FHM- och MELLO | Vem har skäl att gnälla?

FHM- och MELLO | Vem har skäl att gnälla?


Allt fler tycks anse sig ha anledning att gnälla och beklaga sig, ha rätten att uttrycka sig som experter om sådant de egentligen är lekmän i och att använda grova tillmälen i det offentliga rummet. Är det möjligen konsekvensen av, det allt vanligare hemarbetets inbillade anonymitet? Eller håller folk på att spåra ur fullständigt?


>>

I veckan rapporterades det om att anställda inom Folkhälsomyndigheten (FHM) har utsatts för hot om våld och rena dödshot. I mobben lär det ha funnits/finnas ytterst kompetent folk, så som forskare, professorer etc. som tagit till brösttoner och än värre gentemot sina kollegor inom FHM. Att debatten måste vara tillåtande och öppen är en självklarhet. Men när det går över i rena personangrepp och hot, då är det helt plötsligt frågan om något annat och det stavas “kriminalitet” och kan bara kallas för oproffsigt och genant. Sansa sig i pöbeln för bövelen!

Och så byter jag abrupt ämne och beger mig till public service och deras Mello (Melodifestivalen). Jag har själv som låtskrivare, i början av 00-talet, sänt in två bidrag till SVT:s Melodifestival. Båda gångerna gjorde jag det tillsammans med min musikervän och journalistkollega Micke Lindqvist. Då rörde det sig om rena schlagers; lättlyssnade och lättnynnade. Med sina smått töntiga titlar Chew Chew och Hjärtats pyroman tillsammans med starka melodier tyckte Micke och jag att det var en rolig grej att kunna bidra till den svenska melodiväven. Att vi sedan inte kom med var naturligtvis helt okej och bara att respektera. Men nog undrade vi hur urvalsprocessen hade gått till. För då som nu var det i princip samma gäng låtskrivare bakom flertalet bidrag och jag hade sedan länge konstaterat att kvaliteten på melodierna i den skattefinansierade melodifestivalen ofta var extremt undermåliga – rent av oinspirerade.

Urvalsjuryn (läs Christer “CB” Björkman) kan omöjligt ha lyssnat på samtliga insända bidrags melodier när de lyfter fram så mycket torktumleskval som de gör, det är min bedömning idag. De flesta av oss vet att Sverige är fullständigt nerlusat av extremt begåvade låtskrivare — vi är ju för fanken the melody land number one! Då är det beklämmande och, med tanke på skattefinansieringen, direkt oetiskt att dessa kompositörer aldrig skulle kunna få en chans att lyfta fram sitt material genom det nålsöga CB basar över. Det är bara att konstatera:  Det är i princip omöjligt för en icke redan Melloetablerad låtskrivare att få sin låt lyssnad till. Än mindre är sannolikheten att den – oavsett hur “catchy” den skulle vara – skulle ges en chans att få ljuda i tävlingen. Tyvärr.

Vad an denna skälla-på-Mello-harang?

“Låtskrivarna har tröttnat på att vara osynliga i åtets Melodifestival” rapporterar SVT Kultur. Att det är just statstelevisionens egna kulturredaktion som rapporterar om detta är snuddande nära att “kasta sten i glashus” då det sätter fokus på det oseriösa i urvalsprocessen. Låtskrivaren Linnea Deb har tre bidrag med i årets upplaga av Mello med artisterna Eric Saade, Tusse och Alvaro Estrella. Till SVT Kultur säger hon sig reagera på att “låtskrivarna får mindre och mindre status”.
– Det heter Melodifestivalen, nu är det en artisttävling och det är väl okej. Men om vi inte fortsätter skriva låtar så har man ingen festival längre.
Hon beklagar sig över att hon och hennes utvalda inte får synas tillräckligt i TV i samband med att deras bidrag spelas upp. När ska SVT Kultur höja blicken ut mot övriga Sverige och rapportera om vad de många tusen refuserade tycker om bristen på uppmärksamhet?

Linnea Deb och hennes (i Mellon) lyckosyskon är redan igenom CB:s nålsöga och deras låtar kommer att ljuda många gånger om, i teven och radion och på webben. Ett ljudligt katchiiing med STIM-slantar väntar runt hörnet för dem. Så, vad fasen gnäller de för? Det är väl bara att de tar upp saken med CB och SVT:s övriga Mello-elit på något av de internmöten som rimligtvis hålls, eller vid något av mingel eller liknande. Lägg den för er heta potatisen där den hör hemma.

