/Peder Strandh

 

 

Paviljonger

Sponsrat inlägg i samarbete med Indus

Vad tänker ni på när ni hör ordet paviljong?

Jag tänker på en paviljong i en sommarstuga. Ni vet ett sådant där litet fint hus utan väggar som står på gården. Där man tar ut en bricka med saft och bullar för att fika på eftermiddagen.  Eller på de lite nyare paviljongerna som många har på sin tomt. Där man kan välja om man vill ha gardinerna stängda eller öppna beroende på väder och vind.

Det jag inte visste var att det som förut kallades för barack numera kallas för paviljongmodul.

När jag hör ordet barack tänker jag genast på byggjobbare som har en barack för att fika och äta sin lunch. Numera finns det så otroligt många typer av baracker eller mobila paviljonger.

Många förskolor och skolor är utbyggda med just dessa moduler. Helt nya förskolor är enbart byggda med det. De små omklädningsrummen i skolorna är inte alltid gjorda för så många barn och då är det perfekt att kunna bygga till ett omklädningsrum med en modul.

Jag tror att vi kommer se mer av detta i framtiden. Det är en smart lösning om man behöver ett kontor. När företaget växer och man behöver utöka kontoret så kan man göra det med en till modul.

Samma sak gäller om man behöver minska sin yta, då kan man lätt plocka bort en modul. En väldigt bra lösning om man tänker på det ekonomiska. Hur många betalar inte för väldigt mcyket yta som de inte använder sig av. Om du har moduler så slipper du det problemet.

Nu är inte paviljogmodulerna bara väggar och tak som de kanske var för länge sen. Det finns bra venielation, möjlighet att få det handikappanpassat, låg energiförbrukning mm.

Om jag någon gång ska skaffa mig ett större kontor, då vill jag ha en paviljong!

Bara du vet hur den absolut bästa kulturyttringen ser ut

Bara du vet hur den absolut bästa kulturyttringen ser ut

Vilken är världens bästa konst? Hur låter det vackraste musikstycke som någonsin har komponerats, eller vem är planetens i särklass bästa poet?  Ungefär så kan frågor till kulturarbetare låta. I de eventuella svar som ges glids och tänjs det ofta på konkretiseringar, nyanser o.s.v. då det inte är helt enkelt att svara på detta. Och det av en enda anledning: Det bästa kulturuttrycket bedöms av din blick allena. 

Personligen anser jag att bra konst skapar tid för eftertanke, avkoppling, engagemang och reflektion i de kontexter den återfinns i. Våra tämligen primitiva hjärnor är alltjämt inställda på savannens verklighet med allt vad det kan innebära. Alla normalt funtade människor upplever naturen som något lugnande. Enligt en undersökning jag hörde talas om för flera år sedan uppskattade flest människor lövträd framför barrträd, något som sannolikt har att göra med vårat gemensamma urhem (i dagens Rift valley i östra Afrika). Jag tillhör den skara som utan omsvep kan erkänna att inget får mig att känna mig så hemma, så lugn och trygg som att vara omgiven av gräs, blad, blommor, fågelsång och insekters stillsamma surr. Inget kan mäta sig med de pulserande ljuden av ett vattendrag, det dämpade trummandet av ett regn eller det mjuka rasslet av löv som vibrerar på sina grenar i en lätt bris.

Så när det kommer till den bästa konsten för mig handlar det oftast om att flirta med naturens betingelser. Men samtidigt vill jag känna upphovsmannans/-kvinnans närvaro i verket. Jag vill den klangbotten som motivet har tagit färg och form av. Gärna i oförställda penseldrag/ackordföljder/rörelser/ meningsrytmiker,  orädd färghantering uppkäftig ansats. Catering Uppsala.

Å andra sidan vill jag också kunna landa vid lugna ansatser, mjuk penselföring och harmoniska drag … Kort sagt, min komplexa klangbotten – som förövrigt är lika invecklad och komplicerad som din och alla andras – har behov av lite av det mesta. Jag kan helt enkelt inte säga att “just det här är det bästa konstnärliga uttrycket”. Lika lite som jag kan välja bara en maträtt eller dryck bland allt gott som finns att förtära. Och varför skulle jag behöva välja och därmed exkludera något som jag också tycker om? Det finns ingen som helst anledning att försätta sig en situation där man tvingas att välja bort något av livets förskönande och därmed kvalitetshöjande utbud. Tvärtom – omfamna allt som skänker dig inre glädje, lugn, upphetsning o.s.v. Ta till dig av allt som får dig att leva än mer och sant!

(Bilden: StrandhHouse II, O.p.d.)

/Peder Strandh

Till startsidan