Och SVT Kultur rikta nu er uppmärksamhet mot det enorma smörgåsbord av mästerlig och genialisk kultur som finns bortom det redan etablerade i o8-, 031- och 040-land! Bortom finscenerna och fingallerierna. Det är DÄR det riktigt nyskapande och intressanta sker. Punkt.

// Peder Strandh

Serverat på Nobelfesten

Det är skillnad mellan konstigt och KONST

Det är skillnad mellan konstigt och KONST

BANKSY’s NATTVARDEN 2.0

År 2002 köpte Storbritanniens nationella konstmuseum för modern och samtida konst, Tate Modern, in den italienske konstnären Piero Manzonis konserverade avföring. Jovisst läster du rätt. Det “nätta” priset för en konservburk låg vid tillfället på £ 22 300 (SEK 300 000) – Alltså dyrare än guld i sin vikt! Burken inhandlades med skattemedel(!) från den anrika auktionsfirman Sotheby´s i London.

 

När salig Piero Manzoni (han rundade hörnet 1963) i sitt “konstverk” Merda d’Artista lät kapsla in sin avföring så lär det ha varit som en sorts manifestation mot det löjeväckande i konstetablissemangets vurm för det mest besynnerliga.

 


En burk konserverad skit, signerad Piero Manzoni.

 

Om man sedan läser på Tates webbsida om skiten i fråga så följer självklart en rad mer eller mindre eleganta förklaringar/motiveringar till att det överhuvudtaget finns och har ett berättigande därtill. Att bygga ett försvarande narrativ runt det mest konstiga och förvrängda är symtomatiskt för det övre konstetablissemanget och bidrar sannolikt bara till än mer förvirring. Man blåser upp resonemangen likt rökridåer vilka gör att man tror sig komma undan med det mesta … Inklusive konserverad avföring.

Jag vet inte om Piero Manzoni lyckades tillföra något konstruktivt till den allmänna diskussionen kring “bra eller dålig” konst. Inget annat än att ytterligare elda på en redan fartblind och omdömeslös beundrarskara bland “konstvetare”.

 


Banksys numera klassiska flicka med sin tappade/släppta ballong. 

 

En liknande utgångspunkt för ett verk – men med betydligt mer finess – är Banksys “installation” Love Is in the Bin (2018) som även den figurerade i auktionsfirman Sotheby’s i London. Du kanske minns när bilder från auktionssalen kablades ut över världen? När man såg hur en klassisk Banksy-flicka, med sin lika klassiska röda ballong, plötsligt matades ner i sin förgyllda ram, rakt genom en inbygd pappersstrimlare. Den (enligt mig) underbara blandreaktion av förvåning och förfäran som plötsligt greppar tag i den överfyllda salen när alla börjar inse att ett konstverk förstörs inför deras ögon … Den reaktionen är naturligtvis Banksys egentliga konstverk, och jag kan inte se mig mätt på alla de ansiktsuttryck som finns förevigade från det ögonblicket. En stillbild från någon av sekunderna i anslutning till strimlingen är som att se en ny nattvarden. Där finns en Jesus, en Petrus och Johannes. Judas torde vara Sotheby’s själva och Paulus som inte kommer in i den bibliska berättelsen förrän efter Kristi död skulle möjligen kunna vara alla vi andra, som häpnar över det vi fått veta om konstverket (i efterhand). Banksy må då vara likt den Helige Ande själv, som verkar i det fördolda …

Nu är ju detta rena spekulationer från undertecknads sida och bara Gud (samt Banksy) lär veta vad som egentligen stämmer och inte. Men nog kan väl alla förnuftiga skriva under på att skit är skit och att alla närvarande vid Love Is in the Bin:s fulländning (strimling) är en del av en Nattvarden 2.0!?

/Peder Strandh

 

 

Paviljonger

Sponsrat inlägg i samarbete med Indus

Vad tänker ni på när ni hör ordet paviljong?

Jag tänker på en paviljong i en sommarstuga. Ni vet ett sådant där litet fint hus utan väggar som står på gården. Där man tar ut en bricka med saft och bullar för att fika på eftermiddagen.  Eller på de lite nyare paviljongerna som många har på sin tomt. Där man kan välja om man vill ha gardinerna stängda eller öppna beroende på väder och vind.

Det jag inte visste var att det som förut kallades för barack numera kallas för paviljongmodul.

När jag hör ordet barack tänker jag genast på byggjobbare som har en barack för att fika och äta sin lunch. Numera finns det så otroligt många typer av baracker eller mobila paviljonger.

Många förskolor och skolor är utbyggda med just dessa moduler. Helt nya förskolor är enbart byggda med det. De små omklädningsrummen i skolorna är inte alltid gjorda för så många barn och då är det perfekt att kunna bygga till ett omklädningsrum med en modul.

Jag tror att vi kommer se mer av detta i framtiden. Det är en smart lösning om man behöver ett kontor. När företaget växer och man behöver utöka kontoret så kan man göra det med en till modul.

Samma sak gäller om man behöver minska sin yta, då kan man lätt plocka bort en modul. En väldigt bra lösning om man tänker på det ekonomiska. Hur många betalar inte för väldigt mcyket yta som de inte använder sig av. Om du har moduler så slipper du det problemet.

Nu är inte paviljogmodulerna bara väggar och tak som de kanske var för länge sen. Det finns bra venielation, möjlighet att få det handikappanpassat, låg energiförbrukning mm.

Om jag någon gång ska skaffa mig ett större kontor, då vill jag ha en paviljong!

Bara du vet hur den absolut bästa kulturyttringen ser ut

Bara du vet hur den absolut bästa kulturyttringen ser ut

Vilken är världens bästa konst? Hur låter det vackraste musikstycke som någonsin har komponerats, eller vem är planetens i särklass bästa poet?  Ungefär så kan frågor till kulturarbetare låta. I de eventuella svar som ges glids och tänjs det ofta på konkretiseringar, nyanser o.s.v. då det inte är helt enkelt att svara på detta. Och det av en enda anledning: Det bästa kulturuttrycket bedöms av din blick allena. 

Personligen anser jag att bra konst skapar tid för eftertanke, avkoppling, engagemang och reflektion i de kontexter den återfinns i. Våra tämligen primitiva hjärnor är alltjämt inställda på savannens verklighet med allt vad det kan innebära. Alla normalt funtade människor upplever naturen som något lugnande. Enligt en undersökning jag hörde talas om för flera år sedan uppskattade flest människor lövträd framför barrträd, något som sannolikt har att göra med vårat gemensamma urhem (i dagens Rift valley i östra Afrika). Jag tillhör den skara som utan omsvep kan erkänna att inget får mig att känna mig så hemma, så lugn och trygg som att vara omgiven av gräs, blad, blommor, fågelsång och insekters stillsamma surr. Inget kan mäta sig med de pulserande ljuden av ett vattendrag, det dämpade trummandet av ett regn eller det mjuka rasslet av löv som vibrerar på sina grenar i en lätt bris.

Så när det kommer till den bästa konsten för mig handlar det oftast om att flirta med naturens betingelser. Men samtidigt vill jag känna upphovsmannans/-kvinnans närvaro i verket. Jag vill den klangbotten som motivet har tagit färg och form av. Gärna i oförställda penseldrag/ackordföljder/rörelser/ meningsrytmiker,  orädd färghantering uppkäftig ansats. Catering Uppsala.

Å andra sidan vill jag också kunna landa vid lugna ansatser, mjuk penselföring och harmoniska drag … Kort sagt, min komplexa klangbotten – som förövrigt är lika invecklad och komplicerad som din och alla andras – har behov av lite av det mesta. Jag kan helt enkelt inte säga att “just det här är det bästa konstnärliga uttrycket”. Lika lite som jag kan välja bara en maträtt eller dryck bland allt gott som finns att förtära. Och varför skulle jag behöva välja och därmed exkludera något som jag också tycker om? Det finns ingen som helst anledning att försätta sig en situation där man tvingas att välja bort något av livets förskönande och därmed kvalitetshöjande utbud. Tvärtom – omfamna allt som skänker dig inre glädje, lugn, upphetsning o.s.v. Ta till dig av allt som får dig att leva än mer och sant!

(Bilden: StrandhHouse II, O.p.d.)

/Peder Strandh

OM: Toxisk stress och eftersläpande lyckliga barndomar

OM: Toxisk stress och eftersläpande lyckliga barndomar

Smaka på ordet, toxisk stress. Om du inte är bekant med det sidan tidigare så är det hög tid att du hör talas om det!

Första gången jag hörde talas om toxic stress response var för några år sedan. Häromdagen fick jag ett pressmeddelande från ett av min stads förträffliga lärosäten, Uppsala universitet, med en rubrik som fick mig att haja till: “Tuff barndom ökar risken för sämre levnadsvilkor”. Då UMLN (Uppsalamagasinet Luthagsnytt) har som ambition att vara folkbildande kände jag reflexmässigt att detta är något vi måste dela med våra läsare. Så fick det bli!

För när jag läser om den “giftiga stressrespons” som jag definitivt själv kan förnimma … Nej, det är lika bra att vara brutalt uppriktig … En stress som jag lever med dygnets alla timmar, dag som natt. En inre krampaktig spänning som vägrar att släppa greppet om mig. Där hjärtat – utan förvarning – kan hasta iväg, där en känsla av avgrund kan suga tag i magen eller konstant spänningsvärk och tinnitus o.s.v. I ärlighetens namn är jag ingen medicinare på något plan. Men detta med toxisk stress och det den kan medföra tycker jag att alla borde känna till. Jag applåderar och stöder helhjärtat studiens huvudförfattare, Per Kristiansson, specialistläkare i allmänmedicin och universitetslektor vid institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap vid Uppsala universitet när han skriver om sin förhoppning:
Att studiens resultatet ska “sporra myndigheter, särskilt hälso- och sjukvård, socialtjänst, men också civilsamhället att ta initiativ till att uppmärksamma, stödja och behandla familjer och individer med flera negativa barndomsupplevelser”.

I sammanhanget känns det relevant att snegla mot den finske författaren och psykiatrikern Ben Furmans boktitel: Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom. Högst sannolikt andas titeln “en smula” väl övermodig förväntan. Men visst sjutton går det att bära de mest avskyvärda upplevelser från barndomen. Och visst går det att göra det som en hyfsat trygg, välfungerande och emellanåt riktigt lycklig vuxen. Lycka till, till oss alla!

/Peder Strandh

Därför är jag hela världens gudhusse

Därför är jag hela världens gudhusse

Jag känner mig som hela världens gudhusse!

Sedan barnsben har jag varit välsignad med att ha djur omkring mig. Det har varit hundar, hästar, fåglar, fiskar och katter. Min fascination för djuren har aldrig avtagit, liksom min längtan efter att få tillhöra deras rike. Jag har en konstant längtan efter det avskalat naturliga, ett sammanhang där överkonsumtion är lika sällsynt som lejon på Antarktis. Jag längtar efter en kommunikation där den första skickade signalen är den som gäller, fri från dolda agendor. Efter ett sammanhang där raka rör faktiskt är raka och inte krökta i smyg eller kallade raka trots att alla ser att de är svängda.
Det är avsaknaden av allt det missvisande som jag uppskattar så otroligt mycket med våra fyrbenta, bevingade och -fjällade vänner – det ärligt naturliga.

Som liten knodd skaffade mina föräldrar boxerhannen Roy. Han blev min första stora kärlek, bar den tvåårige mig på sin rygg och uthärdade sannolikt mer än han egentligen skulle ha behövt. Jag kallar honom alltjämt för “min storebror” och känner fortfarande hans värme där jag står och går. Och inte räcker det med Roys värme. Nej, dessutom kan jag emellanåt höra alla mina tidigare undulaters kvittrande, känna alla mina katters spinnande och strykande kring mina ben. Lägg till detta alla andra hundar (dobermann, bedlington-, airsdaleterriers, irländska settrar o.s.v.) som har följt mig underlivets första årtionden. Jag behöver aldrig vara helt ensam – för de finns alltid där, precis bakom det hörn vi alla kallar döden. De kallar på mig, även om de låter antyda att det inte är någon överdriven stress, och jag vet att så småningom kommer vi att ses igen.

 

 

Sedan snart fem år tillbakahar vi i familjen kattfröken Saskia från trakterna väster om Eksjö. Hon kallas oftast för Sassi även om hon (av mig) också kallas för “min frisör”. Hon är nämligen väldigt förtjust i att ställa sig på bakbenen, helst med båda frambenen på mitt huvud, för att därefter påbörja min hårbehandling där hon omsorgsfullt slickar den lilla skalp jag har kvar. En del av mig inser att somliga tycker att detta låter konstigt eller kanske rent av äckligt … Men det bekommer mig inte det minsta. Den känsla av närhet och omsorg som Saskia ger mig vid mina “frisörbesök” värdesätter jag högt i den tillvaro som utgör mitt liv. DJUR — De har alltid spelat den största av roller i mitt liv. Likaså i min pappas och farmors liv. Sannolikt är det ärftligt såväl genetiskt som miljömässigt. Och hade det istället handlat om att det var resultatet av en mutation så hade det varit den mest välkomna av mutationer. DJUR berör mig, spelar en stor roll i mitt liv och förtjänar därför min största aktning och tacksamhet. Denna tacksamhet gjorde att jag redan i sena tonåren började kalla mig själv för “hela världens gudhusse”. Det spelade (och spelar) ingen roll om det handlade om en padda som behövde assistans över en trafikerad väg, en igelkott som förirrat sig in på en parkering, en gråsparv med en skadad vinge eller ett bi som har fallit ned i ett glas med saft … ALLA förtjänar de att räddas, och görs så av sin självutnämnde gudhusse. Vad vår värld behöver än mer är fler gudhussar och gudmattar. Kanske är du en? Eller kanske kommer du att bli en nu? Du är mer än välkommen då vi behövs i vår Herres hage.

Gott så …

// Peder Strandh

Sommardäck

Sponsrat inlägg i samarbete med Alvén Ingvarsson

Vad ska man tänka på när man ska köpa sommardäck?

sommardäck

När de varmare dagarna närmar sig  återigen här i Sverige kommer jag att börja    tänka på att köpa sommardäck. Mina sommardäck har redan sjungit på sista versen.  Nu måste jag ta reda på var i stan sommardäck är  billigast och om det är värt att köpa på vintern? Vilka guider svarar på dessa och andra frågor man vill ha svar på ?

Det finns en hel del kostnader  att tänka på när man vill köpa sommardäck. Det är därför viktigt för såna som mig med en mindre budget  att veta när sommardäck är särskilt billiga och när de är värda att köpa. Det sägs generellt att runt påsk är den bästa tiden att byta till sommardäck.

Från och med då kommer temperaturerna att stiga och däck kommer att ge mer mening. Så om man handlar sommardäck i april är man ute  tillräckligt tidigt för de heta månaderna på året. Sommardäckpriser under året bör ha en inverkan på när man köper sina nya däck för de varma dagarna. Det är värt att hålla ett öga på sommardäck och deras prisutveckling för att upptäcka bästa möjliga erbjudande.

Jag vet att i princip ökar efterfrågan på sommardäck från och med mars och sommardäckpriserna är då snart som högst. Prisutvecklingen på däck pekar då bara i andra riktningen i slutet av året och priserna på sommardäck faller.

De som köper sina sommardäck på vintern är särskilt kloka. Att köpa sommardäck på vintern och spara mycket pengar är målet för mig. Shopping på vintern medför inte bara prisbesparingar, det är också förknippat med nackdelar.

När allt kommer omkring kan de däck du köper inte användas omedelbart. Detta ger mig en utmaning att hitta ett lämpligt lagringsalternativ. Däck tar vanligtvis för mycket utrymme i min källare. Istället kanske borde jag ha ett däckhotell vilket för med sig större kostnader. Att lagra på däckhotell  kostar nån tusing extra per säsong.

Om man håller ett öga på däck och deras prisutveckling på nätet dag för dag så betalar man i allmänhet mindre för sina sommardäck.

Har jag  rätt verktyg till hands för att alltid hitta det billigaste däcket i mitt område? Är nätet det bästa? Hur exakt sökningen fungerar borde man också fundera på.

Sommaren i sig är en relativt dålig tid att handla däck. Efterfrågan är starkast då av naturliga skäl, med många  som vill montera däck med lägre profil snabbt före sin stora sommarsemester. Denna efterfrågan får dock priserna att stiga. Vintern behöver inte vara en bra tid heller. Efterfrågan är mycket lägre, men det gäller även utbudet av sommardäck.

 

 

Att skaffa en pool

Sponsrat inlägg i samarbete med poolgiganten

Fler och fler skaffar egen pool, det vill vi också göra.

pool

Jag var hos  en vän här i Uppsala för ett par veckor sen. Jag och min sambo brukar bli  bjudna hem till honom och hans respektive på middag ett par gånger om året. Det brukar alltid vara en trevlig tillställning. De har 3 barn precis som vi har och barnen har liknande intressen så de trivs bra tillsammans, leker och har roligt.

När vi satt där vid middagsbordet började vi prata om deras pool. Vi sa till dem att vi  gärna vill köpa ett hus där i framtiden, då det är inkluderat en pool som är ungefär lika stort som deras. Därför började jag fråga lite om poolskötsel och hur mycket som krävs. För att ta reda på mer om det verkligen är värt att skaffa en pool, då det ändå finns en del badanläggningar här i Uppsala.

Han började berätta lite om skötseln på sommrarna och lite om hur deras grannars barn kommer på besök och också självklart ville hoppa i poolen leka massa lekar som hör till. Sen kom han in på de olika vinterkurerna, vinterpool överdrag , klormedel, salt , poolrengörimgsmedel etc. Det är saker måste skaffa sig för att underhålla poolen under vintersäsongen. Det var väldigt intressant, då han gav mig en föreläsning  om att övervintra sin pool.

Samtidigt sa han också att medlen var utformade för att minska bildandet av alger och att de underlättar vårrengöringen av poolen. Poolägare, min vän, la också till  vintervatten till poolvattnet i slutet av badsäsongen. Efter kloreringen tillsättsatte han medlet i vattnet när det inte fanns mer kvarvarande klor i vattnet.

Jag inser att det är väldigt mycket jobb med att ha en pool, men för barnens skull och framtida event med familj och släkt så tycker jag och min sambo att det är värt det. Vi har trots allt varit på en del bjudningar med lite poolparty och det har alltid varit roligt. Att vakna på morgonen och ta några simtag är uppfriskande och hälsosamt. Det går att hitta ändlöst med fördelar med ha en egen pool märkte jag och min sambo. Det känns mer och mer rätt att skaffa en pool ju mer vi pratar om det.

Numera när vi diskuterar om ett eventuellt husköp går diskussionen in på utseendet och inredningen av poolen. Där brainstormar vi fram och tillbaka om de olika fördelarna med poolens inredning och vår entusiasmen växer dag för dag.

Jag sitter själv på kvällarna och googlar fram fina bilder på de olika poolerna där ute i världen.

OM radikalhålan 2020 | “Visa mig den jäveln”

OM radikalhålan 2020 | “Visa mig den jäveln”

2020 – Vad var det som hände egentligen!? kungahuset

“Ett coronavirus från Wuhan”, sa de på radio och teve. Ja ha, tänkte jag och många med mig. Hur illa kan det vara? Nu är det den näst sista dagen på detta skitår (ursäkta till alla små mirakel – nyfödda – som sett dagens ljus och allt annat som har varit bra) och jag kan konstatera att det blev många resor värre än man hade kunnat föreställa sig. Lägg till det livets mer vanliga, väntade utmaningar och man är rätt glad att få träda in i 2021.

December blev en arbetsam tid för mig och min nye oto-kirurg Torsten. Han hade “ärvt” mig och mitt Cholesteatomopererade högeröra efter min tidigare läkare Karin. Jag opererade mitt högeröra senast 1995 och blev då en patient med en s.k. radikalhåla. Kort sagt, kirurgen hade tagit bort allt som tidigare funnits (läs hammare, städe och stigbygel) och lämnat området öppet för att lättare kunna rengöras*.

Denna operation har medfört att jag en gång i halvåret har kallats till närmsta öron-näsa-hals-/ oto-kirurgiska avdelning för rengöring. Min kallelse i våras brann inne då jag hade känning av halsen och förväntades hålla mig hemma. När jag slutligen kom iväg hade det hunnit bli november och min ordinarie läkare Karin hade lämnat över stafettpinnen till dr. Torsten. Torsten visade sig vara en synnerligen trevlig bekantskap att göra; lyhörd, socialt begåvad och kommunikativ. Dessa rengöringar tenderar att vara jäkligt smärtsamma då läkaren är inne vid det som en gång utgjordes av hörselbenen och plockar ut gammalt hudepitel (öronvax). Detta gömmer sig alltid i någon av alla de kratrar som har blivit resultatet av resorberat, inopererat ben. När läkaren kör med den lilla sugen uppstår ett undertryck som gör att jag ganska snart blir lika yr i huvudet som efter en halvtimme nonstop i karusell av kaliber tekopparna. Djupandning är ett mycket användbart instrument att gagna sig av i obehagliga/smärtsamma situationer. En läkarstuderande som satt med under en av behandlingarna uttryckte det som att “kroppen är väldigt lätt att lura med hjälp av kontroll av andningen”. Och han har rätt!

TRÄGEN VINNER

Nåväl, efter den första rengöringstiden i november tvingades dr. Torsten att “ge upp” och sände hem mig med recept på Terracortril (med Polymyxin B). Jag fick en ny tid ett par veckor senare och skulle de sista fyra-fem dagarna innan dess droppa öronen inför sänggåendet. När jag sedan kom åter vidtog en ny omgång städfrenesi … Men en liten vaxpropp hade kilat fast sig/torkat in i en av kratrarna och hur han än försökte ville den inte släppa taget. “Aha, här har alla dropparna hamnat” utbrast dr. Torsten, och sög ut dessa från helt fel krater. “Vi får avbryta här så droppar jag direkt i den aktuella kratern” sade han sedan. Innan jag gick hem med en ny kallelse till återbesök i fickan demonstrerade dr. Torsten hur jag skulle ligga efter att ha droppat öronen inför besöket igår (29 december). Jag skulle ligga ungefär som om jag hade fått ett slaganfall och höll på att ramla ur sängen huvudstupa, blickande mot taket. Det såg inte riktigt klokt ut, jag föll nästan i skratt. Men så har jag legat varje kväll sedan julafton. Och igår var det så dags igen, och nu fick han ut den lilla proppen.

DEN JÄVELN …

– Visa mig den jäveln, var min spontana kommentar! Han höll fram den och den påminde som något en hamster lämnar efter sig när mag- tarmkanalen har gjort sitt (bara lite ljusare i kulör). Nu är den jäveln borta och jag förväntar mig att antingen kallas om ett halvår för ny rengöring alternativt inom ett par veckor angående en ny operation (där man i så fall kommer att försöka bygga upp innerörat igen). Det sistnämnda skulle medföra att jag, för första gången sedan jag var fjorton år, skulle kunna få vatten i örat och till och med dyka på någon meters djup. Lockande? Ja visst. Efterlängtat? knappast. Jag har levt större delen av mitt liv utan att kunna dyka och det har fungerat alldeles förträffligt. Så om 2021, dr. Torsten och hans kollegor är på min sida så kommer vi fram till att vi låter radikalhålan vara. Nu, nog om detta och nog med 2020. Nu vill vi alla se fram emot ett ljusare år, med mindre oro och sjukdom. Ett år där corona är liktydigt med en vanlig influensa. Ett 2021 där en snörik vinter avlöses med solsken och grönska, sköna bad framåt sommaren och en höst där vi kan krypa ihop NÄRA med våra nära och kära.

Gott så,
Peder Strandh

* Rengör aldrig ditt öra med tops o.s.v. Ett friskt öra kirrar den saken självt och allt eventuellt petande riskerar snarare att innebära att du för in bakterier och därmed risken för infektioner.

Filurarverkstan – Mitt alldeles egna skaparuniversum

Filurarverkstan – Mitt alldeles egna skaparuniversum

Sedan sent 1980-tal har jag kallat den plats, sinnesstämning och tillstånd, där jag befinner mig när jag målar för “Filurarverkstan”.

De första åren när jag och min käresta startade vårt företag så fick det heta rätt Filurarverkstan, rätt och slätt. Med tiden insåg vi dock att det ofta misstolkades i samband med event som till exempel Uppsalas Kulturnatten. Jag vet inte hur många (ni är åtskilliga) småbarnsfamiljer som förgäves anlänt till min ateljé på Skolgatan 7 i tron att de skulle finna hoppborgar, spunnet socker och clowner. Därför lät vi ändra namnet på firman till Strandh-Klefbeck Media. Sedan dess händer det aldrig att barnfamiljer kommer av “fel” anledning. Strandh-Klefbeck Media är numera att, åtminstone indirekt, en paraplyhistoria som rymmer mitt konstnärliga skapande, UMLN (Uppsalamagasinet Luthagsnytt) och mycket annat som vi hittar på.
Nedan en målning – Out of reach – utförd 2009 i min karaktäristiska “Filurésstil”. Ordet myntades av en kär släkting i 08-land redan 2004. Och jag gillar det skarpt och använder det flitigt! Jag hoppas innerligt att dessa mina Filurésfigurer och -miljöer ska gå hem i slott och koja. De är absolut naivistiska, kulörta och spretiga … Precis som livet självt när det är som bäst och exakt så som jag vill ha dem.

Gott så,
Peder Strandh

Till startsidan